Fortsättning följer

Hihi, ja Onkel Anneli, hon är verkligen inte stor. Till skillnad från hennes storasyster som vägde 4170g, hahaha :D

Åh vilka fina bebisar...nästan så man vill ha fler nu på direkten :P

Här har ni Dexter

Åh så fin han är Joss :)

Dexter är väl enda grabben här i gänget? Omringad av brudar :P

Fidi: Jag vet jag hade jätte dåigt samvete när jag fick min dotter. Ingen hade talat om för mig att man inte var "tvungen" att få det där fantastiska ögonblicket första gången man ser sitt barn. Det enda jag visste var att det skulle vara en sån WOW känsla och man älskar dom från första stund så jag trodde ju det var nåt fel när jag inte kände så. Det kunde liksom varit vems unge som helst och det hade varit detsamma för min del. Sakta men säkert så växte det fram för min del och jag känner mig inte som en sämre förälder för det, och jag älskar ju inte min dotter mindre än någon annan älskar sina barn för det heller.

Den här gången var jag lite mer förberedd och inställd på att jag först kommer få träffa honom, sen lära känna honom och sen älska honom så nu känns det lättare.

Det är sån tabu att prata om att man inte kände allt på en gång. Många rynkarpå näsan och höjer på ögonbrynen men jag har bestämt mig för att vara ärlig med att det är sån jag är. Så inte fler sitter där som jag gjorde första gången, och tror att det är nåt fel på en för det är det inte!

Uppdaterar med min prins som ännu inte fått något namn. Har klippt och klistrat mellan Joss och vackert uddas inlägg då det verkar som att dom inte riktigt stämmer, rätta mig gärna om det blev fel... är lite snurrig efter att nyss kommit hem..

JossBergendahl: 28/12, vecka 37+4, son Dexter 3185g 49cm
Betania: 21/12, vecka 36+6, dotter 2965 g 48 cm
Fidi:  18/12 Vecka 41+1  dotter 3500gr 50 cm
Onkel Anneli 18/12 vecka 39+1 dotter Dahlia 3842 50cm
Tola: 25/12, BF-1, dotter Ellie 3865 gr 49 cm
Cissi7006: 20/12, vecka 39+1, dotter Cornelia 3885 g 51 cm
Bonniebee: 28/12 Vecka 40+4, dotter Saga, 2720 g 49 cm lång :D
Gyöngyöm81: 31/12, v40+6, dotter Camilla 3360g och 50cm =) 
lillamy0: 25/12, v38+3, son Dante 3245g och 50cm
vackert udda: 30/12, v 40+5, dotter Majken, 3165 g och 49 cm
brommamaria: 30/12 v 40+4, son, 3465g och 51 cm

Åh vad skönt att läsa att att man inte är ensam, har bara läst sidan 5 här, kom hem från BB idag. På kortet där min pojke läggs upp på bröstet när han nyss var född ser jag helt apatisk ut... Fick inte alls dom där tårarna av lycka som jag har hört att man ska känna... Nu sprutar tårarna för att han är så fin och för typ ingenting... men det ska väl lugna sig om någon dag hoppas jag..

Jag blev helt salig både vid denna och förra förlossningen och har knytit an till barnet redan i magen, men min man har svårare att knyta an till Dahlia det märker jag men det är ju bara att ta det lungt och låta det komma :)

Jag hade babyblues i flera dager efter jag kommit hem ifrån förlossningen. Tyckte allt va hooplöst och kände mig nästan sjuk. Men nu börjar jag få energi igen- va lite rädd att jag skulle få en förlossningsdepp, men Dahlia har varit ljusglimten i tillvaron, snällare bebis får man leta efter ( peppar peppar)

Så nu har jag läst ikapp :) Han sover så fint min lilla pojke!
Jag önskar också att någon hade sagt nåt... Jag har i och för sig ordentligt med mjölk, han bajsade gult redan dag 2 och har redan nåt upp till sin födelsevikt, han är 5 dagar gammal idag. Men j-vlar vad ont det gör i brösten att amma, har fått sår på ena bröstet och grinar varje gång jag ska amma. Tar alvedon och ipren mot smärtor i underliv och mage, tror att dom hjälper lite mot bröstsmärtorna också. Jag har fått jättemycket stöd av barnmorskorna på BB och ska imorgon till en amningsmottagning, så jag tror att det kommer att bli ordning på amningen men jag känner mig "lurad" att ingen sagt att det skulle göra så ont.

ÅÅÅÅH vad fina bebisar vi har fått!! Så söta allihop... Här är min sötnos



Uppdaterar också med namn: Min flicka heter Eloise (storasyster 4,5 år heter Teodora)

 
JossBergendahl: 28/12, vecka 37+4, son Dexter 3185g 49cm
Betania: 21/12, vecka 36+6, dotter Eloise 2965 g 48 cm (andra barnet)
Fidi:  18/12 Vecka 41+1  dotter 3500gr 50 cm
Onkel Anneli 18/12 vecka 39+1 dotter Dahlia 3842 50cm
Tola: 25/12, BF-1, dotter Ellie 3865 gr 49 cm
Cissi7006: 20/12, vecka 39+1, dotter Cornelia 3885 g 51 cm
Bonniebee: 28/12 Vecka 40+4, dotter Saga, 2720 g 49 cm lång :D
Gyöngyöm81: 31/12, v40+6, dotter Camilla 3360g och 50cm =) 
lillamy0: 25/12, v38+3, son Dante 3245g och 50cm
vackert udda: 30/12, v 40+5, dotter Majken, 3165 g och 49 cm
brommamaria: 30/12 v 40+4, son, 3465g och 51 cm


Ang AMNING så är det verkligen tufft i början. För en del tyvärr alltid (och då är det inget fel i att gå över till ersättning). För min del har det onda gått över nu, det tog knappt två veckor men ibland blir greppet fel osv och då gör det ont igen. Nåt som jag aldrig hade hört talas om innan första barnet var den brännande känslan/obehaget som kan komma när utdrivningsreflexen sätter in. Fattade inte vad som hände första gången men nu är jag van. Så bli inte rädda om ni förstagångs-mammor känner det!

Ang ANKNYTNING så tror jag att det är mycket vanligare än man tror att man har svårt att knyta an. Det är bara just det att ingen pratar om det så att alla tror att man "måste" flyta runt på rosa moln när man precis blivit mamma. Med min första dotter tog det 4-5 månader innan jag blev "förälskad". Det var en jättetuff tid och jag fick bearbeta det långt i efterhand för att jag trodde att det var fel på mig som inte älskade henne på "rätt" sätt. Under den här graviditeten har jag förberett mig på helt andra sätt med samtal med terapeuten jag gick hos sist, pratat mycket med barnmorskan osv. Ändå var inte känslan av anknytning och kärlek omedelbar på förlossning. Den växte fram under första veckan och jag tycker ändå att det har gått snabbt med tanke på  hur det var sist. Det är INTE fult eller fel att känna som många av er gör, det är inte konstigt alls. Håller det i sig och ni känner att ni mår dåligt av det så prata med barnmorskan eller sköterskan på BVC. Det kan hjälpa bara att prata av sig lite, annars finns det psykolog på BVC som har stenkoll på sånt här. Gå inte och vänta i evigheter som jag gjorde utan våga prata om det. Ni är långt ifrån ensamma!

Det är så skönt att veta att jag inte är ensam! jag vågade inte känna för mycket under graviditeten, då min tidigare slutade i ett sent missfall. Det tog otroligt hårt på mig och min sambo... 
Jag kände inte speciellt mycket för henne alls i magen förens i v 30 ungefär. Men ögonblicket efter förlossningen längtade jag efter, att få ha min slemmiga lille bebis hos mig och känna som du skrev, att man ska känna den kärleken med en gång.

Men min förlossning gick ju inte till så, dom sprang ju iväg på en gång, och jag fick inte se henne och hålla henne på 2 timmar. Jag fick ligga själv med en i personalen som sällskap innan moderkakan lossade, och i väntan på att sys, och äta mina smörgåsar... 

Vet inte om det kan gjort det jobbigare att knyta an? Det känns lättare och lättare. Men jag är inte helt där än. Har inte vågat berätta det här för min sambo eller någon annan heller....