Min pojkvän har varit otrogen. Jag fick reda på det själv. När jag frågade honom så berättade han för mig. Han svarade på alla frågor jag ställde. Jag har valt att förlåta honom men har dock lite bekymmer med förtroendet. Jag vill kunna lita på honom, men hur? Hur bearbetar man det?
hur har det gått för er som tagit tillbaka eran partner? Berätta gärna 1
Jag valde att förlåta och det tog sin tid men nu två år senare är alla sår läkta. Enligt mig så är det sånt som händer i förhållanden, hemskt men sant.
För oss var det så att han valde själv att berätta det för mig dagen efter det hänt. Han brast i gråt och allt var kaos en kort tid. Jag var tvungen att ta ett beslut och det var det svåraste. Vad gör man nu lixom? borde man inte lämna? jag bestämde mig iaf att försöka och han lät mig älta hur mycket jag ville en tid. Vi grät tillsammans, jag fick ställa frågor om allt och han försökte aldrig trycka bort mina känslor.
I vårat fall var det nog svårast för min sambo då valet låg hos mig. Han gjorde ju allt för att bli förlåten men i slutändan så tog ju jag beslutet om vi skulle gå vidare eller ej. Min första reaktion var att be honom lämna men när han var på väg så insåg jag att det var bäst att jag gav honom en chans.
Jag tog beslutet att ge honom en chans pga all ånger jag såg hos honom.
Vi har absolut lyckats få tillbaka vårat gamla förhållande. Visst har vi våra problem då och då men de är inte grundade i otroheten. De enda tillfällena jag blir ledsen över det igen är när jag ser tjejen vilket hände ganska ofta i början.
Jag tror man får lita på sin magkänsla. Det finns så många olika omständigheter och man måste se till dem. Vad var orsaken till otroheten osv?
Min sambo gick på eget bevåg även till en psykolog efter det som hade hänt. Han erbjöd sig även att gå med mig men jag kände att jag hellre ville bearbeta det själv.
Som sagt, det finns så många situationer och scenarier så det finns ju tyvärr inget rätt eller fel.
Jag förlät 1:a gången men 3 år senare gjorde jag inte det
Jag har både varit otrogen och blivit bedragen. I båda fallen tog det slut inom ett år.
Otrohet kan ofta - men behöver inte - vara ett symptom på att relationen inte fungerar som den ska. Man kan prata ihjäl och analysera sönder en relation, lika väl som man kan tiga sönder den. Allt beror på individerna som växelverkar i relationen.
Tilliten tar tid att få tillbaka. Bara tid kan läka såren. Se bara till att han inte känner sig misstänkliggjord i onödan, för ingen gillar att bli oskyldigt dömd eller ens anklagad.
Att fungera i en relation är en livslång mognadsprocess. Det gäller också självklart att hitta rätt partner. Om otroheten beror på omognad eller på att ni inte passar ihop är inget jag kan ta ställning till - det kan bara ni.
lagger i favoriter
Taack till alla er underbara människor som delar med er utav era historier. Det betyder mycket för mig och jag läser igenom alla! Återigen, TAck!
Var dum nog att förlåta otrohet ( som varade i mer än en månad) men det va ingen,hit förtroendet/tiliten va som bortblåst! gjorde slut igen efter 4 mån . orkade inte med tanken på "dom"
Har aldrig pratat med någon som sagt att allt blir bra igen!
Jag kan inte förstå min fru som väljer att bo borta för att fortsätta att vara otrogen och träffa bara barnen ibland. Inte ens varje dag träffar hon dom.
Jag är så jävla förbannad!
Jag fick veta det i mars 2011. I augusti tog han en tjej på brösten när vi var ute en kväll.
Jag bröt allt, var förbannad och allt. Men han lyckades gråta sig tillbaka och visade sig mer ledsen än någonsin. (Kan ha varit alkoholen) men idag vill han ut ikväll med alla sina kompisar och jag vill inte. Nu är han sur och åkte iväg och gjorde annat.
Varför kan man inte visa förståelse? Jag vill skrika och är arg, men samtidigt borde han förstå. Om han nu vill att det ska vara vi, får han låta tiden ta den tid det tar. Även om jag ett år efter sista incidenten inte känner mig bekväm med att han är full på krogen.
Blir fan förbannad. Nu har jag ont i huvudet också. 
