Iam skrev 2011-09-05 16:24:50 följande:
Jag tror att det fungerar så i de flesta familjer, MEN jag tror oxå att det är helt andra krav på kvinnor än män (som vissa redan varit inne på)
Likväl som jag valde en man med barn, valde han mig utan barn.
Och även om jag tycker om barnen, och har en väldigt bra relation till dom, så har jag inte valt att vara mamma och vill därför inte ta det ansvaret eller ha den anpassningen.
I vår familj delar vi på ansvaret näst intill rakt av, med brasklappen att när jag inte orkar eller kan så får jag lov att säga nej och då är det upp till honom att lösa det.
Det har tagit tid att komma dit för min sambo förstod inte i början varför jag skulle kunna säga nej om inte han kan. Men det är väl väldigt enkelt, för att det är hans barn!
Nu, när vi varit sambo i drygt två år förstår han vad det handlar om och mycket friktioner har försvunnit.
Han har förstått att jag inte är ett substitut för mamma, jag är inte en ny person som kommer in och fyller en gammal plats. Jag är Jag och jag har med blod svett, trårar, men även med skratt, glädje och kärlek skapat mig en egen plats i familjen.
För även om jag valt att leva med en man som är pappa, så har jag inte valt att vara mamma.
Inte än. och det har varit ett medvetet beslut som grundar sig i såväl ekonomi, som tid och val av pappa till mina barn. Alltså är jag inte intresserad av att ta ansvar för att någon annan inte tänkt igenom sina beslut lika noga som jag gjort.
Det har däremot inget med barnen att göra och dessa tankar och åsikter är helt frikopplade från kärleken och relationen till dom.
Vi har en nära relation, dom vänder sig till mig i samma utsträckning som pappa, beroende på vad det gäller, jag nattar, tröstar uppfostrar och myser. Vi har konflikter och vi blir sams, jag tjatar och dom tycker att jag är jobbig. Dom lyssnar inte och jag tycker att dom är jobbiga.
Jag killar i nacken och dom tycker det är mysigt. Dom kryper upp i soffan och flätar fingrar med mig och jag tycker det är mysigt. Vi är en familj, i den bemärkelsen att vi värnar om varandra, respekterar varandra och tycker om varandra. Men vi är inte en kärnfamilj där allt ansvar delas lika per automatik.
Det tar sin tid att hitta sin plats.
Hade ni frågat mig, ett halvår in i samboskapet, hur det är att vara bonusmamma så hade jag varit eld och lågor över min nya familj, inte ett orosmoln på himlen.
Hade ni frågat mig ett år in i samboskapet hade ni träffat på en bonusmamma som var förtvivlad över att inte hitta sin plats i familjen, trots att kärleken fanns från alla håll.
Det tar tid att hitta alla roller, allt som ska hitta till rätta. Och det är inte fel att det gör det, det är heller inte konstigt att känslorna pendlar under tiden familjen utvecklas.
Vad gäller vagn eller barnkläder så handlar det nog om att man vill vara förstagångsförälder med allt vad det innebär. I alla fall för mig.
Jag vill gå hand i hand med mannen jag älskar och välja vagn. Jag vill välja ut det där första plagget som barnet har på sig när det åker hem från BB, jag vill inreda barnrummet. Jag vill göra allt, för ska jag gå igenom en graviditet och en förlossning så vill jag njuta av det som komma skall.
Jag skulle inte vilja att min kompis gjorde det åt mig, eller min syster, lika lite som jag vill att sambons ex ska göra det åt mig. Det har inte med dåtid att göra, det handlar om att jag vill göra det själv, uppleva hela grejen tillsammans med min sambo.
Och TS, helt ärligt, första gången du blev mamma. Hade du då velat att barnets pappas ex hade gjort alla dom valen åt dig och du bara tog emot? För jag tror faktiskt inte det. För vissa saker vill vi helt enkelt uppleva själva, och inte genom någon annan.
det är vad man kan kalla att slå huvudet på spiken.
