Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

En del säger att man känner när det är rätt. Men om det vore så, då borde det inte finnas så många som känner så när det inte är ömsesidigt. Men om man känner att det är rätt, så måste man väl ändå försöka lita på det. Också om det kan innebära att man framstår som narcissistisk eller som en naiv självbedragerska. För om man inte tillåter sig att lita på när det känns rätt, till motsatsen övertydligt har bevisats, så att till och med någon som lurar sig själv att något är rätt kan förstå, då kanske man ändå bara bidrar till att stöta bort och bara återskapa sin egen inrotade självuppfyllande profetia om att det aldrig kommer att finnas någon på riktigt. Kanske.

Det visade sig dock vara så otroligt svårt i praktiken.

Om det tar mer än ett halvt liv innan man äntligen upplever att det är rätt, men att det upplevs som att det saknas i ömsesidighet, eller beroende på andra faktorer, kanske det då är den sorgen och samtidigt den självutvecklingen, som även förhoppningsvis gör en starkare, bättre på att hantera sig själv på riktigt, så att det kanske, om det inte var rätt iaf, den gången, kanske öppnar upp för att någon annan kan komma att bli rätt i framtiden. Kanske. Eller inte. Men genom att försöka tänka så, och i synnerhet att man aldrig vill hålla fast eller äga någon, på så sätt kanske man klarar av att hålla ihop sig själv, istället för att i ren förskräckelse över sina egna känslor och sin egen utsatthet, stöta bort den som faktiskt hade kunnat vara rätt. Det allra viktigaste med kärlek är väl ändå att den man älskar mår så bra som möjligt, med eller utan en i ens liv. Jag vill aldrig hålla vara någon som håller fast.

Att lyfta detta, det ovillkorliga, att kärleksobjektets mående och lycka är avgörande, att inte försöka styra livsavgörande beslut hos objektet, att till och med visa på alternativa vägar, även i smärtan över att dessa kanske leder bort från sig själv, subjektet, det kan vara verklig omtanke, det skulle kunna vara den största styrkan, den största kärleken. Kanske. Det kan även vara att bejaka sig själv; att hellre bli lämnad än att fastna i ensamheten i ett inte genuint tillsammans. Kanske. Men att lyfta detta kan även te sig som att man är feg eller tvivlar, inte har rätt känslor, jagar bekräftelse, eller kanske till och med gör sig själv till ett offer (kanske även den andre). Och kanske är det vad man samtidigt verkligen gör, de två senaste åtminstone, varpå den självuppfyllande profetian åter riskerar att vara för handen.

Självfallet finns det även olika förhållningssätt till kärlek. Jag känner igen mig i mycket av allt det vackra och smärtsamma som har skrivits i denna tråden. Men det jag försöker berätta om här är endast mitt perspektiv, mina tankar som subjekt. Och alla och envar behöver finna sitt eget förhållningssätt.

Mitt förhållningssätt har varit att försöka visa mig öppen och ärlig, vilket även har innefattat att våga förlora. Jag har nog inte varit så bra på detta. Och sorgen och smärtan har varit och kan vara för jävlig. Det är så svårt med tillit, självtilliten, även tilliten till objektet, att våga se varandra som tillräckliga, i synnerhet när det finns behov och svåra känslor, att kunna bekräfta och hålla sig ärlig och öppen i tilliten, samtidigt utan att ta över.

Förlåt, ja, jag snurrar.

Jag är verkligt ledsen för min del i allt, för mina oförmågor. Jag har inte försökt manipulera eller spela spel. Jag ville aldrig såra eller skada.

Även jag älskar. Och ja, både kärlek och smärta förändrar en person. I längden, vill jag tro, hoppas, ändock till det bättre. Även om man går skilda vägar. Det är ok.

Förlåt, jag ville inte tränga mig på, bara visa att jag hittat hit nu. Jag tänkte att det var det mest ärliga och respektfulla att göra. Kanske var det inte så.

Jag vet att det kan vara olika för olika människor, men för mig så är smärtan bara något destruktivt som jag helst hade velat vara utan. I ett tidigare liv brukade jag åsamka mig själv smärta för att stänga av. För mig kan kärlek leda till smärta. Men smärta leder aldrig varken till kärlek eller attraktion.

Smärta för mig är först som ett ångesttillstånd och sedan som en tung våt filt, eller en tjock mur. När jag använde mig av smärta var det för att ta bort alla andra smärtsamma känslor. Men i den följande ångesten och tröttheten påverkades alla mina känslor och emotioner, även det kognitiva. I förlängningen blev alla känslor smärtsamma, även glädjen. Till slut bara avstängdhet. Så vill jag inte leva mitt liv.

Smärta för mig idag är något jag försöker undvika, alternativt när det inte är möjligt, att hantera. Smörta idag, utöver det explicita som orsakar smärtan, hakar sedan vidare liksom i tidigare sorger och petar på, undergräver mina känslor av trygghet och tillit. Då kan jag tillfälligt hamna i något slags märkligt, om än tillfälligt, bristtillstånd där jag måste manifestera mig själv på nytt, tillsammans med mina känslor, varav attraktionen är en del. Ibland går det ganska enkelt. Ibland svårare. Trenden går ändå mot att det blir lättare. Att jag fortsätter utvecklas. Det är något bra.

Min attraktion ökar i värde av ömhet, närhet, gemenskap, kärlek. Min attraktion växer av omtanke, trygghet, tillförlitlighet, tydlighet, ärlighet. Även sårbarhet, vi är alla sårbara. Allt detta som är en del i bemötandet. Det intellektuella. Det emotionella. Det sensuella.

Jag vet att jag är anonym för alla som inte är han. Mer än så spelar egentligen ingen roll. Och visst ibland känns livet bara så märkligt att man får svindel. Vad vet man egentligen någonsin.

Jag vet inte om det är så bra att jag skriver här egentligen då det bara är honom jag skriver till, bara honom jag vill visa mig för. Och det är även bara honom jag vill se. Och han mår kanske bättre om jag slutar med det. Om han vill veta eller prata så vet han var jag finns. Om han inte vill så ska han heller inte behöva. Därför kommer jag inte skriva mer här nu.

Men tack för ditt svar, Tankar. Jag uppskattade det.

Ditt mående, din situation, är svårare, viktigare än mina känslor. Därför borde jag vara starkare än vad jag klarar av. Jag vet det. Och det får mig att känna mig usel att jag inte räcker till. Ena dagen känner jag mig ändå stark, och hur lycklig som helst. Det är när jag vågar tro på att vi kommer hålla om varandra och finnas där, att det kommer vara glädje och närhet och trygghet, liv och kärlek. Att jag kan hantera det, för att jag vill så gärna, för att jag tror att vi skulle må bra av det, och att det får bli som det blir därefter, kanske till och med som i min långsiktiga fantasi. Eller när jag känner att det gör inget om jag förlorar dig, bara du är lycklig. Dessa är bra dagar. Men sedan dippar jag igen, när tvivlet kommer. För hurdå ?förlora?, har jag någonsin haft dig? Och kommer jag någonsin att kunna bemöta dig såsom du behöver? Eller du mig? För hur mycket håller du verkligen av mig, om mig, och hur mycket lämnar du mig bara ensam? Kanske fanns tonerna bara i min fantasi? Varför lämnar du mig inte bara när det ändå inte är tillräckligt, när det ändå inte är rätt? Då blir jag arg på dig. Också känner jag mig usel för att jag blir arg. Kanske är det bara så här jag alltid kommer vara i förhållanden, för mycket, för liten, svag, medberoende, bekräftelsesökande?

Du tycker att du har varit rak och tydlig. Jag tycker att jag har varit mer rak och tydlig. Eller så är jag så störd att jag inte längre klarar av att se det som är rakt och tydligt? För mig känns det som att du ömsom drar mig nära, ömsom stöter bort. Men jag vet inte längre vad som är verklighet eller fantasi angående dig och mig.

Du säger att jag inte gör något fel, men jag vet inte ens längre vad jag gör som är rätt?

Samtidigt är det ju inte bara jag. Kanske är det det som gör mig mest förvirrad och trött, och ledsen, att det känns alldeles för mycket som jag, och alldeles för lite som vi, eller som jag och du. För jag ensam är helt maktlös i det här. Vad är det för mening när vi bara lämnar varandra ensamma? Hur länge kommer vi att orka att ha det så här? Kanske har vi redan gett upp?

Det känns som att jag bara upprepar mig, men du vill ändå inte höra. Vi blundar båda på varsitt håll. Och vad annat kan vi göra när det är som det är? Och jag blir så arg på dig att du inte klarar av att lämna mig och ta reda på vad du vill och inte, gällande allt som inte är jag, för att sedan se om det faktiskt skulle finnas utrymme kvar för dig och mig. Utrymme att utforska detta utrymme. Floderna norr om framtiden, där finns åtminstone fortfarande hopp, åtminstone för mig. Eller måste vi döda även detta hopp innan vi kan släppa varandra helt?

Du måste vara evinnerligt trött på mig. Åtminstone är jag det på mig själv. Arg och besviken på mig själv. För att jag är otillräcklig. För att jag kanske lämnar dig ensam trots att du kanske behöver mig. Men oavsett. Det måste komma från dig, eller inte alls. Trots att du inte orkar. Ja, det är orättvist. Ja, jag sviker också. Om än med en strimma hopp kvar allra längst inne. Är jag bara självisk och världsfrånvänd som vill hålla fast vid det hoppet? Så snälla låt mig vara det då. För mitt barnahjärtas skull.

Jag skriver här för jag inte vill, inte orkar lyfta detta med dig igen. Jag skriver här för kanske har du redan slutligen lämnat. Jag skriver här för att då finns orden egentligen inte. Det är så jag behöver ha det denna gång.

All värme, ömhet, närhet som du virade in mig i. Du fick mig att vilja leva, njuta, älska. Du förändrade mig. Och jag tror jag fick dig att känna på liknande sätt. Åtminstone för ett tag. Det taget finns med mig alltid.