Känner mig så ensam med våran nyfödde..

Det ÄR speciellt att få barn med nån som redan har barn. Men jag och min man pratade väldigt mycket om det hela innan bebisen dök upp. T ex krävde jag att få vara utan bonusen i två veckor efter förlossningen, vi hade honom två veckor innan.
Men det blir så tydligt med "egnas barn och andras ungar" när man får en egen. I början ville jag inte heller ha bonusen här och peta på min bebis. Han lyckades smitta ner bebisen med förkylning två ggr, första gången redan på bb, det bidrog till negativa känslor. Jag skulle bli helt TOKIG om bonusen kom hit med svinkoppor (impetigo till den som undrade), då skulle han fått stanna hos sin mamma tills det inte smittade längre.
Jag tror det är viktigt att ställa krav i den här situationen. Ofta är skilsmässobarn otroligt bortskämda och vana med att få 100% uppmärksamhet.
Det har gått bra ändå, min son är 3 månader och jag är inte lika rädd för allt, han är ju inte lika hjälplös längre. och storebror älskar honom och bebisen blir glad av sin bror så jag får ställa mig lite åt sidan och tänka att han faktiskt får en bror som han förhoppningsvis kommer tycka är mysigt.

men jag ska inte sticka under stol med att jag alltid kommer föredra veckorna bonusen inte är här.
För alla utan bonusbarn är det här väldigt svårt att förstå men för oss som befinner oss i det är det faktiskt jobbigt.

Vikk skrev 2011-07-11 23:35:21 följande:

Jag instämmer med ovanstående! Det är svårt att förstå för alla som inte har bonusbarn. Det närmsta man kan beskriva det som är väl att vara barnvakt dygnet runt varannan vecka åt en kompis barn eller något annat barn du inte är släkt med. Det är ju givetvis inte barnets fel och heller intemycket att göra åt men jag tycker också att vi bonusmammor/pappor har rätt till våra känslor med.

Det handlar ju inte om att avlägnsa bonusbarn, utan mer lära sig att hantera de känslor som upstår när man måste ta hand om andras barn och förväntas älska dom som sina egna av vissa. Och detta ska tydligen bara ske automatiskt för att du råkat bli kär i någon som har barn. Det var ju inte barnet man blev kär i..

Det funkar iaf lite b'ttre här nu, n'r jag skrev inlägget var vår son 10 dagar han är nu 1 månad gammal och det har blivit lite bättre. Jag tror min sambo insåg hur det höll på att bli och vi behövde väl båda landa lite i allt nytt.
Jag känner mig hoppfull om tt det ska fungera i framtiden även om jag tycker hans dotter är ruskigt jobbig.. Hon är ju inte alltid jobbig. Men otroooligt trotsig som de flesta som är 3 år..hemsk ålder..haha

min har tack och lov hunnit fylla 6, 3 var en hemsk ålder, det är stooor skillnad nu.

Känner mig så ensam med våran nyfödde..

INNEHÅLL