Hur det känns för oss barn med styvföräldrar

Det känns bra att läsa det du skriver TS, för då gör jag nog rätt. Mina bonusbarn är i dag 14 och 16, när jag kom in i deras liv var de 8 och 10. Jag har alltid sett mig själv som en viktig vuxen i deras liv, inte en extra förälder. Det är min sambo som uppfostrar dem, inte jag. Självklart har jag sagt ifrån åt dem ibland, i synnerhet när min man inte varit hemma. Men jag tror det underlättar att vi båda har samma syn på det, att det är han som är förälder till dem, jag har en annan relation till dem.
Jag har heller aldrig känt nån svartsjuka eller haft några problem med att bonusbarnen är viktigare för min man än vad jag är, jag tycker inte det är nåt konstigt eller onaturligt utan bara så det är om man är en normalt hängiven förälder.
Sen tycker jag att både min man och hans ex i de allra flesta lägen har en väldigt lika syn som jag själv på barnuppfostran vilket förstås underlättar.

Jag har inte lagt mig i saker som städning av deras rum och liknande, nån gång kan jag be om hjälp med småsaker som att tömma diskmaskinen eller så men det tycker jag är något helt annat än att tjata. Bonusdottern har dessutom varit väldigt hjälpsam av naturen.

Jag upplever det som att vi har en väldigt bra relation och hoppas de känner detsamma. Sen är det hundra ggr lättare att prata och umgås med bonusdottern än bonussonen som är i den tysta lite buttra fasen och mest är på sitt rum......... men det är väl naturligt antar jag, och han är snäll och go så det är inga problem så. Med bonusdottern faller det sig kanske lite lättare med samtalsämnen för att vi båda är tjejer antar jag - vi gillar samma tv-program, pratar kläder, smink o såna saker.

Nu svävade jag ut lite....... men tack för en bra tråd!

TS hur gammal är du i dag om man får fråga?