Hur det känns för oss barn med styvföräldrar

Du skriver verkligen bra!
Jag har nyligen "fått" bonusbarn och det är inte så lätt att veta hur man ska vara med dem. Tack för ditt inlägg!

Vilket klokt inlägg...

Bara undrar, om man är styvförälder så ska kan inte ta ansvar?

Men altså, mener du att jeg som styvmorsa ikke kan påminne (regner med det er det du mener med att "tjata"?) min samboers dotter om att städa på sitt rum, slänga kläder i tvättkorgen, duka undan, tvätta händerna ordentlig, gjöre lekser osv? Måste jeg gå via min samboer? 
"Du kjäre, kan du säga til din dotter att plocka undan ritsakerna? Hon står två meter i fra meg, men jeg vill ikke säga det till henne..."

Jeg forstår at det säkert ikke var lett med en styvmor som la seg i alt og tjatade.
Aldri kul med pedantiska mennesker...  
Men samtidig, skal man leve sammen som en familj vv, så måste man jo forsöke få ting til å bli så naturlig som möjligt. Og jeg vil jo ikke at min bonusdotter skal tro at jeg bare er snäll, lugn, rolig og aldri säger til. 
Jeg er ikke hennes mamma, og det vet vi godt alle sammen. Hun vet også at hennes pappa ikke er min datters pappa. Men jeg er en vuxenperson i livet hennes, og må få ta en naturlig del.

Her hemma säger vi till like mycke båda två. Også til hverandres barn.
Annars var det bra skrivit!  

Du skriver bra och får en att tänka efter. Dock så tycker jag att du har missat grejen med att man som vuxen i ett hem faktiskt har rätt att säga ifrån och även komma med råd angående städning och dylikt. Jag har själv en extradotter på heltid och nog tjatar jag på henne. Precis lika mycket som jag tjatar på hennes lillebror (min och mannens äldste gemensamma). Någon man faktiskt tycker väldigt mycket om är det lättare att tjata på, för man känner sig trygg i att personen i fråga vet vad man känner. Kanske var din styvmor lite dålig på att tala om det, för tjatandet ska ju gälla både ris och ros. Nåja, det jag försöker få fram är att situationen som vuxen i ett hem där alla barnen inte är ens egna inte alltid är så lätt och om man dessutom under föräldraledighet och liknande sköter majoriteten av de små hushållssysslorna, som plockande och annat som kvinnor oftast gör så kan det lätt bli konflikter. Här hemma kan jag inte säga att vi behandlar barnen exakt lika. Alla är de i olika åldrar och olika som personer. De större har mer ansvar, men också mer frihet och alla är lika mycket värda som familjemedlemmar.

Det känns bra att läsa det du skriver TS, för då gör jag nog rätt. Mina bonusbarn är i dag 14 och 16, när jag kom in i deras liv var de 8 och 10. Jag har alltid sett mig själv som en viktig vuxen i deras liv, inte en extra förälder. Det är min sambo som uppfostrar dem, inte jag. Självklart har jag sagt ifrån åt dem ibland, i synnerhet när min man inte varit hemma. Men jag tror det underlättar att vi båda har samma syn på det, att det är han som är förälder till dem, jag har en annan relation till dem.
Jag har heller aldrig känt nån svartsjuka eller haft några problem med att bonusbarnen är viktigare för min man än vad jag är, jag tycker inte det är nåt konstigt eller onaturligt utan bara så det är om man är en normalt hängiven förälder.
Sen tycker jag att både min man och hans ex i de allra flesta lägen har en väldigt lika syn som jag själv på barnuppfostran vilket förstås underlättar.

Jag har inte lagt mig i saker som städning av deras rum och liknande, nån gång kan jag be om hjälp med småsaker som att tömma diskmaskinen eller så men det tycker jag är något helt annat än att tjata. Bonusdottern har dessutom varit väldigt hjälpsam av naturen.

Jag upplever det som att vi har en väldigt bra relation och hoppas de känner detsamma. Sen är det hundra ggr lättare att prata och umgås med bonusdottern än bonussonen som är i den tysta lite buttra fasen och mest är på sitt rum......... men det är väl naturligt antar jag, och han är snäll och go så det är inga problem så. Med bonusdottern faller det sig kanske lite lättare med samtalsämnen för att vi båda är tjejer antar jag - vi gillar samma tv-program, pratar kläder, smink o såna saker.

Nu svävade jag ut lite....... men tack för en bra tråd!

TS hur gammal är du i dag om man får fråga?

Pymsan: det tycker jag låter som en bra attityd. Det låter dessutom som att du har bra självkänsla och det är ju verkligen positivt.
Jag är nu 17 år och har förlikat mig lite mer med min styvmamma, accepterat att hon och jag är olika, men det här finns ändå med mig.

 

Bra inlägg TS. Jag har två bonusbarn varav den ena bor på heltid hos oss och den andra bor på heltid hos mamma. De är idag i din ålder och jag har levt med dem sen den yngsta var åtta år. Jag har en superbra relation med mitt bonusbarn som bor hos oss på heltid.

 Men det är en sak jag kommer att tänka på när jag läser sitt inlägg. Och det är det att din mammas partners inte tjatar på samma sätt som din pappas. Kan det bero på att kvinnor tyvärr ofta får ansvaret över hushållsarbetet? Och kanske också är mer beredd på att ta konflikter eftersom hon anser sig permanent i er familj än vad din mammas partners tycks varit? De har inte varit i familjen lika länge och backar därför?
Ni har ju levt tillsammans länge. Om jag vore dig skulle jag ta upp det med henne .Hur du känner.

Jag är skilsmässobarn och känner inte alls igen mig i din berättelse.
I min familj så tog min styvfar lika stort ansvar för uppfostran av oss som min mamma och nog lyssnade jag även på honom och tycker det vore konstigt om han inte sa till mig. Vi var en familj och bodde under samma tak.

Jag är även bonusmamma nu, jag tar ansvar för mina bonusar. Jag tar både roliga och tråkiga saker.
Mina bonusar har då aldrig visat att dom misstycker att jag är en del i deras vardag.
Dom kommer till mig och frågar om saker likaväl som sin pappa, eller dom kommer nog mest till mig för att fråga om det är något dom får göra.
Dom bråkar lika mycket på mig som sin pappa.
I våran familj är alla barn lika värda, gemensamma eller bonusar.
Och bara för det inte är mina biologiska barn så är det ingen skillnad när dom är här.

Mina barns jobbigaste problem i pappans hem är att när nya frun flyttade in tog hon med sig två barn och en samling regler som aldrig gällt förut i mina barns liv. (Mina barn är 16, 13 och 10 och hennes 18 och 15.) Mina barn har så pass mycket uppfostran i sig att de lärt sig följa regler som sätts upp och att försöka uppföra sig på ett bra sätt. Problemet är då att de här reglerna (som alltså flyttade in med nya frun) tydligen verkar gälla endast mina barn. De följer reglerna, men hennes barn gör det inte. Det kan bli ett himla liv om mina barn har missat en endaste liten grej, medans hennes barn skiter i reglerna helt och hållet och det blir inga konsekvenser för det. Mina barn sköter skola och har trevliga och bra kompisar, sunda värderingar och uppfattas som trevliga av alla (vad jag vet). Hennes barn kommer hem klockan två en vardagsnatt, skolkar, har IG i fler än fem ämnen, meddelar aldrig vart de tar vägen, dricker sig fulla varje helg och umgås med folk som mer än en gång kört på fyllan, hamnat i vilda slagsmål eller begått andra lagbrott. Det yngsta av hennes barn umgås flitigt med 25-åriga killar och har blivit gravid två gånger innan 15-årsdagen. Som belöning får hennes barn datorer, mopeder, resor och pengar som väl överskrider barn- och studiebidrag. Ändå är det som sagt mina barn som får skit om de glömmer att ställa in ett glas i diskmaskinen.

Mina tips till styvföräldrar är att aldrig flytta in i någon annans hem. Ska man flytta ihop så skaffa ett nytt hem tillsammans. Ska man ha regler så skapa dessa tillsammans och se till att vara konsekvent från båda vuxna och på samma sätt mot alla barn i den nya "familjen".  

Hejsan, jag tänkte skriva lite om hur det funkar i min familj =P
Min mamma  och pappa skilde sig när jag var 4 år, ganska snart träffade min mamma en ny kille som flyttade in hos oss och som idag är som min pappa. När jag bodde hemma bestämde han lika mycket som mamma och det tycker jag var bra. Däremot satte min mamma och min pappa samt deras nya respektive upp gemensama regler som gällde för min syster och mig så vi viste vad som gällde. Eftersom jag bor hos min mamma mest har det blivit så att jag lyssnar mer på min "styv"pappa än på min biologiska.
Däremot kan folk i ens omgivning vara ganska okänsliga och säga saker som att du förstår väl att din stynpappa inte älskar dig lika mycket som sitt "riktiga" barn, alltså min halvbror. Jag blir tokig på såna människor som ska uttrycka sig om nånting de inte har att göra med eller inte vet nånting om. Det är klart att mina halvbrorsor är som mina riktiga brorsor. Jag har också fått den seriösa frågan: vem tycker du bäst om? din styvpappa eller din riktiga pappa. Vaddå riktiga pappa, ska man tycka bäst om nån? Jag tycker det är ganska sjukt att folk runt omkring än försöker uppmuntra till att det minsann inte kan vara en riktig familj om det inte är den "klassiska" kärnfamiljen. Är tyvärr något man får vara berädd på både som styvförälder och styvbarn.  

Jag tror att biopapporna och biomammorna ska läsa det här inlägget för det riktar sig mest till dem då det oftast är de som ställer orimliga krav om att den nya partnern ska ta alldeles förmycket ansvar för deras barn som de valt att skaffa. Då låter det- Du skulle inte skaffat bonusbarn om du inte vill ta en förälders ansvar osv.... eller påhopp om att tjejen hatar ungen eller är svartsjuk för att hon tycker att barnens föräldrar ska betala för sitt barn eller skjutsa till träningar eller uppfostra dem utan att lägga den tuffa biten på den nya partnern som då ska framstå som "the bad guy" när hon egentligen bara försöker hålla det som hon och pappan kommit överens om ska gälla och försöka klara den roll som läggs på henne av föräldrarna. Det är en stort frågetecken för mej hur man kan välja att skaffa ett barn, ofta ett efterlängtat sådant och sedan bara skita i att ta ansvaret utan lägger det på exets nya eller sin egen nya partner. Skaffa inte barn som ni inte tänker ta hand om!

I vårt fall skulle det vara helt omöjligt om jag inte var den som tjatade här hemma. Jag är hemma på dagarna och min man (barnens pappa) är borta och arbetar, så jag har hand om mina bonusbarn mer än han har när de är hos oss. Det är också jag som sköter all kommunikation med barnens mamma.

MEN jag och min man (och barnens mamma) har samma regler för barnen och jag tjatar bara när det behövs. Jag skulle aldrig komma på tanken att lägga mig i hur barnen väljer att ha det i sina rum. Jag VET att mina bonusar älskar och respekterar mig lika mycket som jag älskar och respekterar dem. Jag har aldrig försökt vara deras mamma, men för att vår vardag ska fungera måste jag vara vuxen och bestämma en del saker när deras pappa inte är hemma.

Jag tror att alla familjer är olika och att det är jätteviktigt att kompromissa och bygga upp en vardag som fungerar för alla och tyvärr verkar det inte som att det blivit så för dig TS. Det du säger är din verklighet, men långt ifrån allas. Precis som Yolanda och Lillaknas skriver så kan man ha det jättebra med sina bonusföräldrar. Det jag tror är viktigast är att man har gemensamma regler så att inte bonusmamman/pappan hittar på egna regler som inte stämmer överens med föräldrarnas.

Jag är ung bonuspappa. Jag har två bonusbarn eller styvbarn som du skriver, jag älskar dom precis lika mycket som jag älskar mina egna barn MEN jag tror att bonus/styvbarn oftast (jag tänkte skriva aldrig men reserverar mig för det för det finns väl undantagsfall)  känner att dom älskar sina biologiska föräldrar mycket mer än sina styv/bonusföräldrar hur gärna mamma eller pappa vill att sina barn ska älska sina nya partners kommer det nog aldrig vara på samma sätt.

Jag har fallit in i rollen som förälder åt mina bonusbarn och "skäller" på dom när jag tycker att dom gjort något som inte är okej precis som jag berömmer dom när dom gjort något bra, jag har alltid läst saga för dom, kramat dom när dom behövt det osv..

Nu har jag nyligen haft en dust med äldsta bonusbarnet som skrek att hon aldrig ville träffa mig igen och att hon ville åka hem till pappa och stanna där. Jag blev såklart arg och mena på att hon inte kan fly från problemen så fort det inte passar henne och att hon inte skulle ringa och be att få komma hit när hon nu bråkar med pappa nästa gång. Någonstans måste hon veta att hon betett sig illa. Samtidigt är jag vuxen och kanske borde ha besparat mig den sista kommentaren.
Jag har ingen erfarenhet av det då mina föräldrar fortfarande är gifta men det kan inte vara lätt att behöva flänga fram och tillbaka varje vecka och inte ha en fast punkt.. Man vill ju inget annat än att barnen ska känna sig trygga, älskade och må bra!

Du skriver:

"Även om man bor tillsammans så känns det som att det är den biologiska förälderns ansvar att säga till sitt barn. Det gör ont när styvföräldern gör det för då är det som att man inte blir accepterad, och jag har hela livet försökt ändra på mig för min styvmammas skull."

Här vill jag tillägga att det gör minst lika ont i en styvförälder när ens bonusbarn öppet visar att man inte är förälder. Dom 2 första åren tittade inte ens mitt ena bonusbarn på mig... sa knappt hej och så fort jag försökte hjälpa henne med något tex slå på vattnet i handfatet för att tvätta händerna skrek hon åt mig att mamma skulle göra d...  jag blev inte arg utan lät henne ta den tid hon behövde för att acceptera mig. För mig har det gjort riktigt ont (försöker inte få nå snyftpoäng utan bara förklara hur jag kännde det för stunden).  Nu såhär 5 år senare får jag gonattkramar och liknande och det värmer varje gång. Men som sagt jag tror inte att man som skilsmässobarn känner att det är ok att älska bonusföräldern på samma sätt hur mycket mamman eller pappan än vill det..... Jag får fortfarande höra att: du är inte min pappa! när det är tjafs om småsaker. Vet att det används endast för att såra för stunden men det gör ont, man kan faktiskt känna sig ledsen som vuxen också hör och häpna.