En del säger att man känner när det är rätt. Men om det vore så, då borde det inte finnas så många som känner så när det inte är ömsesidigt. Men om man känner att det är rätt, så måste man väl ändå försöka lita på det. Också om det kan innebära att man framstår som narcissistisk eller som en naiv självbedragerska. För om man inte tillåter sig att lita på när det känns rätt, till motsatsen övertydligt har bevisats, så att till och med någon som lurar sig själv att något är rätt kan förstå, då kanske man ändå bara bidrar till att stöta bort och bara återskapa sin egen inrotade självuppfyllande profetia om att det aldrig kommer att finnas någon på riktigt. Kanske.
Det visade sig dock vara så otroligt svårt i praktiken.
Om det tar mer än ett halvt liv innan man äntligen upplever att det är rätt, men att det upplevs som att det saknas i ömsesidighet, eller beroende på andra faktorer, kanske det då är den sorgen och samtidigt den självutvecklingen, som även förhoppningsvis gör en starkare, bättre på att hantera sig själv på riktigt, så att det kanske, om det inte var rätt iaf, den gången, kanske öppnar upp för att någon annan kan komma att bli rätt i framtiden. Kanske. Eller inte. Men genom att försöka tänka så, och i synnerhet att man aldrig vill hålla fast eller äga någon, på så sätt kanske man klarar av att hålla ihop sig själv, istället för att i ren förskräckelse över sina egna känslor och sin egen utsatthet, stöta bort den som faktiskt hade kunnat vara rätt. Det allra viktigaste med kärlek är väl ändå att den man älskar mår så bra som möjligt, med eller utan en i ens liv. Jag vill aldrig hålla vara någon som håller fast.
Att lyfta detta, det ovillkorliga, att kärleksobjektets mående och lycka är avgörande, att inte försöka styra livsavgörande beslut hos objektet, att till och med visa på alternativa vägar, även i smärtan över att dessa kanske leder bort från sig själv, subjektet, det kan vara verklig omtanke, det skulle kunna vara den största styrkan, den största kärleken. Kanske. Det kan även vara att bejaka sig själv; att hellre bli lämnad än att fastna i ensamheten i ett inte genuint tillsammans. Kanske. Men att lyfta detta kan även te sig som att man är feg eller tvivlar, inte har rätt känslor, jagar bekräftelse, eller kanske till och med gör sig själv till ett offer (kanske även den andre). Och kanske är det vad man samtidigt verkligen gör, de två senaste åtminstone, varpå den självuppfyllande profetian åter riskerar att vara för handen.
Självfallet finns det även olika förhållningssätt till kärlek. Jag känner igen mig i mycket av allt det vackra och smärtsamma som har skrivits i denna tråden. Men det jag försöker berätta om här är endast mitt perspektiv, mina tankar som subjekt. Och alla och envar behöver finna sitt eget förhållningssätt.
Mitt förhållningssätt har varit att försöka visa mig öppen och ärlig, vilket även har innefattat att våga förlora. Jag har nog inte varit så bra på detta. Och sorgen och smärtan har varit och kan vara för jävlig. Det är så svårt med tillit, självtilliten, även tilliten till objektet, att våga se varandra som tillräckliga, i synnerhet när det finns behov och svåra känslor, att kunna bekräfta och hålla sig ärlig och öppen i tilliten, samtidigt utan att ta över.
Förlåt, ja, jag snurrar.
Jag är verkligt ledsen för min del i allt, för mina oförmågor. Jag har inte försökt manipulera eller spela spel. Jag ville aldrig såra eller skada.
Även jag älskar. Och ja, både kärlek och smärta förändrar en person. I längden, vill jag tro, hoppas, ändock till det bättre. Även om man går skilda vägar. Det är ok.
Förlåt, jag ville inte tränga mig på, bara visa att jag hittat hit nu. Jag tänkte att det var det mest ärliga och respektfulla att göra. Kanske var det inte så.
