Vi som väntar marsbebis 2012 :-)

Ska tillägga, att jag i mina yngre år var nanny åt en liten tjej på 1år som hade svår DS. Gladare barn har knappt någonsin mött. Så söt och full av liv. Det tog lite tid att skapa rutiner som fungerade ur vårdperspektiv, men efter att man hade klurat ut dom, var hon precis som vilken 1åring som helst. 

Åååå..gruppmöten, det vill jag oxå gå på!  Har letat över allt efter något spännande man skulle kunna gå på som gravid, men näe, inte hittat ett smack... eftersom det fortfarande är sommarsäsong och många ställen är stängda - t o m den egna vårdcentralen!

Haha... jag jobbar också inom vården och vi har på vårt ställe ett sånt där våg man sitter på (ser ut som rullstol typ)..har varit sugen på att testa det själv, men nog skulle det vara pinsamt ifall någon kom in i rummet just då man höll på å vägde sig där..  

Håller absolut med om att testerna kan göra en orolig helt i onödan. När min mamma väntade min lillasyster fick hon göra alla möjliga tester och som resultat fick hon att med 80% sannolikhet skulle barnet födas med DS. Min syster föddes helt perfekt! Ingen DS eller annat heller. Min mamma som gått orolig för det hela tiden och tagit del ut av en massa information om DS barn frågade läkaren hur det var möjligt. Läkaren hade bara sagt att dessa tester aldrig kan vara helt säkra och att man ska ta resultaten med en nypa salt. kan säga att min mamma var rätt så upprörd specielt efter "nypa salt" kommentaren! Fast givetvis försvann upprördheten snabbt, eftersom bebisen ändå var perfekt. 

Du kanske kan säga att du äter antibiotika för något? Man kan ju äta det för mååååånga olika orsaker. Sällan något frågat mig varför jag haft antibiotikakur. 

Näe, usch vad hemskt! 
Förstår verkligen att du kände dig arg på ungen. Jag hade nog talat om för föräldrarna att de borde kanske ta och uppfostra sin unge liiiiite bättre.... hade iaf om jag varit din kollega ha sagt till dem att deras ungen skadat en kollega, så allvarligt att hon var tvungen att åka hem. Jag vet inte hur gammal ungen var, men när min systerson var 1.5 år gammalt  agerade han ut genom att slå och sparkas och på det viset kräva uppmärksamhet. Jag accepterade aldrig detta beteende, utan tog ett sk. hold-in tag på honom. Och när han sparkades tog jag tag i hans ben och höll så länge tills han tyckte att det blev obehagligt. Ni kan tycka att jag var en hemsk moster... men efter det varken slog eller sparkade han mig igen. Jag vet att så små barn inte har någon medkänsla ännu, men man kan ändå lära dem att vissa saker är fel. Oh, jag tål inte ungar som är alldeles vilda, skriker rakt ut och terroriserar andra. 

Vad bra att smärtan gick över och du mår bättre nu. Förstår att ni varit oroliga idag. 
Kom ihåg, att kontakta vården och verkligen kräva tid ifall du skulle känna dig någon smärta eller oro. Bättre att veta säkert än att gå i full mörker och vara orolig. 
*Kram* 

Precis varit på inskrivning och hälsosamtal. De hade bokat 1.5 timme för detta besök, men för mig tog det inte mer än 50min. Fick med en massa broschyrer, en bok om graviditet (med en speciell del endast för pappan) och en DVD som berättar om graviditeten och kommande föräldraskapet osv. 

Sköterskan tog en hel del blodprov och svaren får jag till brevlådan om ett par veckor. Hon skickade också iväg remiss till ytterligare blodprov (som ska tas två veckor innan första UL) och till UL-undersökningen som ska göras på centrallasarettets nya avdelning för gravida kvinnor.

Jag mår rätt bra om man jämför med hur det var ett par veckor sedan. Lite illamående, men det går över så fort jag äter eller sover. Precis lika fort som jag blir mätt blir jag också hungrig igen... åh, känns som att ärtan där inne inte kan bestämma sig för ifall hon är hungrig eller inte.  

Hur har det gått för er andra som varit på inskrivning idag?? 

Exakt sådär kände jag också förra veckan!! Var otroligt trött på graviditeten. Jag sa även till min man, att jag inte fattade varför man inte skulle kunna ha ett enormt provrör där barnet skulle kunna växa framtill dess att den var färdig. När det sen var dax, skulle man kunna trycka på en knapp så att fostervattnet skulle försvinna ur provröret och en lucka skulle öppna sig och man skulle kunna skutta lyckligt hem med sin egna bebis. Jag gillar fortfarande den idén och fattar inte hur någon kan vilja bli gravid om igen efter en graviditet. 

Inga ursäkter behövs här... här får man predika om hur graviditeten är en konspiration mot kvinnor och matriarkat.  Bättre att lägga allt ut här än att våndas i sin egna kammare... 

Gratulerar!! 

Jag går också in i v.9 imorgon. Enligt sköterskan jag idag mötte på inskrivningen skulle jag inte ta hänsyn till de räkningar som gjorts på VUL (enligt dem skulle jag idag vara på 7+2), då de enligt henne sällan stämmer i slutändan. Istället tyckte hon att jag kunde lika gärna hålla mig fast vid 7+6 idag och ändra det sen när jag ska på RIKTIG UL om ett par veckor.  

Ja!! Exakt, så måste man "sitta" i den för att kunna se på resultat... dvs. extra pinsamt, tackvare den knasiga ställningen.. 

Vi ska ta reda på det så fort det bara går. Vågar ju inte ens köpa något för kommande barnet innan jag VET vilket kön det blir. Att ha på könsneutrala kläder och saker tiil bebisen är ju det mest politiskt korrekta just nu. MEN jag vill kunna klä min dotter i söta babyrosa små klänningar och min pojke i marinblå sparkdräkt. Jag brukar alltid vilja gå emot strömmen, så ju mer andra mammor och media tjatar om att pojkar ska ha rött och flickor blått på sig, desto mer anti-könsneutrala grejer blir jag. 

Jag hoppas på en flicka... men tror att det är en pojke. Alla i min omgivning har fått bara pojkar.. och dessutom är det ju statistiskt så, att det föds färre flickor än pojkar.  Jag har alltid i mina drömmar sett en liten flicka och hur ska ska kunna klä henne i otroligt söta klänningar som jag själv sytt. Jag hade en garderob full av prinsessklänningar när jag 8, eftersom både min farmor och mamma älskade att sy söta klänningar till mig och min lillasyster. Tycker bara det blir så tråkigt med en pojke... liksom alla mina drömmar åker rakt ner i sopkorgen. 

Jag vet, jag borde återigen vara diplomatisk och bara säga "Näe, könet spelar ingen roll..bara barnet är friskt". Men just nu känns det inte så. Jag har inte en susning om hur jag som mamma ska "bonda" med en pojke. Jag sa för något år sedan, att om jag skulle få en pojke, skulle jag uppriktigt hoppas på att han vore gay med träffsäkert smak för mode och älska allt som glittrar.   Pojkar med deras bilar och alldeles för våldsamma lekar är enligt mig ett BIG no no... 

Jag vet, att min attityd mot könsfrågan säkert ändras ju längre fram graviditeten går.