Vi som väntar marsbebis 2012 :-)

Egentligen har jag gått över med 2 veckor på söndagen, men som förstföderska här får man åka in innan helgen ifall 2  veckor skulle bli fullgångna under helgen. Ja verkligen skönt att veta att det är senast då.

Nu händer det ändå grejer här. Har haft väldigt ont i svanken och nedredelen av magen hela kvällen. Tog ett skönt varmt bad och därefter skulle jag sova. Sov en timme och sen väcktes jag av skarp mensliknande smärta. Trycket nedåt har ökat igen och det värker till och från i underlivet - riktigt skarpa typ som knivstick är värken när jag försöker gå. Magen är helt kass och orolig. Packade min sjukhusväska klar som står nu vid dörren. Mannen frågade om han skulle gå och göra bilen redo för färd mot sjukhus, men jag sa att han kunde ta och sova så länge istället. Vill ju inte att vi båda ska sitta på helspänn och vänta på att värkarna ska sätta igång ordentligt. Men jag tror att det kan vara dags nu... *hoppas hoppas*

Nu ska jag fortsätta gå små rundor i huset och däremellan vilar jag och försöker kolla på något trevligt på datorn. Jag har i varje fall klätt på mig och är helt redo på att åka iväg om det skulle behövas. Å andra sidan kanske prinsessan bestämmer sig för att inte komma ut i natt heller. Men jag är taggad å klar anyway. 

Inte sovit mer än ca 3 timmar sammanlagt under förra natten. Är så trött nu så skulle kunna somna vart som helst. Fick aldrig under natten några smärtsamma sd, så åkte inte in. Mensliknande smärtan är kvar i magen och ryggen ännu och jag får sammandragningar, men de hör liksom inte ihop alls. Hade rejält ont under natten, satt på toa säkert ett tiotal gånger och smärtan fortsätter. Men jag vågar liksom inte åka in till förlossningen. Tänker att de kommer tycka jag är skitlarvig som kommer dit med denna smärta, men utan regelbundna smärtsamma sd eller att vattnet skulle ha gått eller att jag ens märkt av någon slempropp som släppt. 

Försökte göra en egen undersöking i natt, men det gick väl inte alls så bra. Jag kunde inte känna av någon tapp alls, hade bara en massa genomskinligt slem där inne och så kunde jag klart och tydligt känna bebisens huvud. Var lite läskigt. 

Om en timme har jag besök hos sköterska på mvc. Mannen är ledig idag och har lovat köra mig dit, då jag själv inte vågar köra bil just nu... dels för trötthet dels för smärtan. Vi får se om sköterskan kanske rekommenderar oss att ta ett sväng förbi förlossningen - tvivlar dock på det. Här får man nämligen  inte ringa förlossningen, utan man ska själv som föderska göra bedömningen när man inte klarar sig längre hemma och då åka in. Knepigt värre m a o, då man inte vill vara mesig. 

Förresten, någon som mått illa precis innan förlossningen? Jag är jättehungrig, men vågar inte äta något, eftersom jag ju inte vill att ett lavemang ska ta evigheter att tömma tarmen. Dessutom mår jag illa och har en känsla att om jag nu skulle äta något, så skulle det komma upp igen.  

Nu har jag ätit då.. blev en rejäl portion med korv å pommes..och så lite tillbehör. Man kanske borde prova att sova nu då, så man orkar med förlossning om den sätter igång i natt exempelvis. Jag hade BF 18.3, alltså 9 dgr sedan och lillan har hittills inte velat titta ut. Min mamma sa att jag borde bara lugna ner mig och försöka att inte ens tänka på förlossning, för då kan det sätta igång av sig självt. Men långdraget är detta i varje fall. 

På mvc hade inte mycket förändrats. Vikten hade gått ner med ett kilo sedan i torsdags och sf måttet var det samma - 33 - som sist. Bebisens hjärtljud var för första gången på 130... hittills har de alltid legat mellan 140-160. Fick iaf remiss till sjukhusets avdelning för mödravård för att bli igångsatt på fredag. Sköterskan sa dock att om det skulle vara väldigt högt tryck på avdelningen på fredag och jag inte mår dåligt, så kan de bestämma sig att vänta fram till måndag innan de sätter igång mig. Så vi får väl se...

Nu blir det att försöka sussa.

Kram på er tjejer! 

Mommymaria och Isavanna: GRATTIS till tjejerna!!  

Dagen har gått så segt här. Är helt kass i magen och har fortfarande sammandragningar hela tiden, fast de gör inte ont. Annars är menssmärtan kvar i både rygg och mage och trycket nedåt kvarstår. Jag tänkte gå ut i trapphuset ikväll och gå upp å ned om smärtsamma sd fortfarande uteblir om några timmar. Detta börjar nämligen gå på nerverna.. att ha ont, men liksom inget som händer. 

Och så är jag övertygad om att jag kommer vara sist kvar i denna tråd utan bebis...för såklart är det väl en massa rusning på sjukan nu på fredag, så de smidigt flyttar över igångsättning till nästa vecka. Näe.. om jag innan detta hade attityden att jag aldrig mer vill bli gravid, så har det inte annat än ökat de senaste dagarna. Detta är faktiskt så jäkla drygt.  

Japp, it's u and me until the very end.  
Min mamma tror ju att jag inte bör vänta på att vattnet ska gå. Hon har nämligen en teori om att detta med vattenavgång går lite i arv. Inte en enda av hennes 5 förlossningar har startat med vattenavgång, utan man har alltid fått ta hål på hinnorna. Men nog skulle man kunna önska sig lite förlossningsvärkar och inte dessa mesiga sd man har. Nog händer det grejer där inuti ändå.. men att det ska gå så segt är något jag har svårt att fatta. Det är ju trots allt endast 2-5% av samtliga gravida som går över tiden. Och så klart måste en ut av dessa få vara just jag. Får bara lust att skrika rakt ut "why me?!".

Sen finns det en annan teori om att just barnmorskor har lite speciell karma när det kommer till egna förlossningar. Läste i en branschtidning att hela 80% av barnmorskor som fött barn upplevt att de haft en jobbigare förlossningen än genomsnittet av förlösta kvinnor. Med det i bagaget också kommer nog min aktiva förlossning ta överjäkliga 48 timmar och sluta ändå med typ KS eller något. Jag vet, borde bara vara positiv och som en solstråle, men just nu känns det inte som att man har mycket att hurra över. Slemproppen har inte gått ännu, vad jag vet. Varje gång jag går på toa hoppas jag ju på att få ens en liten klump tjockare slem eller blod eller en brunaktig flytning - egentligen vad som helst färgat..  Men nope, bara vanliga vattniga "vanligt slemmiga" flytningar som ju inte betyder i mitt fall iaf någonting alls. 

Nu ska jag till köket och äta igen... är hungrig som attans. Kanske förbättras även mitt dåliga humör av att få i mig lite mat. Kanske steka några korv och ta korv m bröd... det är typ allt jag orkar fixa i köket just nu. Och mannen är ju inte hemma, utan är någonstans med bilen och fixar det iordning med sommardäck och allt vad det innebär. 

Förlåt, missade ju dig... fast jag så sent som idag diskutterat om ämnet "dryga graviditeter som inte vill ta slut" med dig. Får skylla på min ego Preggo brain, som bara kretsar kring irritation över bebisen som inte hittar ut. Nej men seriöst, jag tror att jag blandar ihop dig ibland med Mrs. Marlin som fick sitt barn ett tag sedan i denna tråd. Ber om ursäkt!

Nu såg jag ju också att Mini83 är kvar med oss också! Vi är alltså fyra tjejer som kämpar om titeln "den evigt gravida kvinnan". Ska vi uppdatera en lista återigen då med BF osv.?

Coriander BF 18.3 (v.41+2 idag 27.3)  

Coriander BF 18.3 (v.41+2 idag 27.3)
Marlin BF 24.3 (v.40+3 idag 27.3)

Där har du helt rätt Daysis med fakta! Hade blandat äpplen och päron... dock inte långt ifrån 42+0 för min del... jag kan se mig redan framför mig hur söndagen kommer och går och min mage den bara består. 

Oj, nu snurrar det runt ordentligt i min lilla preggo brain.. hahaha. Låt mig försöka sammanfatta: Alltså att det inte vore så konstigt att även barnmorskor skulle tycka att deras egna förlossningar varit svåra när kvinnor rent generellt (utan hänsyn till yrkeskategori) tycker den egna förlossningen varit svårare än vad ex. barnmorskan bedömmer situationen? Eller fick jag det helt om bakfoten? Sorry, jag är lite trög i huvudet just nu! 

Undersökningen som jag refererade till var i branschtidningen "barnmorska" (fritt översatt) hösten 2010 någon gång. Tänkte då direkt efter att jag läst undersökningen att det kanske handlar om att man som barnmorska vet så mycket mer om ex. vilka komplikationer som kan tillstötas och man blir liksom hemmablind och kanske fokuserar på allt som kan gå fel - vad man vill undvika - istället för vad som kan gå rätt eller hur man på bästa sätt får ut barnet.  

Härligt! Då är vi några i alla fall kvar. 

Okay, nu fattar jag.. Som sagt, jag är helt tom i bollen just nu. Allt snurrar bara kring ungen som trycker sina ben under mina revben och vägrar komma ut därifrån. Nu har jag ätit lite sallad med lax och ska försöka sova med smärtan jag har. Vi får väl se hur länge jag kan sova i natt då. 

God natt tjejer! Vi höres imorgon igen..  

Återigen vaknar man efter en natt (denna gång med bara två toalettbesök mitt i sovandet) utan bebis eller några som helst krämpor. Har inte ens någon molvärk, ingen ont i ryggen, ingen ont i magen, ingen slemmis som släppt, inget vatten som skulle ha gått. Det enda jag har är en enorm mage med en unge som sparkar på mina revben och verkar njuta av livet där inne. Något som jag ju inte längre uppskattar ett dugg.

Fick ett samtal från sjukhuset imorse pga remiss som sköterskan på mvc skrivit dit igår. Fick exakt tid för besöket och så säger sköterskan att de förmodligen inte kommer att sätta igång någon förlossning, då alla mina värden hittills varit stabila på mvc under graviditeten. Hon sa att de bara ska göra UL, vanlig gyn.undersökning, ta lite prover och kolla efter sd & babyns hjärtljud. Om allt är normalt, så skickar de mig hem. Då frågade jag ju när de absolut senast kommer att sätta igång förlossningen, då jag inte längre orkar vara gravid. Och hon klämmer ur sig att det finns ingen gräns för det. Man kommer att iakta mitt och barnets hälsa och startar sen när hälsan börjar svikta. Innan dess vill de inte sätta igång förlossning på någon som är fullt frisk. 

Jag känner mig så j*vla bitter just nu. Varför kunde inte jag få diabetes, högt blodtryck, havandeskapsförgiftning... vad som helst för att bli kvitt med detta?! Alla runt omkring mig får sina barn i förtid eller runt BF, medan jag får förbli evigt gravid eftersom jag ju är så otroligt frisk. Med facit i hand skulle jag säga att man nog inte bör bli gravid om man är fullt frisk... för blir du väl gravid så förväntas du a) vara jäkligt glad hela graviditeten och b) vara beredd på att bära ungen tills den själv vill komma ut eller alternativt dör där inne. Jag är less på detta nu. Jag ser ingen utväg alls ur detta. Har suttit nu varje dag senaste veckan och gråtit för att jag inte pallar något mer.

Det där känner jag igen.. jag har också bekanta som varit gravida nu samtidigt med mig. Samtliga har fött 3-4 veckor i förtid. En ut av mina släktingar är också gravid med BF-datum 5 veckor efter mitt.. och gissa vad hon sa så sent som förrgår? ..att hennes slempropp gått redan! Jag är så avundsjuk och kan liksom inte längre glädjas alls för andra. Hatar att känna såhär, för jag vet att jag i normala fall skulle vara den som gläds med nyblivna föräldrarna. Graviditeten har gjort mig bara till en bitter kärring som liksom helt tappat fokus på hela livet. Du har i alla fall hoppet kvar, vilket är bra. Hoppet är väl sista som överger en, sägs det ju. 

 

EXAKT så känner jag också! Skulle kunna skriva under precis allt här ovan.

Min mamma sa att hon vet tre fall i sin umgängeskrets (från vår stad) där man låtit BF-datum passera med över 2,5 vecka. I samtliga fallen hade bebisen hunnit redan bajsa i fostervattnet, vilket ledde till komplikationer sen för både barn och mamma. I värsta fallet hade de gjort kejsarsnitt på mamman och hennes operationsärr hade infekterats så pass illa av fostervattnet med avföring att hon fick spendera 3 veckor på sjukhuset! Är det inte bättre att göra något medan alla är friska än att vänta till absolut sista stunden och sedan i full panik utföra KS för att barnet eller mamman inte mår så bra. 

Jag är ju mest rädd för att det ska bli ks de gör på mig. Jag kommer inte kunna åka hem efter förlossningen på ett bra tag, då jag ju inte ens kan ta mig upp till vår lägenhet. Vi har ingen hiss i vårt hus, vilket betyder att jag skulle behöva gå uppför trappor efter operationen.. något jag vet inte funkar alls. Man har gjort en magoperation på mig för några år sedan och efter den operationen med stort ärr på magen kunde jag inte ta mig uppför några trappor på några veckor utan enorm smärta. 

Det där med folk och deras kommentarer - ja, seriöst... ser de inte att bebisen fortfarande ligger i magen? Varför fråga om saker som är självklara? Jag har blivit så trött på deras frågor och blickar att jag inte ens längre orkar svara i telefon. Jag meddelar väl sen när barnet är fött...det är väl ingen nybliven förälder i världen som skulle liksom missa basunera ut en sådan händelse? 

Nja, även det är tveksamt här. 

Och det är väl just att jag känner liksom inte alls att någon förlossning är nära, som gör att jag mår så dåligt. Jag hör ju om hur andra gått över tiden t o m till vecka 43+4 och börjar känna mig smått desperat. Skulle man liksom VETA säkert att detta tar slut och med hälsan i behåll, så skulle man ju inte vara orolig alls. Mest av allt är jag ju ändå rädd för att barnet ska hinna dö där inne. Jag tror inte jag skulle orka leva om något sådant skulle hända - bara för att inte förlossningen sätter igång av sig självt. Jag har ju en lillasyster som dött i min mammas mage v.41 pga en hjärnblödning... något som ev. kunde ha upptäckts och förhindrats om hon fötts i tid. Så jag är nog mest av allt bara rädd och rädslan blir sedan till alla dessa andra känslor som man inte riktigt vet hur man ska kontrollera.

Näe, usch... jag trivs inte alls med detta nu. Måste försöka komma loss från datorn och alla tankar kring förlossning. Kanske vore det bäst för mig att nu ta en paus från denna sajt ett par dagar... försöka på riktgt fokusera på annat. Gå ut och göra något.

Kram på er tjejer!! 

Grattis till alla nya bebisar i tråden! 

Idag är det så v.41+5 (BF+12) och övertidskontroll på sjukhuset. Jag är fruktansvärt rädd och nervös inför det hela. Nervös inför hur situationen ser ut där inne och rädd för igångsättning med all smärta vad det innebär. Inga tecken dock på att förlossningen skulle dra igång av sig självt. Vi får se hur det går idag... 

Har en trevlig dag allihopp!  kram på er tjejer 

Liten uppdatering från sjukhuset:

Igår undersöktes jag av både bm och läkare på övertidskontroll. Av alla papper jag hade med mig kunde läkaren sedan utläsa att jag är längre gången än vad min mvc hittills påstått. Jag har så igår redan på v.42+0. Bebisen var i ett fint läge och helt redo att komma ut, men inuti slidan hade inget mognat alls. Läkaren var övertygad om att det inte skulle mogna i tid av sig självt och jag skickades upp på BB-avdelningen.

Fick en tablett Prostaglandin och tre timmar senare hade jag ordentliga sammandragningar med ihållande värk. Fick regelbundna värkar med ca 2 min. mellanrum. Och jag kämpade så länge det gick utan värkstillande. kl.19 bad jag om smärtstillande och fick tramadol. Värkarna fortsatte, men efter ca 2 timmar kickade medlet in och jag blev tröööööööt. Nu efter en natt med relativt god sömn lossnade slemproppen. Väntar på att läkaren ska komma å undersöka mig. Sen får vi se hur det ser ut och hur vi går vidare.

Men det händer grejer i alla fall och jag börjar tro på att hon ska komma ut idag eller senast natten mot imorgon.

Grattis till alla som fått barn... och vilka söta bebisbilder det var!  
Kram på er tjejer! Har en härlig dag!  

Äntligen orkar jag sittar framför datorn en liten stund och uppdatera.

Den 30.3:
Åkte in till övertidskontrollen där de upptäckte att jag istället för att vara på vk.41+5 var redan då på 42+0.. ett miss som MVC gjort. De ville på sjukhuset sätta igång förlossningen på en gång med prostaglandin tabletter. Fick 1 tablett och ordentliga riktigt hårda sammandragningar, men de ledde ingenvart alls.

Den 31.3:
Läkaren undersökte mig kl.10 och sa att livmodermunnen fortfarande satt otroligt högt upp och allra längst bak - så långt bak så han knappt kunde nå den alls. Han började prata om kejsarsnitt på måndag om inte förlossningen kommer igång nu. Fick 1 tablett prostaglandin och sammandragningarna satte igång igen. Efter ett tag kom slemproppen ut och fortsatte komma ut i två timmar. Kl.15 fick jag ytterligare en tablett prostaglandin. Kl.17 efter en lång varm dusch gick vattnet! Och därefter gick det undan. 

kl.20: Äntligen har livmodern börjat öppna sig - 3,5cm!
kl.21: Flyttades ner till förlossningen och fick Epidural.
kl.22: Öppen 8cm
kl.22.30: Fick börja krysta och krystade länge länge...

Den 1.4:
En halvtimme efter midnatt föddes så vår lilla prinsessa! 


Förlossningen var lång och utdragen med andra ord. Krystningsfasen var helt fruktansvärd..kändes som att det aldrig skulle ta slut. Vid slutet av förlossningen var de tvugna att ge mig oksitosin och göra en epistomi, för att få ut flickan - så trött var jag. Min förlossning var ingenting som jag ville att det skulle vara. Det var bara smärtsamt och jag kände mig inte alls närvarande. Hela förloppet har lämnat kvar en trauma som nog inte riktigt kommer ge med sig på ett bra tag. Har gråtit så gott som varje kväll pga flashbacks jag får från förlossningen. Detta var DEFINITIVT första och sista barnet för mig! 

Jag fick åka hem redan på måndag vid lunchtiden - tack gode gud! Hade inte klarat en enda stund till på sjukhuset. Hade och har fruktansvärt ont pga epistomin, men var tvungen att fejka att jag mår bra för att få åka hem redan tidigt. Och väl hemma har jag börjat må bättre. Mannen som sa att han inte skulle ta hand om bebisen har varit till jättestort hjälp... han är med hela tiden och har varje dag stolt ringt runt till kompisar och släkt för att berätta om dottern... det är så sött. 

Med flickan har det gått jättebra här hemma... nog känner man sig ibland lite clueless, men har bestämt mig för att lita på mina egna modersinstinkter med henne. Provade amning på sjukhuset iom att de inte gav mig några alternativ och jag inte hade orken att sätta mig på tvären efter svåra förlossningen. Amning var absolut inget för mig - precis som jag trodde. Istället pumpar jag ut allt mjölk 4 gånger om dagen och får ut redan ca 1 liter om dagen. Flickan älskar att äta. 

När hon föddes vägde hon drygt 4100g och 54cm lång. Hon är fullt frisk och vackraste som finns på denna jorden.