Vikk skrev 2011-06-26 22:13:20 följande:
Jag har ju naturligtvis ingen erfarenhet av att ha två barn så jag kan inte riktigt uttala mig om hur det är, och har viss förståelse för min sambo och alla er som nu har två eller fler barn. Men det som ni kanske inte heller (vad vet jag?) har erfarenhet av är hur det är att vänta barn med någon som har ett barn redan vilket är väldigt intensivt och "stjäl" tid från det som du tycker är det största som hänt dig. Det är nog inte lätt för någon av oss, jag säger inte att det är "mest synd" om mig. Min sambo har det nog jättejobbigt, och vi har talat nu och det känns bättre, tack.
Däremot har jag blivit väldigt överbeskyddande mot vår son, hans dotter känns lite som en inkräktare på det som är vårt/mitt. Det kan inte hjälpas, jag försöker komma över detta och har säkert inte rätt att säga det såhär men ska man vara ärlig så.. Jag trodde kanske att jag skulle känna mig som ännu mer bonusmamma till hans dotter med vårt nya barn i familjen, men tyvärr har det blivit motsatsen. Jag tycker det är jättejobbigt att ha henne här och längtar efter att hon ska åka till sin mamma. Med detta sagt gör det nog mig till välrldens sämsta styvmamma, men jag behandlar henne inte sämre, jag är jättenoga med att ingen ska märka hur jag känner inombords. Inte minst för min sambos skull.Jag leker jättemycket med henne och köper grejer till henne och kramar och pussar och är positiv, men jag länner mig väldigt falsk och hemsk på insidan vilket gör att jag faktiskt (säkert till många er läsares glädje) mår riktigt dåligt. Jag vill ju inte känna såhär. Jag är jätteledsen för detta, och tycker hela situationen är knasig.
Min sambo säger att han är en dålig pappa för att han inte vaknar när vår son gråter på nätterna och att han knappt tar sonen utan är med sin dotter. Så sammanlagt mår vi båda dåligt men barnen mår bra! Herregud..vilken röra. Men vi bråkar iaf inte..hmm.. : /
Personer är iofs olika men för min man som har två sedan innan, har ändå varje barn varit ett litet mirakel. Han har hjälpt sina stora med läxorna med ett litet knyte i famnen.
Allt kommer inte av sig självt utan man måste säga ifrån, för ibörjan så kom hans tidigare barn fortfarande först. Efter att jag sagt ifrån så insåg han själv att det blev fel när han prioriterade som han gjorde.
Men han har blivit lika glad för alla barnen när dom föddes. Vi har tre gemensamma och han var lika glad och rörd över alla tre.
Du måste öppna munnen och säga till honom, gärna rakt på sak så att han förstår. Sen ser du till så att han tar sonen, släng över honom bara och säg att nu tar jag en promenad.
