Ni som förlåtit otrohet, hur blev det sen?

Känns inte som om de förstår hur lång tid det verkligen tar att komma över en otrohet, de har kanske ältat det färdigt den dag de berättar för en men det är då ens eget helvete börjar och sen tror de att de kan gå ut på krogen för det var ju faktiskt 2 år sen det hände! Ja men det var bara 1 år sen du berättade och jag mår fortfarande inte ok!!!

Styrkekram till er alla som håller på och ta sig igenom otrohet

tråkigt att höra =/ ja, det är ju så som nedanstående inlägg beskriver det. Dom verkar inte förstå att det tar tid. att man får återkommande minnen om det som hänt. det är ju svårt =/ GLADA borde de vara för att de blir förlåtna nu.
Lycka till!

Amor vincit Omnia - Kärleken övervinner allt
Vill man, så kan man 

Tack, det har du helt rätt i 

29 april i år så råkade jag av en slump se en skype-konversation på min mans dator. jag lånade den för min bärbara hade slut på batteri.. det plinga till och jag såg att hans vän ringde..skulle bara trycka upp och säga att det var jag som satt där.. när jag öppnade skype kom hans senaste konversation upp..
med en av mina bästa vänner.. jag visste att de snacka där och brydde mig inte om det eftersom vi umgicks alla.. bara det att de skrev om hur mysigt de haft dagen innan.. och deras händer luktade fortfarande sex.. osv en massa jag älskar dig och de skrev hur de planerade fortsättningen... det hade ju redan gått 3 månader.....

borde fått tokspel..men jag hade min son sittandes i samma rum och kolla på tv...
lyfte luren ringde han och började läsa upp en del av det som de skrivit..
jävla gris..
han hade sagt att han var tvungen att åka in för ett "fys-test" på brandkåren.. han är deltidsbrandman.. ja det var ju ett jäkla fystest att åka in och knulla!

när han kom hem tog jag bilen med alla barnen i.. lämna de 2 minsta vid mina föräldrar och de stora åkte till sin pappa... sen när jag kom hem... då var det krig.. och då var jag så knäckt, beviken och arg.
och 2 dagar senare skulle vi flytta.. hade lust att slänga hans lådot på sophögen..

men vad gjorde jag.. jag stängde av.. jag stängde av alla känslor jag hade och bara gick på rutin nästan..  med ett enda mål... barnen.... mina 2 äldsta har varit med om en separation redan och den var inte den roligaste.. jag ville helt enkelt inte att de skulle komma hem från sin pappa och så är det bara vi..
nej.. han följde med... men han höll på med sin mobil hela tiden...
påstod att det var hans syskon, kompisar osv.. men han vägrade att låta mig röra hans mobil.. den hade han på sig heöa tiden och spv med den under kudden.
han lovade att han skulle satsa på oss och han ville inte förlora sin familj... bla bla

3 veckor senare så är han ute och springer med sin bror... jag snokar i hans lådor och där ligger hans mobil och den e inte låst.. snabbt som satan loggar jag in på hans mobiloperatör och skaffar koden för att aktivera så man kan se fakturor mm på nätet...hade ju bett han att han göra det så jag fick se att han talade sanning... men såååå kunde man ju inte göra för det var ju gestapo! enligt han
sen satte jag mig senare på kvällen när det var lungt och titta.....

och för att inte ha kontakt med någon så var det jävligt underligt att det var mellan 5-20 sms per dag och samtal...
när jag gick tillbaka så såg jag att all deras sms-trafik startat i februari..samma vecka jag låg inne på sjukhuset med våran dotter...
konfrontera han och fråga igen om de hörts nåt...  nej ingenting sa han... nehej sa jag... och vände datorn.. vad är det frågade han.. det är alla dina samtal och sms... nån månad var det över 600 mess skickade....

då börja han grina för han fattade väl att det var kört.. och då berättade han allt.. enligt han själv... men jag tror inte han har gjort det...
men bara det att jag har kontakt med hennes kille så vi har ju informerat varandra under den här tiden och på det sättet f¨r man ju fram mer.

hur det ser ut nu.. ja jag tog hans mobil... och då var hans träning visst inte viktig längre.. innan skulle han till brandstationen flera dagar i veckan och träna.. efter det ingenting...
jääääkligt konstigt i mina ögon.

men till frågan om förlåtelse och hur man fortsätter tillsammans.
jag har inte förlåtit det här och kommer aldrig göra det.
jag har inte varit i fysik kontakt med han sen dess... jo det närmsta han fått röra mig var att klämma en finne jag inte kom åt själv.
tanken att ha sex äcklar mig.

så varför är han kvar.. den frågan ställer jag mig oxå..
och det enda svar jag kan ge är att jag vill inte att mina barn ska gå igenom en separation igen, den förra tog hårt på dom...  
jag kan leva så här.. på nåt sätt stänger jag av.. men det tar ändå.... jag kan inte somna om jag inte ligger och kollar på film tills jag inte orkar hålla ögona öppna längre... jag rasade i vikt...  och när barnen sover är det en olidlig tystnad i huset.. jag har inget att säga då...
men inför barnen är jag den glada mamman som skojar och är glad....
men i deras frånvaro.. då är jag ingenting.

hoppas det löser sig för dig iallfall...
för min de är det långt ifrån klart hur det här slutet blir.

Jag valde att förlåta...förlåta...förlåta...förlåta...förlåta...förlåta...sen drog jag. En gång otrogen, alltid otrogen, enligt mig iaf. Du kommer aldrig kunna lita på personen 100%, iaf inte inom de närmsta åren. Hur kul liv är det? Vill du verkligen leva tillsammans med en person som legat (jag förutsätter att de hade sex) med en annan under tiden du trott att han bara ville ha dig? Du förtjänar en man som vill ha dig och bara dig. Oavsett om han säger att han ångrar sig och bara vill ha dig nu, så har han fortfarande vart med en annan. Ett förhållande bygger på förtroende och respekt

Ja, precis så är det för mig också. man blir äcklad utav att minnas. jag slutade äta, jag rasade ner i vikt precis så som du beskriver det, jag gick snäppet längre och fick anorexi och blev inlagd på sjukhus. jag somnade inte för att jag bröjade bara gråta, jag kollade på tv tills ögonen inte orkade mera. morgornarna vaknade jag med tårarna på kinden... man kämpar en dag i taget. jag vet inte hur jag ska göra nu? Jag älskar honom visst, men ska jag slå av alla känslor (ifall han skulle göra ngt så jag inte blir sårad) men förhållande överlever inte utan känslor eller ska jag visa känslor och riskera att bli sårad? svår situatioon

men tror du verkligen att det finns killar som inte är otrgona? jag börjar faktiskt tro att alla killar är otrogna. mer eller mindre. det behöver inte handla om sex. flirta, hålla hand, vara intima, pussa, smsa (sex.sms dylik) . eler?

Klart det finns killar som inte är otrogna. På samma sätt som det finns kvinnor som aldrig är det. Skulle du kunna tänka dig att vara det? Det handlar om mognad och att man vågar prata om sina känslor. Är man otrogen mot sin partner så är det nått fel och innan man går och gör ått dumt så kan man prata om problemet istället. 

jaa. sant. Nej, jag skulle aldrig, ALDRIG kunna vara otrogen. Syftar inte på mig själv nu, men man brukar läsa ett antal trådar här på familjeliv där de skriver "Jag är en person som är så mkt emot otrohet och ser ner på folk som är otrogna etc etc. men nu har jag själv varit otrogen!"  så det känns verkligen som om att alla är på ett eller annat sätt otrogna i sitt liv .. .

Känner faktiskt inte en enda som inte har otrohet i bagaget, antingen som bedragare eller som den bedragne. Vårt samhälle funkar så idag, och jag tror helt enkelt det är en naturlig utveckling, vi har blivit mer rastlösa, sökande, framåtsträvande, även när de gäller relationer. Att kategoriskt säga att man aldrig skulle vara otrogen går inte, vi har drifter och känslor som inte alltid går att styra över. Typ 70% av alla i en relation (minns inte vart jag såg siffran) är otrogna, vi är inte skapta för att leva med en enda hela livet helt enkelt.