Några som tycker om sin partners barn??

Hej!
Här har du en som ÄLSKAR sin bonusson! Vi gör allt tillsammans som en 'vanlig' familj, men jag blandar mig inte i det övergripande ansvaret, såsom val av skola, vilken vecka han ska vara hos oss, när han får sina vacc.sprutor etc. Vi kommer bra överens med mamman och alla är glada att det fungerar bra.
Dock har det inte alltid varit såhär. Jag kan lätt sätta mig in i hur svårt det kan vara för bonusföräldern, då inte allting är så självklart från början. Frågor uppstår som 'var är min plats', 'varför respekteras jag inte', 'varför känner jag mig utanför'? MYCKET av problematiken kan lösas av föräldern som bonuspappan/mamman är tillsammans med, genom att man är tydlig, generös och bekräftande mot bonusföräldern. Annars kan lätt bitterhet uppstå och tyvärr tas det nog ofta ut på barnet/barnen. Det är inte alls självklart att en BF ska ta på sig ansvar (läs: bistå med hjälp och inte få uppskattning för det) bara för att man flyttar ihop. Det är något som bio måste bjuda in till. Man ska inte ta en partner för givet.
Jag tror att det du läser i forumet egentligen handlar om bitterhet av över att förlora makt över sitt eget liv och att inte få tillstånd att vara med till 100% och forma familjen.

Lexis9: jag vet vad du menar angående barnvagnar m.m. Vi ska få första barnet tillsammans nu och jag är lite tveksam till att återanvända bonussonens kläder och babysaker. Särskilt när jag ser hur mycket minnen det finns kring enstaka plagg. De minnen som skapas med vår son/dotter får gärna ha influenser av storebror, men inte överskugga helt! "Men, det där är ju NN:s barnvagn" el.dyl. är inte något jag vill höra NN:s mamma säga, inte minst för att jag inte vill såra henne (hon har en stark barnlängtan, men är singel).

Jag får en känsla av, i ditt inlägg dvs, att du känner lite press från omgivningen att ställa upp mycket för bonusen. Uppfattade jag det rätt?

Lexis9: tack så mycket! :)
Ang. din situation så låter som om du sitter lite i kläm. Vem är det som du upplever ställer de kraven på dig? Har du blivit anklagad för att vara oengagerad och självisk?

Tack Frågande01, du satte ord på många av mina känslor.
Bonusskapet behandlas väldigt svart och vitt av de som själva aldrig upplevt livet som bonusförälder, men det är som du säger, många känslor som hela tiden utvecklas och förändras med tiden.
Ibland känner jag mig förvirrad över vad som förväntas av mig i familjen, det är ju inte alls så självklart i praktiken som det kan verka. Och det är sällan någon verkar bry sig om vad jag förväntar mig eller önskar för oss som familj. Inte mannen, bonusen, släkten, övriga. Det kan vara som att reduceras till en halv person. Som en assistent i laget, när man egentligen borde få vara en medspelare. Andra gånger har man full kontroll, mår bra, kan ge massor av kärlek och tid, ibland villkorslöst, ibland inte.
Men hur jag än känner, sätter jag alltid alltid alltid min bonus välmående främst. Om det betyder ett större avståndstagande eller ett större engagemang, anpassar jag mig. Det är hans barndom och jag vill gärna bidra till att göra det bättre och tryggare. Tänk bara, om det kunde få vara på mina och bonusens villkor och inte omgivningens...

StorFia:
Det låter på dig som att du är besviken på att din bonus beter sig så -bra! säger jag då. Du vill ju alltså ha en bra relation med honom (istället för att vara irriterad över hans blotta existens). Det är otroligt sårande när de ignorerar en, jag vet, men tänk på hur liten han är och hur stark ett barns lojalitet till en bioförälder kan vara. Bli inte arg på honom, han agerar bara efter det han tror förväntas av honom!
Min bonus har inte fått höra något negativt om mig av sin mamma, tvärtom, vi kommer alla överens. Däremot är han otroligt pappig och det är sällan jag duger som substitut. Men svaret på problemet ligger ju hos pappan. Han som förälder måste vara med och främja ert förhållande, så att bonusen ser att det är ok att tycka om dig, att umgås med dig och respektera dig som vuxen i hushållet. Har du provat att ge honom massor av uppmärksamhet, disciplin/moral-samtal, aktiviteter bara ni två m.m.? Ibland fungerar det, ibland inte, men försök! Man har ju liksom inget att förlora på det.