Hej på er alla fina och tack för lyckönskningarna!
Nu kommer en snabb egouppdatering bara under tiden min sambo är på toa.. Är på restaurang och firar. 
14 ägg varav 12 bra. 8 befruktade. 4 som klarade sig hela vägen med kvalitet 1 och 2. Ett till mig och 3 till frysen.
Calabalic: 
Usch va tråkigt!
Jayt: Jag hoppas verkligen det är så, kan inte tänka mig nåt annat. Skriv gärna här vad du får för svar för jag ska oxå plugga till våren, fast vara studieledig på heltid.
Vad ska du plugga föresten?
Jayt: Jag håller oxå på med kandidatexamen och ska skriva c-uppsats till våren, en inriktning inom psykologi. Jag läser fristående kurser och har läst på halvtid och jobbat heltid ett tag, så det ska bli skönt att "bara" plugga till våren!
Calabalic: Jag hoppas verkligen det är ett riktigt plus och bara spottings du känt av! När är din riktiga testdag?
Inelg: Välkommen tillbaka
Jz: Puss!
Kanske4: Bra att du samlat mod och energi för att kontakta ferten. Jag trodde heller aldrig att vi skulle hamna i denna situationen, men vem tror det egentligen.. Fast det är klart att man definitivt inte tror det när det funkat så bra flera gånger innan!
Usch, jag känner mig helt ur balans känslomässigt. Jag har inga direkt fysiska biverkningar men vilken jävla psykisk påfrestning detta är alltså. Har svårt att koncentrera mig och fokusera på det jag behöver på jobbet. Lägger grejer på hög och hoppas att det ska kännas bättre dagen efter. Jag får fortfarande gjort en del men när det kommer till sånt som känns lite svårare vill jag inte riktigt ta tag i det, får liksom ingen riktig ro till att kunna koncentrera mig tillräckligt länge.
Hur funkar ni andra på jobbet?
Maramina: Ja i stort sett. Det drar fortfarande lite kring äggstockarna och liksom hugger till lite lätt nån gång då och då. Brösten har börjat kännas av lite nu istället, antar att det är progesteronet. Och känslorna.. Jösses! Jag gick hem tidigare från jobbet igår, bokade ett avskilt konferensrum för att sitta ifred men efter fjärde gråtattacken gav jag upp och gick hem istället. Det är som att känslorna ligger precis vid ytan hela tiden. Hormonerna gör det väl inte direkt bättre, men jag tror det är mest situationen i sig och denna jobbiga väntan fram till testdag som orsakar känslosvallet. RD 5 idag. Tiden går låååångsamt och det blir inte bättre av att jag tänker på det HELA tiden. Tänk inte på en rosa elefant. Nä visst jag försöker..
Jz: Ruvandet går bra, rd 7 idag. En vecka kvar till test. Dagarna sniglar sig fram i nån slags manisk blandning av hopp och förtvivlan. Ena stunden tänker jag att det bara måste gå bra, nu har vi alla förutsättningar så varför skulle vi inte kunna vara ett av alla par som lyckas på första försöket. Nästa stund tänker jag att det är klart att det inte kommer gå vägen, varför skulle just vi lyckas direkt. Jag har läst att många tycker tiden fram till test är jobbig och innan har jag tänkt att "det kommer inte hända mig, det är väl bara att leva som vanligt, det kommer bara vara spännande" typ.. Men oj vad jag tar tillbaka det! Under spruttiden kände jag mig förväntansfull och glad men nu önskar jag att man kunde bli nedsövd hela tiden från ET till testdag... Och sen fram till vecka 12 oxå om testet är positivt..
Jag förstår verkligen att tiden sniglar sig fram för er också! Ovissheten i den här barnlängtan och kämpandet, fruktansvärd alltså! Men du är fantastisk som kämpar på så med jobbet trots allt som pågår i livet, barnlängtan, migrän, reumatism, foten... Du är verkligen tapper!
Calabalic: Jag kände mig oxå glad efter vårt missfall av samma anledning, vi visste att det inte skulle vara omöjligt att lyckas iallafall. Jag blev mycket lugnare efter det. Fast det var nästan 2,5 år sedan nu så det känns knappt som någon tröst längre. Men det känns ändå bra att faktiskt ha varit gravid en gång iallafall.
Maramina: Vår testdag är på måndag om en vecka, fast vi kommer testa på söndan. Kommer nog inte vara kapabel att gå till jobbet direkt efter ett test oavsett vad det visar..så det känns skönare att ha hela dagen på sig att smälta beskedet i lugn och ro.