Hej, har läst nu några inlägg lite snabbt...
För ungefär 3 år sen åkte min pojkvän in som då var mitt ex. Vi fick upp kontakten när han satt häktad. Jag var då 17 år precis påväg och fylla 18 år. Jag var den som kontaktade honom, det var en process & det var svårt han satt inte i Sverige. Vi träffades och fick 1 & en halv timmes besök, jag flög dit för att sedan ta flyget hem. För en & en halv timme :) Samma sak gjorde jag efter 6 månader. Det var då andra gången vi träffades men vi hade hållt kontakten genom få telefonsamtal och brev. Nu är han i kära sverige, vi träffas var tredje vecka ungefär. Det har nu gått 2 och ett halvt år. Han kommer ut om 1 år. Vet ni vad jag gör? Jag håller mig dubbelt så stark, och jobbar dubbelt så hårt. Varför Ska MITT liv vara över, eller pausas för att han åker in? Det var hans val, varje individ begår saker medvetna om konsekvenserna bara det att de flesta börjar grina så fort det kommer till kritan. Jag håller mig stark och hjälper honom med att bygga upp sig själv både insida som utsida. Det tog mig en lång LÅNG tid & väldigt mycket tänkande för att förlåta han för det han hade gjort & det lögnerna han hade dragit när vi blev tsm. Men jag gjorde det för det var de mitt hjärta sa i slutändan, vad min hjärna säger är inte lika trevligt. Jag tog mig in på universitetet, juristlinjen. SVÅRT som fan, jobbar extra och pluggar 80/H. tränar 3 gånger i veckan. Tar ut studielån men de för en lägenhet om 1&halvt år, samlar ihop så har jag kontantinsatsen.
Självklart saknar jag honom som fan, när jag ligger där på nätterna och stirrar upp i taket. Men ibland får man bara acceptera livets motgångar och göra det bästa av siutationen, annars funkar det ej :) håll er starka ta hand om er! kram