Min 3 åriga dotter vill inte äta :-(

Vad jag har hört så är prematura barn och hjärtbarn vanligare bland de som har ätovilja.

Hade ingen aning om att det finns ett sådant samband. Men det förklarar ju en hel del!

Vi fick höra nu när vi var inne sist i mars (pga feberkramp igen ) att förtidigt födda barn, helst de som sondats första månaderna brukar ha en motvilja mot mat och främst att testa nya saker. Vår dotter får i sig mat så att hon klarar sig, men testar fortfarande ingen ny mat. Nu när hon varit sjuk så mycket så har hon gått ner 2 kg på 1,5 månad, vilket känns jobbigt. Men hon äter fortfarande välling och får då i sig mycket av näringen hon behöver. Läkaren tyckte det var jätte bra att vi gav det, och att vi skulle ge det så ofta hon ville ha det.

Det här var en väldigt intressant tråd. Vi har son född i vecka 25 som bara vägde 442 g vid födseln. Han är nu 1 år och 3 månader och har väldigt stora matproblem. Vi får alltid avleda med leksaker och locka mycket för att få i honom maten. Vi har, som "hotten" skrev, försökt härda ut denna pina utan knapp, men det är inte lätt. Tålamodet sätts på stort prov!!!!
Min fråga till er är hur ni har gjort för att få i era barn mat när de varit små och inte kunnat berätta eller visa vad de velat ha? Vår son kan varken prata eller på något annat sätt visa vad han tycker om och han äter inte bättre av någon sorts mat heller... Tilläggas bör också att han heller inte gärna äter välling eller dylikt... Han stoppar heller ingenting i munnen utom sina fingrar..
Tacksam för råd!!! 

Är han 1 år och 3 mån okorr? Ammar han eller får ersättning? I ert läge skulle jag se till att han i första hand får den kosten, eftersom han saknar intresse och mognad helt och hållet för fast föda. När introducerade ni smakportioner?

Hej Emilia! Jag känner igen det där med att avleda med leksaker. VI hade till slut ett berg av saker, sånger, galna danser och jag vet inte allt vad vi gjorde, för att lyckas smita in med en sked mat i hennes mun. Nu i efterhand vet jag att det var nog helt fel sätt att angripa problemet. Vi fick i höstas komma till Folke Bernadotte kliniken i Uppsala med vår dotter. Det var första gången som vi fick verklig hjälp av någon som förstår problemet. Tidigare har vi bara varit i kontakt med dietist, som menat väl, men som inte har kunskapen och ätovilja.

www.akademiska.se/templates/page____25769.aspx

Er läkare måste remittera er dit, men du kan iallafall ringa dit och prata med någon ur matlaget, för att höra er för och se om det känns som något som skulle kunna passa er. Du får gärna säga att du blivit rekommenderad av mig (Marina, mamma till Svea som var där i höstas) att kontakta dem. Vi pratade nämligen endel om hur föräldrar ska kunna komma i kontakt med dem. Och då sa de att om jag visste någon som hade problem, så kunde jag be dem ringa för att prata lite. Så ring! Vår dotter var 2,5år när vi kom dit. Jag önskar vi kommit dit mycket tidigare, för då hade problemen inte behövt bli lika stora. Vår dotter äter fortfarande väldigt dåligt, men vi har fått ett förhållningssätt till problemet och vi vet hur vi ska jobba med det. Hon har även ökat sitt matintag så pass mycket, så vi kunnat "avboka" knappopertionen som hängde över oss. Vi har en lång väg kvar till "normalt", men nu kan vi ha en mysig måltid tillsammas, som inte slutar med kaos och tårar.

Säg till om du vill veta nåt mer!

Nej, han är så gammal korrigerat. Jag ammade honom till en början när han var mini, men slutade med det då man upptäckte via ett ultraljud att hans hjärta var kraftigt förstorat pga högt lungtryck. Han fick till amningen hyfsat, men orkade oftast inte hela mål och hade väldigt lätt för att sätta i halsen vilket oftast ledde till att han kräktes. Vi började introducera flaska i stället, men även då satte han väldigt lätt i halsen trots att vi hade minsta möjliga hål i dinappen. 
Fast mat introducerade vi ganska sent pga att han haft så lätt för att kväljas. Jag tror att han var drygt ett halvår korr innan vi gav fast mat ett riktigt försök. Från början gick det inte alls, men ju mer vi övade desto mindre kväljdes han. Numera är det inte kväljningarna som är största problemet utan hans totala ointresse för mat...
Han gillar ju inte att dricka ur flaska heller om han inte blir rejält hungrig (och det dröjer mååånga timmar innan han blir det), så det känns inte som någon bra lösning...

Det är precis likadant här. Vi har varit i kontakt ett fåtal gånger med en dietist som inte alls fungerar. Hon förstår inte alls vidden av vårat matproblem... Ibland t.o.m. skrattar hon när jag säger att han inte gillar någon mat!
När det är som värst har vi också ett helt berg av leksaker för att avleda, samtidigt som man sjunger... I takt med att leksaksberget blir större ökar också min ångest över vart vi har hamnat i matsituationen.
Jag hade faktiskt ett samtal med vår sons läkare i måndags och då nämnde han Folke Bernadotte. Jag hoppas att han tar tag i det här och hjälper oss nu när jag berättat hur desperata vi är!
Jag ska absolut ringa till Folke Bernadotte själv också och se vad de säger. Tack för tipset!!!
Vad härligt det låter att ni kan ha en mysig måltid tillsammans! Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara. Jag har tänkt att den dagen vår son stoppar något ätbart i munnen av egen fri vilja kommer jag att börja gråta av lycka!!! 
Tack för ditt fina svar! 

Emilia: Det är en fantastiskt känsla när de faktiskt äter något och man ser att hon njuter av det. Då fuktas alltid mina ögon, trots att de sker oftare och oftare. Lita inte på att er läkare skickar en remiss av sig själv, utan ligg på och "tjata". Det kostar nog endel för hemlandstinget att skicka en till en spec.klinik och därför försöker de hitta massa andra lösningar först. Vi fick ligga på ganska hårt, för även om vår läkare lyssnade på oss och bara ville väl, så var det ett antal undersökningar som hennes chef ville att vi skulle göra innan vi fick en remiss, för att utesluta andra problem än "bara" ätovilja.

Jag hoppas innerligt att ni snart får en plats på FB. Berätta gärna mer efter hand. Du kan inboxa mig om du vill.

Det kan ju dröja ett tag innan man får komma till FB, då finns det lite litteratur att läsa under tiden. Jag har för mig att en bra bok hette Varsågod. Men fråga när du ringer FB, för jag tror du kan köpa den genom dem.

Man ska inte förvänta sig att man har en fullt ätande unge när man åker från kliniken, för då blir man väldigt besviken. Vi hade som tur var inte de förväntningarna, så vi åkte därifrån nöjda med verktyg att hantera vår dotters ätovilja och även ett lugn och en annan inställning till hela matsituationen. 

Har inte läst alla svar och et inte mycket om matsituationen är kopplat till att hon är prematur, MEN min storebror (29) åt upp till 15 år gammal ENDAST pasta, köttbullar och mackor med ost. På dagis satt han och vägrade och tugga gärna på papper istället ;) vad jag vill ha sagt egentligen, kan hon inte få det hon äter då? Säg åt på förskolan att de får erbjuda det hon vill äta, de har ju skälva märkt att det inte funkar annars. De andra barnen får väl höra att hon är allergisk mot annan mat, sånt förstår d lättare iom att många är allergiska på dagens förskolor. Låt henne själv bestämma vad som ska ätas, be dem erbjuda lite mat oftare (mackor mellan målen) och säg som de är, ni vet inte själva men mat måste hon ju ha. Försök att se till att de inte försöker t inga henne till att smaka (det lär ju bli värre) utan bara erbjuda precis som ni gör hemma när ni låter henne va delaktig. Försök tänka på positiva saker att måltiden inte är en sÅn stor grej, för jag tänker (bara en tanke för jag känner ju inte er!) att hon vet att det stressar upp er och hon tillslut får det hon vill ha eftersom makt att matvägra är en rädsla och framför allt stress för göräldrn. Du får skriva mer och berätta hur det går för er, kan inte själv sätta mig in i hur d skulle vara, måste vara hemskt!