Maruid skrev 2012-04-12 12:28:15 följande:
Ja, nattningarna är inte lätta här heller. På dagen är det oftast inga problem men på kvällen är det ett rent skämt. Jag försöker desperat med alla trick i alla böcker. Just nu försöker jag införa rutiner för både natt och dag med samma tider för uppstigning, lunch, läggning etc. Men i alla böcker står det; "lägg ditt barn i sängen sömnigt men vaket". Och visst har jag provat. Det resulterar i att hon kryper runt, ställer sig upp, klappar händer och jag vet inte vad. Och går jag därifrån och stänger dörren så gråter hon efter en stund och stannar vi borta längre gallskriker hon tills hon inte kan andas. Och i min värld är det sannerligen inget sätt att få någon att somna på.
Just nu har vi försökt i tre dagar med rutiner men igår kväll var det värre än någonsin och jag känner mig både arg och upprörd. Vi bråkar om allt känns det som. När jag skulle ge henne lunch så bara matvägrar hon, vad jag än ger henne, det gör ingen skillnad om det är mat eller frukt eller risifrutti eller gud vet vad.
Och BVC är rena skämtet. Alla gånger jag tagit upp att vi har problem med kvällarna, att hon inte kommer i ro trots mysbelysning, kramar, kel, ingen TV... Så säger tanten bara, "det är helt normalt, helt normalt. Det löser sig". Tar jag upp det med min mamma eller min man eller någon annan i min närmsta krets och menar att andra barn faktiskt somnar själva och sover hela natten så säger dem bara att det inte är sant och att folk överdriver. Ja, tack för hjälpen. Det är ju konstruktiv till tusen att tro att alla andra har fel eller ljuger.
Känner mig helt ärligt väldigt ensam i detta och totalt misslyckad. Så nej, några råd har jag verkligen inte men jag kan i alla fall säga så mycket som att du är inte ensam.
Jag känner veeerkligen igen det!
Vi har dock inte så mycket problem ÄN, vad gäller nattningen. SOm vi gör funkar ju, oftast helt utan gråt.. Men alltså, hur länge ska man behöva vagga sitt barn i famnen, inlindad i en filt (som om han fortfarande låg i magen;)) liksom? Det känns nästan sjukt.. Han blir 1år om en månad. När andra ser oss natta honom, även dagtid, då vi gör likadant skrattar dom. Dom skrattar och säger "men sådär kan ni väl inte natta? Lägg honom bara i sängen så somnar han".. Men det är verkligen inte så. Det är omöjligt. Jag vet inte om det är vårat "fel", för att vi vaggade från början? Vi började med att "vagna" med vagnen för att få honom att somna när han var runt 2-3mån, för då somnar dmo ju inte bara sådär (stänger ögonen och sover från ingenstans, hela tiden) utan är vakna, och börjar kräva lite rutiner. DÅ var det så mysigt att lägga honom hos sig i famnen (det är det såklart fortfarande, men nu är det ju ingen liten bebis som somnar på 1minut) och sitta där, ibland vaggga lite lätt för att han skulle somna. Nu får man ju kramp i armen av att vagga honom, , men det är det enda som funkar, och då somnar han snabbt, oftast.
Och när han sedan vaknar på natten, när man är urvaken, fryser ihjäl och måste stå och vagga hans säng, lägga honom ner och ge nappen 4ggr, och vagga i 10minuter, det tär på allt. Det tär på förhållandet till min sambo, (då jag ofta ber honom ta över, eller tvärtom), men även på mig som människa, mamma och på mig och min son. Jag blir irriterad. Försöker stå ut, men ibland ger man upp och känner "nää det här håller inte!! Det måste bli en ändring". Men inget annat funkar.. *suck*.
När det gäller maten, James är inte jättesugen på att bli matad längre , han ska hjälpa till. Och det känns HELT OK! Han börjar ju komma upp i den åldern, där han vill äta själv. Så det känns bra, att han visar intresse för det. MEN- ibland duger ju inte det heller.. Då ä'r det krångel, gråt, skrik, ingen mat duger, testar olika burkar, frukt, yoghurt och oftast duger lite av varje, eller något av det, men alltså man blir ju tokig.. Vi tänkte (har fått tips) att man kanske ska börja göra så att man ger mat, och matar, låter honom hjälpa till, och vägrar han- Ja då får han vara utan. Det ska funka. Flera har gjort så, (speciellt fler som har fler barn, som inte har haft varken ork, eller tid att sitta och truga i 40minuter med VARJE måltid) och deras barn äter själv nu, gillar mat, och fattar att dom äter det dom får, annars får dom vara utan. Så har jag också blivit "uppfostrad", jah fick inga 4alternativ inte, jag fick det som serverades eller inget. Ibland fick man väl kanske en macka eller gröt eller så, men absolut inte så man hade det som vana, att få det man vill alltså.
Vet dock inte om jag vågar göra så. Barn är ju smarta. Dom fattar ju grejen snabbt.. Det märker man! Nu när vi ger 20 alternativ, EFTR att han vägrat första tänkta rätten, så vet han att om han fortsätter såhär, får han alltid det han vill- TILLSLUT. Och så vill vi inte ha det. Inte på dagis heller. Så skulle vi göra att vi serverar en mat, duger den inte, får det vara, skulle han säkert fatta det inom en vecka. Men- Jag är rädd att han inte ska gå upp i vikt osv då. Eller bli kräsen av sig, och ogilla matningar.. Jag vet inte?!?
(Min lilla kille ä'r ganska liten, annars hade jag inte oroat mig. Han är 11mån och väger 9320g, och 77,5cm lång)
Alla (nära vänner som har barn, mor och farföräldrar, bvc osv) sa till oss "nu i början kommer ni vara vaken massor på nätterna, mata, byta blöjor, trösta otröstlig bebis"- Ja visst stämmde det, till viss del. Men sen fick vi också höra "allt blir enklare och enklare, vid 6mån ungefär brukar barnen sluta äta och sova hela nätterna". Ja visst stämmer det litegrann, vid 3mån slutade han äta nattetid, men inte sov han hela nätter (GÖR INTE ÄN, HAR HÄNT FÅ GÅNGER)..Jag undrar då, är det James som är annorlunda, eller vet "alla" inte vad dom pratar om? För mig känns det som att dmo har glömt/ förträngt/eller inte ens HAFT BARN, när dom talar om allt det där.. Vi har iallafall sagt "Åh vilken lättnad när han blir lite äldre, sådär runt året, då kommer han äta dethan får, sova hela nätterna och kunna roa sig lite själv om dagarna".. Haha!! Jag kan inget annat än att skratta, för det är helt tvärt om. Nu kräver han mer uppmärksamhet än någonsin (men det är det minsta som gör något, det är kul blandad med jobbigt, såklart), han trottsar väldigt mycket, bla med maten, och vaknar upp till 5-6-7-8ggr på natten.. Nu är han dessutom mer svår att få att somna om än tidigare..
Men- ska inte bara gnälla. Vi har det jäkligt bra också! Han äter det mesta faktiskt, även om han kanske föredrar endel saker, framför annat. Han ÄR matglad (trotts att han ibland- men inte ofta längre faktiskt, matvägrar) och gillar att smaka på ALLT. Han är oftast glad- förutom just nu, när han har någon trottsperiod- och jättemysig och busig! :)
