Några som tycker om sin partners barn??

Haha jag skulle bara se det praktiska i att använda ärvda grejer

Hej!
Här har du en som ÄLSKAR sin bonusson! Vi gör allt tillsammans som en 'vanlig' familj, men jag blandar mig inte i det övergripande ansvaret, såsom val av skola, vilken vecka han ska vara hos oss, när han får sina vacc.sprutor etc. Vi kommer bra överens med mamman och alla är glada att det fungerar bra.
Dock har det inte alltid varit såhär. Jag kan lätt sätta mig in i hur svårt det kan vara för bonusföräldern, då inte allting är så självklart från början. Frågor uppstår som 'var är min plats', 'varför respekteras jag inte', 'varför känner jag mig utanför'? MYCKET av problematiken kan lösas av föräldern som bonuspappan/mamman är tillsammans med, genom att man är tydlig, generös och bekräftande mot bonusföräldern. Annars kan lätt bitterhet uppstå och tyvärr tas det nog ofta ut på barnet/barnen. Det är inte alls självklart att en BF ska ta på sig ansvar (läs: bistå med hjälp och inte få uppskattning för det) bara för att man flyttar ihop. Det är något som bio måste bjuda in till. Man ska inte ta en partner för givet.
Jag tror att det du läser i forumet egentligen handlar om bitterhet av över att förlora makt över sitt eget liv och att inte få tillstånd att vara med till 100% och forma familjen.

Jag tycker om min bonusdotter.
När hon är hos oss är vi tre en familj och jag och sambon har lika ansvar för henne. Förutom nu när jag är gravid och har dragits med grym foglossning och inte alltid mår så bra.

Men innan dess var det inte "hans" barn. Hos oss gäller våra regler och vi funkar som en familj... Hon kallar mig för bonusmamma och mina föräldrar för bonusmormor och morfar.

Men som föregående talare skrev så lägger jag mig inte i skolval, sprutor och sånt. Det får föräldrarna ta ansvar för. Det är när det kommer till beslut som rör mig också som jag är med och bestämmer. Och det tycker även biomamman att jag ska vara. Vi är 3 vuxna som har hand om dottern, men det är två föräldrar...

Men givetvis är det inte lätt alltid att vara bonusföräldern. Jag har ansvar för ett barn när det är här, men har absolut inget att säga till om när barnet är hos bion. mina egna barn kommer jag ju ha ansvar för alltid och kan forma och uppfostra så som jag tycker man ska...

hade jag inte tyckt om bonusdottern hade vi inte kunnat flytta ihop...

Tycka om är en sak, engagera sig som en slags förälder är definitivt en annan sak!

Därtill är det stor skillnad om båda parter har barn eller om den ena är barnlös. Precis som det är stor skillnad om barnen är små eller stora/halvvuxna.

Jag TYCKER OM min sambos barn (ungdomar) för de individer de är. Det är svårt att låta bli då de är mkt trevliga.

Men jag har från början sagt att jag INTE vill ha något som helst mer ansvar än ett allmänt ansvar som man har som vuxen gentemot ungdomar.

Sambon skaffade medvetet sina barn för 15 resp 11 år sedan. Hans val av liv. Jag valde att INTE skaffa barn och tänker inte bli en gammal mamma plötsligt.

Vi respekterar alla varandra och är alltid trevliga mot varandra, men min utgångspunkt är att barnen är hos oss varannan vecka för att vara med sin far. De flyttade in i mitt hus, men skulle jag och sambon separera har jag svårt att tro att vi skulle ha något fortsatt umgänge, jag och ungdomarna.

Behöver han min hjälp, praktiskt eller idémässigt hjälper jag så klart om möjligt till.
Men hade min sambo velat ha en ny mamma till sina barn (som redan har en förträfflig sådan) hade han fått leta på annat håll.

Som svar på första frågan - finns säkert en hel del som tycker om sin partners barn, jag gör det dock inte.

Andra frågan - jag tror det är lättare för en kille att acceptera ett bonusbarn jämfört med en tjej att acceptera ett bonusbarn och jag tror det går tillbaka till utminnes tider att det är kvinnan som står för barnakullen och allt vad det innebär. Att en kvinna bär, föder och uppfostrar sina egna avkommor och en "riktig" kvinna klarar av det och lämnar inte bort barnen varannan vecka även om det handlar om till pappan ifråga eller inte och en kvinna fokuserar först och främst på sina egna avkommor, först efter det kommer andras.

Tror jag, hur omodernt folk än må tycka att det är så är vi bara djur i grunden som alla andra djur med instinkter.

Mycket kan uppfostras bort men inte allt, om det hade gått hade inte exempelvis jag sett sambons barn sedan innan som en inkräktare som jag känner hör hemma hos sin mamma och inte i mitt hem.

Så nej, det är inte självklart att alla leker familj med diverse avkommor.

Jag älskar min bonusdotter (som tyvärr bara är här varannan helg) & sambon älskar min son (som bor hos oss). Vi hjälper varandra med allt, men eftersom han jobbar heltid & jag är sjukskriven just nu, så blir det jag som gör det mesta hemma. Min son är dessutom väldigt mammig & vägrar låta någon annan hjälpa honom, men vi försöker ändra på det.

Jag ser det som självklart att man fortsätter leva som en familj, även om det är bonusbarn med i bilden..

Jag ÄLSKAR min mans dotter... Har gjort det från första dagen vi träffades då var hon 2 skulle fylla 3 inom en månad nu blir hon 6 om några månader!

Tror att det kan vara så att barn har svårare att se att en förälder, oavsett om det är mamma eller pappa, skaffar sig någon "ny" och att det mesta handlar om HUR man går tillväga för att vagga in barnet i det nya förhållandet!

Det verkar (i alla fall på Familjeliv) som om män har lättare för att gilla sina bonusar än vad kvinnor har. Eller så är det helt enkelt så att kvinnor inte fortsätter en relation om det inte funkar bra med de egna barnen/nye partnern eftersom barnen kommer först, medan män i större utsträckning inte bryr sig/ser att nya partnern inte gillar att han har barn förut. Det intressanta tycker jag är att det inte bara gäller nya partners som inte har egna barn utan även att kvinnor med egna barn sedan tidigare tycker rent illa om att mannen har det.

Min sambo sedan tre år sade faktiskt att han älskade mina barn häromdagen (det har han inte sagt tidigare, men det har märkts ändå), och då pratar vi om att det är två, om än trevliga, tonåringar, inga småbarn han fått på köpet. Jag gillar hans "barn" också, men de är lite äldre och utflyttade, så vi har inte bott ihop. Min dotter tycker att de känns ungefär som om det vore kusiner och alla kommer bra överens, om än på olika sätt med varandra.

Vi har det som du TS. Min sambo har två sedan innan och nu väntar vi vårt andra gemensamma.

Vi har inte använt grejer från syskonen, men det är väl för att de är hos mamman eller slängda.
Syskonen är 8 och 12 år äldre än vårt äldsta. Däremot har jag sparat kläder fån bonusarna  som vi köpt här och som lillasyster kan ha om några år, typ 8 :) 

Oftast på forum är det ju problem man tar upp så dom familjer där allt funkar kommer liksom inte fram. Jag hoppas att vi är fler som har det bra än dåligt. Både för alla barns skull, gamla som nya och för de vuxnas skull!

Jag fullkomligt älskar min sambos barn. Vi har varit tillsammans i ett år och bott ihop i ca sex månader, med dem varannan vecka. Att hitta min roll som barnlös 21-åring i vår familj har inte alltid varit superenkelt men det beror enbart på att han och jag inte tänker prick lika alla gånger och att jag tyvärr inte har någon kontakt med barnens mamma, och deras kontakt inte är vidare god, och har inte ett dyft med barnen att göra.

Barnen är 3 och 4 nu och den yngste har någon gång kallat mig mamma, de flesta gånger på skämt för att han och hans syster tycker att det är tokroligt (och förmodligen testar hur jag, pappa och mamma reagerar). Någon gång av misstag ("mamma bär mig" när han är ledsen exvis). Inget jag varken uppmuntrar honom till eller förnekar honom. Min egen bonusmamma kallar jag ofta för mamma när jag berättar om henne. Jag säger alltid "mina föräldrar"- hon har varit tillsammans med min pappa sedan jag var fem år och haft en OERHÖRT betydande roll i mitt liv genom alla år. Hon är DEFINITIVT min bonusmamma :) Därav får han gärna välja själv vad han vill kalla mig- eftersom vi alla vet mycket väl att han vet precis vem som är hans riktiga mamma. Detta är vad jag anser- för MIN egen skull.

För deras mammas skull däremot kan jag tycka att det inte är helt passande för jag kan förstå att det kan kännas sårande om ens barn kallar någon annan för mamma, speciellt någon man inte känner. För min sambos skull kan jag också tycka att det är opassande för det känns som att han tycker att det är lite konstigt men... För min egen del så får de kalla mig vad de vill.

Jag tar lika mycket ansvar som han gör och har gjort det sen vi träffades. Jag involverar mig och engagerar mig så mycket jag kan och får. Tyvärr är relationen jag-han-hon alltså lite komplicerad men jag hoppas att detta ska ge sig med tid och tålamod. :)

Men JA- jag tycker verkligen, innerligt om min partners barn :)