Hur det känns för oss barn med styvföräldrar

Hejsan, jag tänkte skriva lite om hur det funkar i min familj =P
Min mamma  och pappa skilde sig när jag var 4 år, ganska snart träffade min mamma en ny kille som flyttade in hos oss och som idag är som min pappa. När jag bodde hemma bestämde han lika mycket som mamma och det tycker jag var bra. Däremot satte min mamma och min pappa samt deras nya respektive upp gemensama regler som gällde för min syster och mig så vi viste vad som gällde. Eftersom jag bor hos min mamma mest har det blivit så att jag lyssnar mer på min "styv"pappa än på min biologiska.
Däremot kan folk i ens omgivning vara ganska okänsliga och säga saker som att du förstår väl att din stynpappa inte älskar dig lika mycket som sitt "riktiga" barn, alltså min halvbror. Jag blir tokig på såna människor som ska uttrycka sig om nånting de inte har att göra med eller inte vet nånting om. Det är klart att mina halvbrorsor är som mina riktiga brorsor. Jag har också fått den seriösa frågan: vem tycker du bäst om? din styvpappa eller din riktiga pappa. Vaddå riktiga pappa, ska man tycka bäst om nån? Jag tycker det är ganska sjukt att folk runt omkring än försöker uppmuntra till att det minsann inte kan vara en riktig familj om det inte är den "klassiska" kärnfamiljen. Är tyvärr något man får vara berädd på både som styvförälder och styvbarn.