Känner mig så ensam med våran nyfödde..

Du ska prata med honom om att han är på väg att sumpa en familj till om han kör på i samma hjulspår. Sen när han berättar hur FANTASTISK han var med dottern, så säg att du inte tror honom eftersom du inte sett att han gör nåt liknande för er son. Sen kan du även berätta att du inte vill ha ingnuggat i ansiktet hur duktig han var med dottern så länge han inte gör nåt överhuvudtaget med er son.
När du gett över sonen till honom så tar du en rejäl promenad på närmre en timme och sen när du kommer tillbaks så kan du inte ta sonen för då ska du duscha.

Min man har gjort samma tabbar som din, men inte lika grovt. Jag blev förbannad och sa till honom att han höll på att sumpa sin familj. Han lyssnade på det och sen blev det faktiskt bättre, han rannsakade nog sig själv och kom fram till att jag hade rätt.
Tyvärr så satte det spår att jag inte tålde hans barn, jag tollerade dem men inte ett dugg mer. Det är inte förrän nu sen dom blivit vuxna som den känslan börjat släppa, när vi inte blir tvingade upp på varann längre. 

Jag håller med dig i allt och jag har upplevt samma känslor som du!

TS, jag håller med om att du måste prata med honom och förklara att ni är två föräldrar till ert gemensamma barn. Det är inte du som är förälder och han någon utomstående som kan välja när och hur han vill umgås med sonen. Han ska göra det på samma villkor som du nämligen som förälder.

Usch, jag skulle bli skogstokig om min man skulle sitta och skrävla om vilken toppenpappa han var till sitt första barn, hur mycket han köpte till henne när hon var bebis etc om han inte brydde sig om de gemensamma.
Jag tycker du ska vara tydlig med att det inte främjar familjebanden att han gör så stor skillnad på sina barn utan att dina känslor för hans dotter förändras av att han gör det!

Känner så väl igen det där med att känna sig ensam med bebisen

Hela våran relation fick en kil i sig, den finns fortfarande kvar i hjärtat någonstans, det blev liksom aldrig helt bra efter det, det mesta blev ansträngt och lite infekterat när det kommer till hans relation till hans särkullsbarn, jag har liksom stött ifrån honom på nåt sätt, både det barnet och min sambo.

Nu lever vi förvisso som en familj jag och sambon och våra nu två bra, men jag känner fortfarande att det svider, min illusion sprack på nåt sätt när förste kom, sambon som var en toppenpappa fortsatte förvisso vara en slags toppenpappa, men bara till särkullen och sedan dess har jag alltid känt mig som nummer tå. Och även känt att våra barn kommer på någon form av andraplats.

Har självklart gått bättre och bättre, det är inget jag tänker eller känner när vardagen rullar på men när det kommer till ytterligheter eller när jag läser andras liknande upplevelser, ja då rivs det upp litegrann.
Som en otrohetsaffär man förlåtit, det sätter ändå griller i huvudet och skapar olustkänslor och osäkerhet när det väl ställs på sin spets.

Jag har försiktigt pratat med honom, nänt det då och då när något annat liknande känsligt har tagits upp men det känns som att han ändå inte förstår för "vaddå, det är ju mitt barn"

...ja, alla tre är det och så mycket du offrade för det första barnet ger inte varken det andra eller det tredje barnet någonting utan de behöver också en pappa som finns där.

HAde jag vetat det jag vet nui hade jag aldirg skaffat barn med honom, hade troligtvis inte ens hälsat på honom utan sökt någon utan barn och allt vad det innebär.

Nu är det som det är och det blev som det blev, jag blickar framåt och här och nu, försöker att inte se bakåt i tiden då det gällande detta fortfarande bara känns tungt, jag ställde högre krav/förväntningar på honom som pappa till våra barn när tvåan kom och det flyter på rätt bra faktiskt.

Men vägen dit var lång och ja, jag slickar mina sår emellanåt, utan att sambon nog ens förstår hur ont han gjort mig, trots att jag berättat.

sorry för slavet gällande stavning

slaRvet
Får jag gå hem nu, verkar som jag vart på jobbet för länge

Usch usch vad sorgligt att läsa allt detta...Det gör så ont rakt in i själen att läsa. Detta är lite det jag är rädd för som är i samma sits som TS och vissa andra. Det enda jag tänker är, hur kunde man vara så dum att tro att saker och ting skulle ordna sig med tiden? Varför gick man inte tidigare, innan det var tal om barn?

Att komma i andra hand, inte bara en själv men även det gemesamma...att stå vid sidan och vara uppdelade i två familjer vv eller vh...att känna så mycket men inte kunna säga mycket av det. Det spelar ingen roll att folk säger att man visste vad man gav sig in på, det är bara att gilla läget. Man hade ingen aning. Och det värsta av allt är, kanske en dag när man analyserat klart, varit ledsen länge nog och inser att man hellre lever ensam med sitt barn än ledsen i en familj, ja då har man själv förlorat en familj men han har förlorat sin andra...Undrar om dem ens förstår då att det är dags att tänka om? Att fördela kärleken jämt, att finnas till för alla, att vara lika glad osv osv.

 

Tvillingsjäl där

I min värld finns det ingen "andra hand" i en familj, men när det kommer till separerade med barn blir det helt plötsligt en annan sak... Familj nummer två är just familj nummer två och när allt står på sin spets så är det det som blir ett uppenbart facit i hur det egentligen alltid varit fast ingen sagt högt.

Det märkliga är, att i samma andetag folk rättar vad och hur man ska känna som "bonus"mamma så är det accepterat att partnern gör precis tvärtom och får hyllningar.
I fl´s värld iallafall, förhoppningsvis är det annorlunda ute irl i det stora hela, jag har träffat både "typiska fl-åsikter" och de som är inne mer på min linje, att man är två olika familjer, kanske tom fler familjer beroende på vem man frågar gällande en styvkonstellation.
Varför den enes (den som separerat och har barn) åsikt och handlande ofta står över den som inte skapat familj och sedan raserat den är för mig en gåta, jag ser det lite tvärtom.

Hur kan en som misslyckats ha mer rätt än den som inte misslyckats när det gäller familjeliv och vad som är rätt och fel, känns det som att en blind inte borde leda den som fortfarande ser. 

Men men, det bästa vore ifall det var mer lika, den separerade borde inte ha förtur när det gäller vilja och lust.
Men den friheten de tar är det som skapar magont hos de som blir utsatta.
Om en utan separation och särkullsbarn tar sig samma friheter så blir det ett helt annat ljud i själlan och det är bara att beklaga.

Inte bara över situationen i sig, utan att det även finns så många utomstående som inte tänkt efter hur galet åsikterna egentligen låter ifall man bara tänker efter lite innan man uttalar sig.

Jag personligen tycks ha extrema åsikter när det gäller mycket, men dum i huvudet är jag inte som många vill tro.

Jag lider med de som vart utsatta för känslan som det talas om här inna, jag vet hur det kan vara.
Kram till er som vet, ni ovetande får också en kram, en lyckokram för att ni sluppit.
 

Fick ett erkännande idag iaf, "jag skäms för att jag lämnat dig så mycket ensam med honom i helgen". Nu rör det ju sig om tre veckor istället men ändå. Nu kommer bonusdottern imorgon och det ska bli så skönt att se om han tagit till sig detta nu. Jag ska lämpa över sonen på honom med samma ursäkt, att jag är för varm för att hålla honom eller att jag måste duscha. Sen ska jag bara gå. Jag ska försöka va lika oengagerad som han så märks det snart tydligt skillnad när vår son kommer gråta. Usch. Fy.

Gillade det där tvillingsjäl...
'it takes one to know one' eller hur? Jag delar dina åsikter och har samma funderingar som dig.
Och när jag för ett mentalt bråk i huvudet så säger jag de mesta och lite till av det som du skriver men än så länge så har jag inte fått ut allt så komprimerat till honom... När ämnet kommer på tal och inte är så laddat så passar även jag på och tar exempel, analyserar och försöker 'nå' honom med vad jag faktiskt menar. Att det inte är så att bara för att man har en åsikt, vilja eller en annan vision så betyder det automatiskt att man inte vill ha hans barn där. Eller får höra, men det är ju mina barn. Suck. Det ÄR den blinde som leder av ngn anledning och man blir ledd, för att man måste eller för husfridens skull.
Ja vad ska man säga, tiden får väl visa hur det blir i slutändan. Man får kämpa på och acceptera det val man gjort men att fortsätta kommunicera så gott det går.
Men långkalsong, du skrev tidigare att du aldrig hade valt denna situation om du fått göra om det och så känner jag också...Hur lever man med den känslan i vardagen? Jag kanske inte kommit lika långt som dig eller är känsligare men det är som du säger, det blir som ett sår som finns kvar i hjärtat och rivs upp då och då...

Hur man lever med den?

Jaaaa du... oftast tänker jag inte på det, vardagen rullar på, allt flyter, inga konstigheter.
Då finns det inga problem gällande det där, det känns inte, det märks inte, man har inte en tanke på det man känt helt enkelt.

Men... plötsligt händer något. Ett ordval, en händelse, ett minne som av okänd anledning ploppar upp kan få det att nästan vända sig i magen.
Ett brännande svek inom mig.
Ett hål i magen som suger all kraft ur mig.
Skygglappar sätt framför ALLT annat och det enda jag kan tänka på och känna är känslan av att vara övergiven, eller rädslan att  bli det igen trycker på röda alarmknappen och skapar panik i kroppen

Ibland är det över på bara några sekunder.
Ibland sitter känslan i i flera dagar, beroende på hur påtaglig situationen blev.

Ibland tar jag upp det.
Ibland inte, är det korta "attacker" så finns det nog inget han direkt kan göra för att få bort det, det är liksom redan över.

De långvariga däremot brukar jag nämna något om.
Tror inte han associerar till just själva grundsituationen, han vet bara att jag kan vara känslig i vissa lägen när det kommer till vissa grejer men han ser inte mönstret utan varje situation är unik för honom.

Så är de absolut inte för mig, jag ser den röda tråden och det går tillbaka till då marken under mina fötter rycktes undan när jag var som mest sårbar under hela min livstid.

Nu låter det som att jag vacklar ofta och mycket men nej, så är det inte.
Men visst, jag har tappat fotfästet några gånger, jag har fått nästan som svindelkänslor när jag känt att det kan komma att bli samma svek- och övergivenkänslor, som en slags föraning i ren skräck även om de tillfällen kan räknas på en hand under lite över tre år.

Tyvärr kan jag aldrig lita på honom fullt ut, mitt minne vägrar mig det.
Jag fokuserar på att inte se någon nackdel i det, utan koncentrerar mig på att det är positivt att jag inte lägger hela min trygghet i någon annans händer hur mycket jag än älskar.

Jag är med min sambo för att jag vill, inte för att jag behöver.
Det är mitt måtto, det är det som får livet att gå vidare som den familj vi tillsammans skapat.
Det, och att ingen är felfri, inte ens jag  

Det ÄR speciellt att få barn med nån som redan har barn. Men jag och min man pratade väldigt mycket om det hela innan bebisen dök upp. T ex krävde jag att få vara utan bonusen i två veckor efter förlossningen, vi hade honom två veckor innan.
Men det blir så tydligt med "egnas barn och andras ungar" när man får en egen. I början ville jag inte heller ha bonusen här och peta på min bebis. Han lyckades smitta ner bebisen med förkylning två ggr, första gången redan på bb, det bidrog till negativa känslor. Jag skulle bli helt TOKIG om bonusen kom hit med svinkoppor (impetigo till den som undrade), då skulle han fått stanna hos sin mamma tills det inte smittade längre.
Jag tror det är viktigt att ställa krav i den här situationen. Ofta är skilsmässobarn otroligt bortskämda och vana med att få 100% uppmärksamhet.
Det har gått bra ändå, min son är 3 månader och jag är inte lika rädd för allt, han är ju inte lika hjälplös längre. och storebror älskar honom och bebisen blir glad av sin bror så jag får ställa mig lite åt sidan och tänka att han faktiskt får en bror som han förhoppningsvis kommer tycka är mysigt.

men jag ska inte sticka under stol med att jag alltid kommer föredra veckorna bonusen inte är här.
För alla utan bonusbarn är det här väldigt svårt att förstå men för oss som befinner oss i det är det faktiskt jobbigt.

Jag instämmer med ovanstående! Det är svårt att förstå för alla som inte har bonusbarn. Det närmsta man kan beskriva det som är väl att vara barnvakt dygnet runt varannan vecka åt en kompis barn eller något annat barn du inte är släkt med. Det är ju givetvis inte barnets fel och heller intemycket att göra åt men jag tycker också att vi bonusmammor/pappor har rätt till våra känslor med.

Det handlar ju inte om att avlägnsa bonusbarn, utan mer lära sig att hantera de känslor som upstår när man måste ta hand om andras barn och förväntas älska dom som sina egna av vissa. Och detta ska tydligen bara ske automatiskt för att du råkat bli kär i någon som har barn. Det var ju inte barnet man blev kär i..

Det funkar iaf lite b'ttre här nu, n'r jag skrev inlägget var vår son 10 dagar han är nu 1 månad gammal och det har blivit lite bättre. Jag tror min sambo insåg hur det höll på att bli och vi behövde väl båda landa lite i allt nytt.   
Jag känner mig hoppfull om tt det ska fungera i framtiden även om jag tycker hans dotter är ruskigt jobbig.. Hon är ju inte alltid jobbig. Men otroooligt trotsig som de flesta som är 3 år..hemsk ålder..haha 

Det tar ett tag för alla att hitta sina nya roller, men det är bra att det går åt rätt håll för dig/er.

min har tack och lov hunnit fylla 6, 3 var en hemsk ålder, det är stooor skillnad nu.