Min pojkvän sitter i fängelse....

Hej!

Min man sitter i fängelse och det är otroligt jobbigt! Vi har även en son tsm, han blir 3 månader imorgon. Det som är mest synd att pappan missar så mycket av sin sons första tid. Min man kommer ut mitten av 2018. Hur är det för dig? Skriv gärna pm :)

Haha men va? Hata är ett starkt ord men jag HATAR alla er som tror ni vet allt och är så mycket bättre än alla andra.

Hej.

Jag blev utsatt för ett grovt knivrån där jag blev skuren i halsen, blev hotad om att bli våldtagen och mördad, och blev av med alla mina saker. Han förstörde många år för mig, var rädd för mörkret, kunde inte gå ute själv, hade panikångest osv. Det hela begränsade hela mitt liv tills jag gick på KBT-terapi i några år.

Iallafall, han åkte fast och han åkte in. På utsidan satt en sorglig tjej som tänkte "åååhh jag älskar honom och kan inte leva utan honom!" Och skyddade honom mot dom hon kallade "svin" och "äckliga poliser", samma människor jag kallar för hjältar, som hjälpte mig den kvällen när jag var totalt ihopbruten och i panik. Den tjejen som skyddar och älskar min rånare ser jag som precis lika ondskefull som rånaren. Hon är även naiv, en människa med så lite empati i kroppen kommer inte att behandla henne bra. Det är självdestruktivt att leva med människor som är kriminella. Men lycka till att leva med era vidriga kriminella män.

Finns denna tråd kvar? Lämnade av min sambo för några dagar sedan. Ångesten är otrolig. Finns det någon med erfarenhet som vet va man går igenom?

Fattar inte vad man kan se hos en kriminell som får en att må apa.

Jag struntar i om det var längesedan tråden var igång.. Och struntar fullständigt i ifall någon som känner mig kommer läsa detta också, för jag är rätt igenkännbar om man säger så.. Räkna med att detta kommer bli långt, men struntsamma, kan vara skönt och höra på skräckhistorier typ - som sedan blev lycklig, som igen blev hemsk.

Jag & min pojkvän träffades när jag bara var 14 år gammal, han var då 21, hade precis fyllt dagen innan och jag skulle fylla femton om en månad. Vi blev tillsammans rätt fort och till och med flyttade ihop, tänk er, 15 år och flytta hemifrån det var rätt tufft men väldigt underbart i så tidig ålder. Vi hade då vart tillsammans i 4 månader och bott tillsammans i 2 månader, skaffade hund, dagen efter var polisen här efter vi hade skaffat vårat lilla hjärta, husrannsakan. Bara vår valp på precis 8 veckor var hemma. Vi var efterlysta i 3 dagar, sedan överlämnade han själv till polisen. Förhör med mig, min mamma och 3 äckliga poliser från spaningsavdelningen. Var så arg, förtvivlad, ledsen, visste ingenting på ett ungefär. 15 år gammal på ett förhör med 4 åtalspunkter som JAG skulle svara på. När han lämnade över sig själv så blev han anhållen, sedan häktad, rättegång, ett straff på 6 månader. Där stod lilla jag med en egen lägenhet, ingen inkomst, en valp och som tur var en väldig massa stöttning från ALLA. Till och med min mamma. Socialen betalade lägenheten, jag bodde kvar. Fick ta ansvar. Gav mig fan på, att jag trots detta som hade hänt, hade jag träffat mitt livskärlek. Besök på fängelset var höjdpunkten, han satt 9 mil bort. Mamma fick följa med på varenda besök, men hon satt mest inne på toaletten under 1 timme - för att vi bad henne. Han kom ut, livet var underbart, jag levde med den jag älskade i 2 år och 4 dagar till från - den gång sist han blev dömd, hunnit med massor tillsammans. För en vecka sedan exakt idag, tog dom honom från mig igen. Jag blev inblandad, blev gripen, satt anhållen, gick igenom förhör efter förhör både med och utan advokat. Jag är 17 år nu. Mamma blev indragen. Ni skulle bara veta vilket rent jävla helvete jag hade det där inne. Kränkning efter kränkning. Möglig macka. Ingen mat förutom det. Dom ville straffa för att dom vet att jag är oskyldig. Misstankarna kvarstår på mig, men jag skiter ärligt talat i vilket, jag kommer inte bli dömd. Nu är han häktad igen. Denna gången blir det inget lindrigt straff på 6 månader, denna gången blir det troligtvis kanske över 2-3 år. Men jag kommer att stanna, det har jag ännu en gång gett mig fan på. Det är totalt jävla skitjobbigt rent ut sagt. Det är min värsta mardröm jag går igenom - precis som ni. Nu står jag här igen, egen lägenhet, med min hund som är 2 år och några månader, utan inkomst. Men jag tror att allting löser sig, eller ja, jag hoppas snarare. Och hoppet är det sista som lämnar människan, det har jag fått bevisat för mig flera gånger om. Men jag kan lova er, det är värt och vänta på den man älskar oavsett hur länge det än blir. Speciellt för er som faktiskt är vuxna, och kanske har barn tillsammans med mannen. DET kommer ni inte ångra. För det är kärlek. Jag har vart tillsammans med honom i snart 2 och ett halvt år, gått igenom mycket. Men jag är säker på vad jag vill och det är att stanna och kriga. 

Tack för mig.

... har massa mer jag kan skriva, så fråga gärna om det skulle vara så.

Hej.

Jag blev utsatt för ett grovt knivrån där jag blev skuren i halsen, blev hotad om att bli våldtagen och mördad, och blev av med alla mina saker. Han förstörde många år för mig, var rädd för mörkret, kunde inte gå ute själv, hade panikångest osv. Det hela begränsade hela mitt liv tills jag gick på KBT-terapi i några år.

Iallafall, han åkte fast och han åkte in. På utsidan satt en sorglig tjej som tänkte "åååhh jag älskar honom och kan inte leva utan honom!" Och skyddade honom mot dom hon kallade "svin" och "äckliga poliser", samma människor jag kallar för hjältar, som hjälpte mig den kvällen när jag var totalt ihopbruten och i panik. Den tjejen som skyddar och älskar min rånare ser jag som precis lika ondskefull som rånaren. Hon är även naiv, en människa med så lite empati i kroppen kommer inte att behandla henne bra. Det är självdestruktivt att leva med människor som är kriminella. Men lycka till att leva med era vidriga kriminella män.