Vi som försökt ett tag utan plus

Sen angående livmodern så tycker jag också att du ska försöka sluta tänka att det är fel på den. Tvärtom gör den förmodligen helt rätt! Jag pratade med en läkare som forskat mycket inom ivf/barnlöshet och han sa att de funnit att det väldigt sällan är livmodern som är problemet, utan det är embryona i de allra flesta fall. Han sa att många kvinnor förebrår sig själva och tar på sig skulden så fort mannen visat sig ha spermier som är good enough för att befrukta. Men så enkelt är det inte - även bland dem som har många och högkvalitativa spermier (som min man) eller som är lättstimulerad och får ut många ägg som lätt befruktas (som för mig) så kan det mycket väl dölja sig arvsanlag etc som gör att de flesta av embryona inte överlever eller inte är riktigt friska, och dessa SKA livmodern stöta ut.

Jag har en kompis vars livmoder verkar acceptera det mesta, sållar liksom inte ut det som är fel. Hon blir alltid gravid på första försöket och har visserligen fått ett friskt barn, men hon har också fått flera sena missfall (v.8-14) och så har hon TVÅ gånger tvingats göra abort i vecka 22 (dvs föda ut ett dött barn) pga att barnet haft svåra missbildningar eller kromosomfel som gör att det inte skulle överleva särskilt många månader. (For the record så lever hon exemplariskt som gravid, inget hon gör kan ha påverkat.)

Det är ju inte alls omöjligt att flera av oss hade upplevt samma sak som henne om vår livmoder varit lika generös som hennes. Jag har nog hellre en lite överskeptisk livmoder som bara släpper igenom embryon som blir friska barn, än tvingas genomlida det min kompis gjort. Hon är inte ett dugg glad att hon "kan bli gravid" och ett plus på testet för henne ger mer oro än lycka.

Läkaren sa också att hos dem som får många dåliga embryon så bör man ändå hålla hoppet vid liv - förr eller senare kommer det ett friskt embryo. Eftersom man själv lever och är frisk så måste det finnas friska anlag också. Det gäller "bara" att orka vänta på det.

Slutligen Wittra så tycker jag det låter som en jättebra idé att börja med akupunktur! Själv har jag gått regelbundet på massage och meditation sen 2 år, inte för att det skulle vara nån "mirakelmedicin" utan för att det hjälpt mig att vara mer avslappnad och få en bättre inställning till situationen. Dvs må bättre under tiden man kämpar. Tycker det har varit värt varenda krona, kan inte ens föreställa mig vilket vrak jag skulle varit utan deras hjälp.

Å vad tråkigt Söndermarken! :(( Varför kan inte miraklen få fortsätta vara mirakel.

Wittra jag mådde också väldigt dåligt i några veckor efter mitt första ivf. Det är helt normalt att inte känna sig stark och hoppfull såhär direkt. Så småningom kommer det. Tänkte på det du skrev i sista inlägget nu, om den som fått sitt femte barn. Det visar klart och tydligt att barn inte måste göra en lycklig, eller hur? Vi som hänger i den här tråden har iaf i de flesta fall starka fina relationer till våra partners. Vi har kärlek, tålamod, förståelse, någon som står vid ens sida i kampen. Det tycker jag är viktigt att inte glömma mitt i sorgen. Jag skulle ärligt inte vilja byta bort min och min mans barnlösa men fina relation mot fem ungar och en olycklig relation.

Härligt att se att det nya året bjuder på lite nya försök! Jag fortsätter följa er även om jag inte skriver så ofta. Håller tummarna stenhårt att det ska vara er tur den här gången!

Wonders - Shit vad tiden har gått snabbt!! Är du redan så nära! Spännande! :)

Jo jag har det bra, har hunnit in i vecka 21 nu så halvtid. Känns himla konstigt det här och jag har nog fortfarande inte fullt ut fattat att det är sant. Nu är man plötsligt med i den här "mammaklubben" men jag känner mig fortfarande som en alien där. Går hela tiden och väntar på att tryggheten i att vi verkligen ska få ett barn ska infinna sig, men det kommer visst aldrig för mig. Efter 5 års försök vågar man väl inte ta nåt för givet. Men vi var iaf på RUL förra veckan och allt såg bra ut och det är en kille. :) Låter härligt med Aten för dig, dels för ny förhoppningsvis bättre gravidchans såklart, men också för att rymma från den trögstartade svenska våren lite. Kan ni slappna av lite nu i väntan på Aten då? Passa på att tänka på lite annat innan allt drar igång?

Är det nån som har sett Wonders på ett tag? Bebisen borde nästan ha tittat ut nu väl?

JZ - Då kanske det är att bebisen kommit och att hon har fullt upp och inte hinner med internet. Eller så har hon tillfälligt glömt bort att internet finns i lyckodimman. Vi får hoppas det! :)

Med mig är det bra, är i mitten av vecka 26 så det tuggar på även om det fortfarande känns väldigt långt kvar.. Har lite problem med karpaltunnelsyndrom och ont i ländryggen, men det är ju inga problem att ta efter allt lidande man gått igenom innan man blev gravid.

Är precis som de andra bestört över att den svenska sjukvården inte upptäckt alla de där sakerna du nämnde att de upptäckt i Aten. Det får en att undra om det kanske inte hade behövt ta 4,5 år för oss att lyckas (och kostat massa pengar), om vi fått en bättre undersökning. Men men, som sagt man får se det positivt, nu har ni ju mycket bättre chans att lyckas när ni vet vad som behöver åtgärdas. Kram!

Grattis Dakine! Känner igen tankegångarna, det tar ett tag innan man vågar glädjas och tro på det. Men just nu är det ju sant och väldigt lovande! :)

Vad spännande att ni är några på g nu med nya försök, JZ och Jennso först och så Hallonbacken och Gweny snart också. Hoppas så mycket för er skull, håller tummarna så hårt som mitt karpaltunnelsyndrom tillåter. :)

Passar på att försöka sprida lite gravidbaciller här inne. Har lite drygt 50 dagar kvar till BF. Vi räknade ut att vi hittills väntat 1825 dagar, helt ofattbart att målet nu är så nära. För ett år sen hade jag fullt upp med att samla ihop resterna av mig själv efter ett tufft IVF med minus och efterföljande lunginflammation. Då var hoppet extremt litet att nånsin lyckas. Men 2 FET senare gick det ju plötsligt. Så håll ut, ge inte upp! Hoppas innerligt att ni oxå får ett slutdatum snart att räkna ner till! Kram!

Gweny - Det var ostimulerat FET eftersom min ÄL var bra, men däremot använde jag progesteronstöd 12v efter insättningen eftersom jag hade så kort cykel (ca 25 dagar) så progesteronet skulle hjälpa till att förlänga cykeln så lillen fick en rimlig chans att hinna fästa innan kroppen stötte ut slemhinnan. Kanske inte var det som avgjorde men man vet ju aldrig.

PS. Jag använde inte progesteronstöd vid det FET som misslyckades två månader tidigare.

Va, är det sant JZ!!! Så underbart!! Jag hade det lite på känn men vågade inte jinxa. :)

SÅ rättvist, välförtjänt och SÅ fantastiskt! Aten FTW! Undrar om det är en eller två. :)

Hoppas detta är början på en hel rad plus i den här tråden före sommaren. :)

Hurra!!!! :))