Några som tycker om sin partners barn??

Jag vill just nu bara skrika ut hur mycket jag älskar min bonus som när sambon och jag varit borta tagit hand om värsta mastodont disken och sin lilla syster. Om jag kunde skulle jag gärna ligga sked med henne i natt och pussa henne i hennes tonårsnacke. men det skulle inte uppskattas.

Jag har bara läst TS

Här hemma är vi en familj, i vår familj bor våra barn (min dotter sedan innan och hans två söner sedan innan och snart vårt gemensamma barn) - vi är de vuxna här hemma och oavsett vem av oss som har tagit ett beslut så är det det som gäller, vi gör ingen skillnad på våra barn överhuvudtaget - det är lika naturligt att min sambo skjutsar min dotter till stallet som att jag tar med en av bonusarna och shoppar åt honom och vice versa.

Jag tror att mycket handlar om hur mogen man är i sin relation och hur klar man är med sitt ex (barnets biologiska förälder) här hemma har vi en väldigt bra relation till både min dotters Pappa (och hans sambo) samt killarnas Mamma - vi respekterar varandra och gör det som är bäst för barnen - har vi meningsskiljaktligheter så tar vi dem utan barnen och diskuterar fram en lösning som funkar för alla parter.

Jag är väl medveten om att inte alal har det så här och det har inte vi heller haft men vi har jobbat oss hit och det har lönat sig - våra barn har många vuxna att lita på och få hjälp av istället för "bara" Mamma & Pappa - de vet dessutom att det funkar inte alls att spela ut oss mot varandra så det försöker de inte ens med längre.

Jag stöttar min sambo i hans beslut och han stöttar mig i mina - vare sig det gäller mitt barn eller hans - våra respektive ex och vi gör det samma - jag tror att det i mångt och mycket har bidragit till att vi faktiskt älskar vår abonusar näst intill lika mycket som våra egna barn, vilket jag tycker är oerhört skönt eftersom vi faktiskt lever tillsammans i en familj, en familj där allt som i en "vanlig" familj ska fungera....-)

Nu är jag iofs biomamman i vårat förhållande men är också bonusbarn åt min pappa, dock har vi lagt bonusgrejen åt sidan han är min pappa och jag hans dotter.

Men min sambo är likamycket delaktig i min dotters livsom jag är. Han hämtar lämnar, tröstar hjälper med läxor, lyssnar och bestämmer regler. Han presenterar henne som sin dotter och om någon undrar så säger han helt enkelt att hon var 6 år när hon blev hans. Den enda skillnaden är att vad gäller henne så måste jag ta läkarbesök och utvecklingssamtal då byråkratin säger så.

Sen tror jag det är till individen och situationen om man kan ta till sig och tycka om/älska sitt bonusbarn. Men jag känner många kvinnor som tar till sig och älskar och uppfostrar barn som inte är biologiskt deras. Det mest lysande exemplet är min svärmor som uppfostrat 7 grabbar som inte var henned egna (dock fosterbarn).

Vad gäller gamla bebisprylar så använde vi massor från min stora dotter till småttingarna och även om många kläder och saker bär minnen så överskuggar dom absolut inte det nya barnet. Visst blir det att den hade X när hon var liten, men inte något speciellt mer. Jag som sett grejerna innan ser det som gamla minnen på besök och har visat kort för sambon när stora flickan hade vissa saker och tar nya kort med småttingarna i samma kläder. Tycker det är enormt kul att ha dom korten och jämnföra. Har till och med en bebisdress som den första som det finns kort på i den är min mamma.

Lexis9: tack så mycket! :)
Ang. din situation så låter som om du sitter lite i kläm. Vem är det som du upplever ställer de kraven på dig? Har du blivit anklagad för att vara oengagerad och självisk?

Jag har också två bonusbarn som jag älskar!

Har bott tilsammans med pappan i blott sju månader, barnen är 6 o 9 år, allt har verkligen gått som på räls.

Barnen bor här varannan vecka, och sista tiden så är det jag som hämtar och skjutsar till skolan då jag blev arbetslös och helt enkelt har tid över.

Har även stannat på skolan en hel dag med den yngre, vilket uppskattades enormt och stärkte bandet mellan oss. 

Vi har inga problem med att vara själva alls, barnen ¨trivs med mig, längtar efter mig och säger att de älskar mig, kunde inte haft det bättre!       

Jag tror att det fungerar så i de flesta familjer, MEN jag tror oxå att det är helt andra krav på kvinnor än män (som vissa redan varit inne på)
Likväl som jag valde en man med barn, valde han mig utan barn.
Och även om jag tycker om barnen, och har en väldigt bra relation till dom, så har jag inte valt att vara mamma och vill därför inte ta det ansvaret eller ha den anpassningen.

I vår familj delar vi på ansvaret näst intill rakt av, med brasklappen att när jag inte orkar eller kan så får jag lov att säga nej och då är det upp till honom att lösa det. 
Det har tagit tid att komma dit för min sambo förstod inte i början varför jag skulle kunna säga nej om inte han kan. Men det är väl väldigt enkelt, för att det är hans barn!
Nu, när vi varit sambo i drygt två år förstår han vad det handlar om och mycket friktioner har försvunnit.
Han har förstått att jag inte är ett substitut för mamma, jag är inte en ny person som kommer in och fyller en gammal plats. Jag är Jag och jag har med blod svett, trårar, men även med skratt, glädje och kärlek skapat mig en egen plats i familjen. 

För även om jag valt att leva med en man som är pappa, så har jag inte valt att vara mamma.
Inte än. och det har varit ett medvetet beslut som grundar sig i såväl ekonomi, som tid och val av pappa till mina barn. Alltså är jag inte intresserad av att ta ansvar för att någon annan inte tänkt igenom sina beslut lika noga som jag gjort.
Det har däremot inget med barnen att göra och dessa tankar och åsikter är helt frikopplade från kärleken och relationen till dom.
Vi har en nära relation, dom vänder sig till mig i samma utsträckning som pappa, beroende på vad det gäller, jag nattar, tröstar uppfostrar och myser. Vi har konflikter och vi blir sams, jag tjatar och dom tycker att jag är jobbig. Dom lyssnar inte och jag tycker att dom är jobbiga.
Jag killar i nacken och dom tycker det är mysigt. Dom kryper upp i soffan och flätar fingrar med mig och jag tycker det är mysigt. Vi är en familj, i den bemärkelsen att vi värnar om varandra, respekterar varandra och tycker om varandra. Men vi är inte en kärnfamilj där allt ansvar delas lika per automatik.

Det tar sin tid att hitta sin plats.
Hade ni frågat mig, ett halvår in i samboskapet, hur det är att vara bonusmamma så hade jag varit eld och lågor över min nya familj, inte ett orosmoln på himlen.
Hade ni frågat mig ett år in i samboskapet hade ni träffat på en bonusmamma som var förtvivlad över att inte hitta sin plats i familjen, trots att kärleken fanns från alla håll. 

Det tar tid att hitta alla roller, allt som ska hitta till rätta. Och det är inte fel att det gör det, det är heller inte konstigt att känslorna pendlar under tiden familjen utvecklas.

Vad gäller vagn eller barnkläder så handlar det nog om att man vill vara förstagångsförälder med allt vad det innebär. I alla fall för mig.
Jag vill gå hand i hand med mannen jag älskar och välja vagn. Jag vill välja ut det där första plagget som barnet har på sig när det åker hem från BB, jag vill inreda barnrummet. Jag vill göra allt, för ska jag gå igenom en graviditet och en förlossning så vill jag njuta av det som komma skall.
Jag skulle inte vilja att min kompis gjorde det åt mig, eller min syster, lika lite som jag vill att sambons ex ska göra det åt mig. Det har inte med dåtid att göra, det handlar om att jag vill göra det själv, uppleva hela grejen tillsammans med min sambo.
Och TS, helt ärligt, första gången du blev mamma. Hade du då velat att barnets pappas ex hade gjort alla dom valen åt dig och du bara tog emot? För jag tror faktiskt inte det. För vissa saker vill vi helt enkelt uppleva själva, och inte genom någon annan.