Känner mig så ensam med våran nyfödde..

Känner så väl igen det där med att känna sig ensam med bebisen

Hela våran relation fick en kil i sig, den finns fortfarande kvar i hjärtat någonstans, det blev liksom aldrig helt bra efter det, det mesta blev ansträngt och lite infekterat när det kommer till hans relation till hans särkullsbarn, jag har liksom stött ifrån honom på nåt sätt, både det barnet och min sambo.

Nu lever vi förvisso som en familj jag och sambon och våra nu två bra, men jag känner fortfarande att det svider, min illusion sprack på nåt sätt när förste kom, sambon som var en toppenpappa fortsatte förvisso vara en slags toppenpappa, men bara till särkullen och sedan dess har jag alltid känt mig som nummer tå. Och även känt att våra barn kommer på någon form av andraplats.

Har självklart gått bättre och bättre, det är inget jag tänker eller känner när vardagen rullar på men när det kommer till ytterligheter eller när jag läser andras liknande upplevelser, ja då rivs det upp litegrann.
Som en otrohetsaffär man förlåtit, det sätter ändå griller i huvudet och skapar olustkänslor och osäkerhet när det väl ställs på sin spets.

Jag har försiktigt pratat med honom, nänt det då och då när något annat liknande känsligt har tagits upp men det känns som att han ändå inte förstår för "vaddå, det är ju mitt barn"

...ja, alla tre är det och så mycket du offrade för det första barnet ger inte varken det andra eller det tredje barnet någonting utan de behöver också en pappa som finns där.

HAde jag vetat det jag vet nui hade jag aldirg skaffat barn med honom, hade troligtvis inte ens hälsat på honom utan sökt någon utan barn och allt vad det innebär.

Nu är det som det är och det blev som det blev, jag blickar framåt och här och nu, försöker att inte se bakåt i tiden då det gällande detta fortfarande bara känns tungt, jag ställde högre krav/förväntningar på honom som pappa till våra barn när tvåan kom och det flyter på rätt bra faktiskt.

Men vägen dit var lång och ja, jag slickar mina sår emellanåt, utan att sambon nog ens förstår hur ont han gjort mig, trots att jag berättat.

sorry för slavet gällande stavning

slaRvet
Får jag gå hem nu, verkar som jag vart på jobbet för länge

Tvillingsjäl där

I min värld finns det ingen "andra hand" i en familj, men när det kommer till separerade med barn blir det helt plötsligt en annan sak... Familj nummer två är just familj nummer två och när allt står på sin spets så är det det som blir ett uppenbart facit i hur det egentligen alltid varit fast ingen sagt högt.

Det märkliga är, att i samma andetag folk rättar vad och hur man ska känna som "bonus"mamma så är det accepterat att partnern gör precis tvärtom och får hyllningar.
I fl´s värld iallafall, förhoppningsvis är det annorlunda ute irl i det stora hela, jag har träffat både "typiska fl-åsikter" och de som är inne mer på min linje, att man är två olika familjer, kanske tom fler familjer beroende på vem man frågar gällande en styvkonstellation.
Varför den enes (den som separerat och har barn) åsikt och handlande ofta står över den som inte skapat familj och sedan raserat den är för mig en gåta, jag ser det lite tvärtom.

Hur kan en som misslyckats ha mer rätt än den som inte misslyckats när det gäller familjeliv och vad som är rätt och fel, känns det som att en blind inte borde leda den som fortfarande ser. 

Men men, det bästa vore ifall det var mer lika, den separerade borde inte ha förtur när det gäller vilja och lust.
Men den friheten de tar är det som skapar magont hos de som blir utsatta.
Om en utan separation och särkullsbarn tar sig samma friheter så blir det ett helt annat ljud i själlan och det är bara att beklaga.

Inte bara över situationen i sig, utan att det även finns så många utomstående som inte tänkt efter hur galet åsikterna egentligen låter ifall man bara tänker efter lite innan man uttalar sig.

Jag personligen tycks ha extrema åsikter när det gäller mycket, men dum i huvudet är jag inte som många vill tro.

Jag lider med de som vart utsatta för känslan som det talas om här inna, jag vet hur det kan vara.
Kram till er som vet, ni ovetande får också en kram, en lyckokram för att ni sluppit.
 

Hur man lever med den?

Jaaaa du... oftast tänker jag inte på det, vardagen rullar på, allt flyter, inga konstigheter.
Då finns det inga problem gällande det där, det känns inte, det märks inte, man har inte en tanke på det man känt helt enkelt.

Men... plötsligt händer något. Ett ordval, en händelse, ett minne som av okänd anledning ploppar upp kan få det att nästan vända sig i magen.
Ett brännande svek inom mig.
Ett hål i magen som suger all kraft ur mig.
Skygglappar sätt framför ALLT annat och det enda jag kan tänka på och känna är känslan av att vara övergiven, eller rädslan att  bli det igen trycker på röda alarmknappen och skapar panik i kroppen

Ibland är det över på bara några sekunder.
Ibland sitter känslan i i flera dagar, beroende på hur påtaglig situationen blev.

Ibland tar jag upp det.
Ibland inte, är det korta "attacker" så finns det nog inget han direkt kan göra för att få bort det, det är liksom redan över.

De långvariga däremot brukar jag nämna något om.
Tror inte han associerar till just själva grundsituationen, han vet bara att jag kan vara känslig i vissa lägen när det kommer till vissa grejer men han ser inte mönstret utan varje situation är unik för honom.

Så är de absolut inte för mig, jag ser den röda tråden och det går tillbaka till då marken under mina fötter rycktes undan när jag var som mest sårbar under hela min livstid.

Nu låter det som att jag vacklar ofta och mycket men nej, så är det inte.
Men visst, jag har tappat fotfästet några gånger, jag har fått nästan som svindelkänslor när jag känt att det kan komma att bli samma svek- och övergivenkänslor, som en slags föraning i ren skräck även om de tillfällen kan räknas på en hand under lite över tre år.

Tyvärr kan jag aldrig lita på honom fullt ut, mitt minne vägrar mig det.
Jag fokuserar på att inte se någon nackdel i det, utan koncentrerar mig på att det är positivt att jag inte lägger hela min trygghet i någon annans händer hur mycket jag än älskar.

Jag är med min sambo för att jag vill, inte för att jag behöver.
Det är mitt måtto, det är det som får livet att gå vidare som den familj vi tillsammans skapat.
Det, och att ingen är felfri, inte ens jag