Känner mig så ensam med våran nyfödde..

Jo...fast det vill jag ju egentligen inte.. Ska man behöva ha det så?

Lena: vad menar du "tar han hälften av de veckorna ni inte har dottern"? Vet inte om du framgick tydligt av det jag skrev, men det är alltså inte min dotter utan hans. Vår son har bara funnits i en vecka så det är svårt att säga hur det kommer att vara i framtiden. Men med hans dotter tog han allt ansvar för hand ex är manodepressiv och tyckte det var svårt med en nyfödd. Jag har inte sett minsta vilja till att ta ansvar för vår son ännu. Han ser ju att jag sitter i soffan med honom hela tiden och han hör när jag pratar om hur mycket han ätit eller vilka roliga miner han gör men det verkar liksom bara lite halvintressant det jag säger. Det enda han pratar om med passion är vilka roliga saker hans dotter säger eller hur vi ska göra med henne kring det ena och det andra. Min rädsla är ju att jag kommer få sitta med vår son under dessa första månaderna eftersom han förklarat att han tycker spädbarn är tråkiga. Visst, det händer inte så mycket men det som händer tycker jag är gröt fantastiskt.jag känner mig bara så ensam och jag försökte säga det förut men jag kan inte få fram det på ett snyggt sätt utan att han kommer att hävda att han har bara dottern vv och hon kan ju bli svartsjuk. När han har hand om vår son i 5-10 minuter gör han det tillsammans med sin dotter och då får hon bestämma vart dom ska sitta och hur hon ska få hålla m.m. Det är ju ingen docka till dottern! Fy vad jag klagar..men jag blir bara så ledsen och besviken. Jag hade väl en dröm om att vi skulle ligga i sängen och beundra vårt mirakel tillsammans och dela på det mesta.

Jag har ju naturligtvis ingen erfarenhet av att ha två barn så jag kan inte riktigt uttala mig om hur det är, och har viss förståelse för min sambo och alla er som nu har två eller fler barn. Men det som ni kanske inte heller (vad vet jag?) har erfarenhet av är hur det är att vänta barn med någon som har ett barn redan vilket är väldigt intensivt och "stjäl" tid från det som du tycker är det största som hänt dig. Det är nog inte lätt för någon av oss, jag säger inte att det är "mest synd" om mig. Min sambo har det nog jättejobbigt, och vi har talat nu och det känns bättre, tack.

Däremot har jag blivit väldigt överbeskyddande mot vår son, hans dotter känns lite som en inkräktare på det som är vårt/mitt. Det kan inte hjälpas, jag försöker komma över detta och har säkert inte rätt att säga det såhär men ska man vara ärlig så.. Jag trodde kanske att jag skulle känna mig som ännu mer bonusmamma till hans dotter med vårt nya barn i familjen, men tyvärr har det blivit motsatsen. Jag tycker det är jättejobbigt att ha henne här och längtar efter att hon ska åka till sin mamma. Med detta sagt gör det nog mig till välrldens sämsta styvmamma, men jag behandlar henne inte sämre, jag är jättenoga med att ingen ska märka hur jag känner inombords. Inte minst för min sambos skull.Jag leker jättemycket med henne och köper grejer till henne och kramar och pussar och är positiv, men jag länner mig väldigt falsk och hemsk på insidan vilket gör att jag faktiskt (säkert till många er läsares glädje) mår riktigt dåligt. Jag vill ju inte känna såhär. Jag är jätteledsen för detta, och tycker hela situationen är knasig.

Min sambo säger att han är en dålig pappa för att han inte vaknar när vår son gråter på nätterna och att han knappt tar sonen utan är med sin dotter. Så sammanlagt mår vi båda dåligt men barnen mår bra! Herregud..vilken röra. Men vi bråkar iaf inte..hmm.. : /

Tack!!!

Jag hoppas att det kommer fungera bättre snart. Det är bara så tråkigt. Jag pratar om vår son och min bonusdotter och det enda min sambo pratar om är sin bonusdotter. Han tar honom korta stunder men säger att han inte bet vad han ska göra med honom eller vad han ska säga till honom "men du är en fantastisk mamma!". Jag har sagt till honom att han med är fantastisk och att hans son saknar pappa och behöver honom. Men det har ingen effelkt. Han är inte intresserad av vår son mer än att han kan ta honom korta stunder för att hjälpa mig. Min stora utmaning blir att inte bli irriterad på bonusdottern för att hon tar all energi och uppmärksamhet i vår familj. Varken jag eller någon annan finns när hon är här. Så vv har jag ingen sambo och full vårdnad av vår son. Det kanske är så jag ska tänka.

@ Livhog: det låter som om vi är i EXAKT samma sits ! Inga finnar på ryggen men gräset måååste bara klippas eller måla en vägg i källaren. När han hållt vår son i 5 min lägger han honom i vaggan eller ger honom till mig. Jag vill dock gärna tro att det kommer ändras när han blir äldre (vår son). Min sambo har dåligt samvete iaf och är nog lite medveten om vad han gör men orkar inte ändra sig. Det som stör mig mest är att han pratar så mycket om hur han gjorde med dottern när hon var bebis och han köpte kläder från USA och andra ställen och allt var så speciellt. Han har inte löpt ens en napp till vår son och vet knappt vad han har för saker för han visar inget intresse. Jag köpte en body med i love dad på och försöker ge honom så mycket uppmuntran och egen tid med sonen som möjligt. Jag är bara irriterad och rädd över att vår son inte ska kännas lika speciell för min sambo som han gör för mig. Det är jj visserligen andra barnet men ändå..alla barn är väl olika och speciella?

Fick ett erkännande idag iaf, "jag skäms för att jag lämnat dig så mycket ensam med honom i helgen". Nu rör det ju sig om tre veckor istället men ändå. Nu kommer bonusdottern imorgon och det ska bli så skönt att se om han tagit till sig detta nu. Jag ska lämpa över sonen på honom med samma ursäkt, att jag är för varm för att hålla honom eller att jag måste duscha. Sen ska jag bara gå. Jag ska försöka va lika oengagerad som han så märks det snart tydligt skillnad när vår son kommer gråta. Usch. Fy.

Jag instämmer med ovanstående! Det är svårt att förstå för alla som inte har bonusbarn. Det närmsta man kan beskriva det som är väl att vara barnvakt dygnet runt varannan vecka åt en kompis barn eller något annat barn du inte är släkt med. Det är ju givetvis inte barnets fel och heller intemycket att göra åt men jag tycker också att vi bonusmammor/pappor har rätt till våra känslor med.

Det handlar ju inte om att avlägnsa bonusbarn, utan mer lära sig att hantera de känslor som upstår när man måste ta hand om andras barn och förväntas älska dom som sina egna av vissa. Och detta ska tydligen bara ske automatiskt för att du råkat bli kär i någon som har barn. Det var ju inte barnet man blev kär i..

Det funkar iaf lite b'ttre här nu, n'r jag skrev inlägget var vår son 10 dagar han är nu 1 månad gammal och det har blivit lite bättre. Jag tror min sambo insåg hur det höll på att bli och vi behövde väl båda landa lite i allt nytt.   
Jag känner mig hoppfull om tt det ska fungera i framtiden även om jag tycker hans dotter är ruskigt jobbig.. Hon är ju inte alltid jobbig. Men otroooligt trotsig som de flesta som är 3 år..hemsk ålder..haha