Vi som väntar marsbebis 2012 :-)

Hoppas ingen tar illa upp över att jag skriver ärligt vad jag känner. Jag har absolut inget emot att andra klär sina pojkar i rött osv... Uppriktigt sagt bryr jag mig inte om vad andra gör. Jag vill bara kunna ha min egna drömmar vid liv och uppfylla dom.  

Smaken brukar ju vara som baken....  

Okay.. inte läst några inlägg idag, men snart ska det bli läsmaraton med lite nattmacka... haha, tvungen att gå upp och äta även mitt på natten. 

Idag har tänkt mycket på saker jag saknar redan nu och saker som jag absolut måste göra när jag slipper graviditeten. Har laddat ner musik som innehåller en massa minnen från mitt barndom, men framför allt låtar från mina vilda singelmånaderna (japp, jag var singel i hela 8mån. mellan mina två långa förhållanden). Jag har inte riktigt varit sugen på att partaja eller dricka alls de senaste 3 åren. Dricker kanske fyra-fem drinkar om året! Och full? Näe, det har jag inte varit på läääääänge. Gå ut och festa? Det gör jag inte heller ofta... kanske 2-3 gånger om året...om det är ett busy år. M a o nada jämfört vad jag var ute under mina singelmånader... jag gick ut 4-5 dagar i veckan och hade alltid roligt!

Nuförtiden känns det dock som att den tiden är helt förbi för mig... jag njuter bara inte lika mycket av att gå ut som förut. Det är sällan jag kommer hem från krogen och känner att "yes, den här natten var toppen". Det är bara så tråkigt...bara en stor köttmarknad och jag som alltid (även när jag var singel) gick ut för att dansa... och sköta mina socialakontakter... så länge du är där är du någon...så fort du inte dyker upp, glöms du bort. Fast jag har ett hängivet "fangroup" som fortfarande skickar mig sms och ber mig att liva upp staden... för när jag var på plats var det ett jäkla partaj med skumpa som flödade och dansgolv som var fullpackat med folk. Jag kallades för "Life of the party" och "Partystarter". De flesta tjejer hatade mig och killarna.. killarna avgudade mig. Det enda jag då ville ha var en riktig tjejkompis, men jag blev så van vid att dra ur knivar ur min rygg, så jag sket i tjejerna helt å hållet. Jag var där för att festa, inte för att skapa drama.

Och vad har detta med min graviditet att göra? Jag har börjat tvivla på ifall jag kommer någonsin att bli en bra mamma. Jag vill inte vara en mamma som älskar att partaja och lämnar sitt barn med pappan hem, medan jag smyger ut i natten. Eller en mamma som drömmer sig bort till det vilda socialalivet i sthlm city, men lever istället ett tråkigt familjeliv.

Istället för att drömma om hur mitt barn kommer att vara eller hur jag ska klä henne, kan jag bara drömma om hur jag vill se ut några månader efter graviditeten osv. Igår var jag ut på stan en sväng. Jag kollade på babykläder, men de gjorde mig bara ledsen. I full panik var jag tvungen att gå därifrån. Istället gick jag till ett stort varuhus och shoppade loss på sko- + väskavdelningen. Jag köpte egentligen bara ett par extremt högklackade röda stilettos i ormskinnsimitation och en duvblå aftonväska i satin. Och ja, då kände jag mig lycklig.

Jag har inte haft lust eller energi att ens läsa vad som sker med mitt barn denna vecka av graviditeten. Jag som gått in i v.9 idag! Jag är så mycket mer intresserad av att se mammor +30 som är snygga och sexiga. Jag liksom måste bara tro på, att ett barn inte innebär slutet för mitt liv och min kropp. Jag känner mig inte gravidlycklig..jag känner mig bara tom....  

Å gud vad hemskt! Det du beskriver är en ut av mina värsta mardrömmar. 
Kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara, att förlora precis allt i en brand.
Vilken tur att ni alla lever och mår efter omständigheterna bra! 

*Många kramar*

Ja, så var det för mig typ v.7. Kunde vakna mitt i natten av att jag mådde så otroligt illa! Spydde dock inte, men sprang in på toan, ifall jag skulle behva göra det... så illa mådde jag. Gick över för mig helt å hållet v.8. 

Näe.. vad tråkigt!  Förstår att du blivit less på det nu.
Om du ser sammanhang mellan tunga lyft och dessa färgade flytningar, kan du kolla med din chef ifall du skulle kunna få lättare arbetssysslor? Det enda jag inte riktigt förstår, hur flytningarna kan vara bruna... eller såklart de kan vara och är i ditt fall. Men hur kommer det sig att du får gammalt blod, vartifrån kommer detta liksom. Kan ditt jobb vara så ansträngande att det skulle kunna spricka små blodådror där inne (slidan/livmoderhalsen/livmodern) och flytningen skulle komma ut med en fördröjning?
 

Hoppas det inte är någon fara och allt är bra! Förstår att du är orolig... Jag känner igen mig i det att symtom bara förvinner. Alla mina symtom försvann för en vecka sedan. Innan dess hade jag kraftigt illamående, var trött, kissnödig jämt, hungrig osv. Men precis allt försvann och så fick jag även bruna flytningar. Gjorde VUL privat i måndags och allt såg fint ut. Min läkare var inte orolig för mig för mina flytningars skull. Han var mer orolig för att alla mina symtom förvunnit. Han kunde inte riktigt förklara hur det kommer sig att mina symtom bara försvann, men att det definitivt var en fin liten rackare inuti mig vars hjärta slog fint. Han kunde inte några tecken på att ett mf skulle ha påbörjat sin gång... och efter förra helgen har jag inte haft några som helst flytningar. 

Kontakta vården, så får du veta vad som pågår där inne!
*Kram*  Tänker på dig!

Nej, vad hemskt! 
Beklagar sorgen och hoppas att ni plussar snart igen. 
*STOR styrkekram* 

Skönt å höra!

Men va, kan man HÖRA hjärtljud såhär tidigt? Eller förresten, vilken vecka är du i? Blandar säkert ihop dig med någon annan, men hade för mig att du är i v.10 ?? 

Hppsann - där ser man! Jag som endast tagit del ut av material där det sägs. att hjärtljud brukar avlyssnas och höras första gången v.12! Så, tack för informationen.

Någon här som ska köpa Angelsounds för att lyssna på hjärtslagen hemma? 

Ja! Exakt så känner jag också.. och jag får enorma skuldkänslor för det. Självklart vill jag ha detta barn, vi har ju aktivt försökt att bli gravida. Jag har drömt om att bli mamma i 11år. Just nu är det rätt tillfälle och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv helt utan barn. Men blir irriterad så fort de som vet om min graviditet ifrågasätter vad jag äter eller dricker, hur jag kan hoppa på en studsmatta, bråttas med hunden, hur jag kan köpa saker till mitt kommande barn - "du kan ju få missfall"....  Det är ju inte deras liv eller deras barn. Är det så det kommer att vara sen också när barnet är här? En massa "goda råd" från folk omkring? Nej, jag har alltid varit väldigt självständig..om jag inte lyssnade som barn eller tonåring, hur tror de då att de ska kunna påverka mig nu? 

Och 9 månader - det är ett långt f*****g tag! Nästan ett år! Även om ett år kan gå fort (ibland) har jag varit med om år som känts mer som ett helt decenium. Och nästan ett år utan att kunna njuta av livet till fullo... nej tack. 

Kanske när jobbet drar igång nästa vecka och plugget om några veckor.. kanske kan jag glömma bort att jag är gravid och koncentrera mig på mina arbets- å skoluppgifter. ...Fast jag fick precis reda på att en annan tjej i vår klass väntar också barn till nästa vinter. Mitten av januari har hon BF. Då är det inte så troligt att man får vara ifred på plugget heller.. blir säkert en massa snack om "Hur mår du idag..har du känt henne sparka ännu..". Liksom varför kan inte graviditeten vara en privat grej som inte tas upp om man inte själv börjar prata om det? Det som växer inuti mig tillhör igen annan än mig och min man! Har inte längre lust att berätta någon fler om min graviditet... de verkar ju bry sig mer om min graviditet än vad jag gör.  

Nä, jag tror jag kommer över denna fas om någon vecka. När jag väl kan höra hjärtslagen, känna henne röra sig där inne, när jag flyttar till nya lägenheten och kan börja inreda barnkammaren... jag tror bara att detta är allt för abstrakt ännu. Då och då tar jag fram bilderna från VUL i måndags och försöker tänka på bilden som bilden på MITT barn. Men nej, jag kan ännu inte skapa någon emotionell band på riktigt. Jag ser bara en klump som inte liknar något alls än en genomskinnlig böna. 

Tack alla som skrivit en massa uppmuntrande saker! Jag kommer att må bra så småningom. Jag hade inte alls räknat med att en graviditet kunde få mig att bli såhär känslokall. 

Kram på er