Fortsättning följer

Verkar som att det var bra att jag var framfusig nog att ta upp det där med att inte känna det där fantastiska på en gång. Jag tror det är som Betania säger, dom flesta känner säkert inte det där men man låtsas som ingenting eftersom det är meningen att det ska vara kärlek vid första ögonkastet och säger man nåt annat så är det lite fult och fel.
Säkert kan vissa saker spela in, så som missfall eller jobbiga förlossningar eller kanske en bakgrund av relationer som inte varar, men jag tror främst att det beror på att det är en så stor grej att få barn att det är svårt att fatta det helt enkelt, det blir för mycket att ta in på en och samma gång och jag tycker nog man kan jämföra det med att hamna i någon sorts chock. Ingen tycker det är konstigt om man har svårt att smälta att ett liv går förlorat, men att man inte kan ta in att det nyss kommit ett nytt är jätte märkligt..

Inte alls konstigt om man tänker efter. Plötsligt står man där med en helt ny människa i famnen, den tjocka tunga kroppen som man sakta har vant sig vid är plötsligt puts veck, man har ont på ställen man inte visste fanns och man vet att livet aldrig någonsin kommer bli detsamma eftersom man har en ny roll i vardagen. Mitt i den kaosen så undrar folk hur lycklig man är och frågar hur fantastiskt det kändes när man äntligen fick det där blodiga slemmiga knytet på magen.

Kul med lite fler grabbar i tråden förresten, så Dexter inte behöver vara ensam :P

Känner igen det där med bölandet förövrigt, här hemma har det varit minst en gång om dagen som regel och av olika anledningar :P Allt från "shit, jag PALLAR inte att ha två barn" till "åh vad fina barn jag har" samt "idiot karl" och inte att lömma "min fantastiska karl"

Fina bilder på bebisarna

Ellie