Min pojkvän har varit otrogen. Jag fick reda på det själv. När jag frågade honom så berättade han för mig. Han svarade på alla frågor jag ställde. Jag har valt att förlåta honom men har dock lite bekymmer med förtroendet. Jag vill kunna lita på honom, men hur? Hur bearbetar man det?
hur har det gått för er som tagit tillbaka eran partner? Berätta gärna 1
Har alltid varit otrogen i mina förhållanden utom det senaste. Jag var det helt enkelt för att jag kunde och för att männen förlät, så jag kunde alltså vara det igen.
Naturligtvis var det inte alls medvetet som det kanske låter ovan, utan det var något som "bara hände" ibland. Sedan blev jag förälskad och hade ett förhållande vid sidan om, men det var heller inte mer än så.
Har insett nu i efterhand att jag var rädd att binda mig och att mina x inte var den rätta för mig, för annars hade jag inte varit otrogen. Så enkelt är det.
Min pojkvän var otrogen i maj detta år. Det har inte gått så lång tid sen dess men vi har pratat igenom det väldigt mycket och är fortfarande tillsammans.
Jag kände att det var onödigt att slänga bort alla år vi haft tillsammans utan att ens försöka. Jag vet att han ångrar sig och han grät floder i flera veckor (han gråter vanligtvis ALDRIG!).
Jag litar på att det inte kommer hända igen. Trots detta är det väldigt jobbigt för mig ibland när alla minnen kommer tillbaks och han går numera aldrig ut på krogen eller fest utan mig. Inte för att jag bestämt det utan för att han verkligen inte vill utan mig längre.
Vi har alltid haft ett helt fantastiskt förhållande, och om allt fortsätter lika bra (trots det snedsteget) så är det bra.
Min man var otrogen en gång när vi hade varit ihop i ungefär ett år. Vi bodde i olika länder ett tag då och han hade varit ute, blivit jättefull och hållt på med någon tjej.
Han berättade det inte med en gång, utan ett par månader senare när vi var i samma land igen. Han sa att han inte hade berättat med en gång för att han var rädd att jag inte skulle flytta tillbaka, att jag skulle ta beslutet att göra slut när vi redan var i sär.
Det gjorde så jävla ont. Jag grät och skrek och svor i flera dagar. Jag var så himla arg kommer jag i håg. Och jag ältade allt helt hysteriskt. När vi väl hade pratat och ältat om det ett tag blev jag plötsligt livrädd att det skulle vara mer, att han skulle berätta att det hänt fler gånger, eller att det hade skett på något annat sätt än vad han först hade sagt. Så då började jag bli helt besatt av det, och hetsade honom att berätta igen och frågade om det var mer och ömsom bad att han skulle berätta om det var något mer och panikslaget säga att om det var något mer skulle jag aldrig förlåta honom.
Jag är verkligen inte stolt över hur hysterisk jag var. Men det var viktigt för mig att bara få ur mig allt. Till slut lugnade jag ner mig och slutade älta. Men ilskan fanns kvar länge länge. Och rädslan för att det skulle hända igen.
Min man var tålmodig, svarade på alla mina frågor, respekterade min hysteri och gjorde allt han kunde för att jag skulle bli lugn. Han frågade om jag ville träffa tjejen och höra hennes version. Han svarade alltid i telefon när han var ute. Han fattade att jag blev nervös av att han var ute och drack med sina vänner och hörde av sig regelbundet och kom hem tidigt (jag bad honom aldrig stanna hemma, men jag tror han hade gjort det om jag ville det). När vi bråkade använde jag alltid det emot honom, eller skrek "jag kanske ska vara otrogen mot dig så får du se hur det känns" men han lät det bara vara. Det var säkert jättejobbigt för honom, men han förstod hur arg och sårad jag var och lät mig hållas.
I början tänkte jag på det och blev ledsen varje dag. Efter ett år tänkte jag bara på det någon gång i veckan, typ när vi bråkade eller när han var ute. Sen var det bara någon gång i månaden och i stället för att få ont i magen och vilja gråta var det mer en känsla av sorgsenhet när jag tänkte på det.
Nu, nästan fyra år senare, tänker jag på det väldigt sällan. Det gör inte så ont längre, det är bara ett tråkigt minne. Vi har gift oss och väntar barn, och vårt förhållande är otroligt starkt och stabilt.
Men man måste ha tålamod, låta sig själv älta och vara arg. Och killen måste acceptera att man är hysterisk och svartsjuk ett bra tag efteråt. Om han måste visa sina sms, ge ut sitt facebook-lösenord och inte dricka alkohol utan dig ett tag framöver, ja, då får han göra det. Om det är vad som krävs för att återställa tilliten, då får han göra det, och han får stå ut med irrationella utbrott där han utpekas som världens hemskaste man.
Det går över, men det krävs mycket jobb från bådas sida. Att båda pratar och långsamt bygger upp förtroendet mellan er igen.
För mej var det så att jag lät han komma tillbaka efter att han lämnat mej och 2 barn. Han va med den andra i 2 månader och vart dumpad av henne, jag var hans tröst och jag älskade ju honom och vill ha han tillbaka. Problemet var att han mer ville ha mej tillbaka för att ha sin familj. Jag vart också förändrad och började läsa hans sms och mail. Jag skulle normalt aldrig göra det men började med det och hittade också nya saker och kom fram till sanningen om vårt nygamla förhållande genom mailen. Där skrev han till den andra fortfarande om att han bara är med mej för barnens skull och att han vill ha henne tillbaka.
Jag valde att låta även detta pasera :S men han började bli mer och mer svartsjuk såfort jag umgicks med andra och med det vart det tillslut så tungt att jag inte orkade mer. Han har inte tidigare varit svartsjuk men vart det efter sin egen otrohet. Han började även prata mer än vanligt om en kvinna på sitt jobb och mina sinnen sa mej att detta var någonting som var på gång. Jag gjorde ett val och de vart ett mycket svärt slut från en dag till en annan.
5 dagar senare bor han hos den tjejen som han pratat om på jobbet.... efter en månad med henne så gör han henne gravid..... vi gjorde slut 18/5 2010 och 11/5 2011 föddes deras barn. Men....ränderna går aldrig ur...barnen berättar om bråk mellan dom där deras pappa säger att han skall flytta.
så kan de gå....
Jag var otrogen efter ca 6 år tillsammans efter diverse turer bestämmdes de att vi skulle fortsätta (på hennes initiativ) livet gick vidare av olika anledningar fick vi inga barn gemensamt men mina två växte upp ihop med henne och mig men.Under resterande 7 år vi tillbringa tillsammans fick jag ständigt höra att de var jag som vänstrat varje gång vi var oense om något till sist skar de sig när jag kom på att Hon vänstrade med min vän.Sedan gick de som de gick i dag är iaf jag lycklig!
Jag har iaf lär mig något av min resa genom otrohetsträsket....
Aldrig , aldrig någonsin förlåta en otrohet igen.... visst finns det kanske undangat , att vissa ångrar sig uppriktigt och gör aldrig om det , men jag tror att i de flesta fallen så repeteras otroheten , oavsett vad så förstör en otrohet så mycket i ett förhållande så att man bör noga överväga om det är värt att ens försöka , det tar åratal att återuppbygga förtroendet etc... sexlivet raseras totalt etc... för min del är det helt klart inte värt det. Men det kan ju ha å göra med mina dåliga erfarenheter av att förlåta 
Jag tror inte på att precis alla kan vara otrogna , visst i teorin skulle vi alla kunna bli massmördare oxå , men jag tror att vissa har större fallenhet för det , jag tror att det har mycket att göra med hur man är som person , eller blir , för många gånger kan det vara så att människor förändras på vägen och blir en helt annan person än den man en gång valde att dela sitt liv med. I teorin tror nog de flesta att de aldrig skulle vara otrogna , men det är inte förrän man ställs inför en sådan situation som man verkligen visar vad man går för , det gäller i de flesta andra sammanhang oxå där allt ställs på sin spets , tex krissituationer , vissa blir ego och räddar sitt eget skinn till vilket pris som helst , vissa står passivt och tittar på , rör inte ett finger , andfra hjälper sina medmänniskor med riskt för sitt eget liv....