Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Fantastiskt initiativ till en välbehövd tråd!

Jag är också vuxet barn till missbrukare. Idag är jag 36 år gammal, gift och har fyra barn. Har letat runt en del efter någon stödgrupp att gå till, men hittar bara Al-anons grupper (som jag av olika skäl inte tror passar mig). Jag har dessutom gått i terapi i 1 ½ år för att reda upp mitt förflutna, men lyckades dansa runt gröten utan att ta tag i den och blev inte klokare (eller lyckligare) av det. Bara fattigare...

Min historia. Uppvuxen i (till ytan) Svensson-hem, med gifta föräldrar. Ensam, inga syskon. Har knappt några minnen av nyktra föräldrar. Det första som skedde efter jobbet - öppna en öl, ta en "virre". Helgmornarna började allt innan lunch. Så länga jag kan minnas har jag tjatat och skällt, bönat och bett att de inte ska dricka, att de ska inse att de har problem. Har pratat med släkten och mötts av oförståelse (eller snarare ovilja att hjälpa mig). Fick barn ung och hoppades länge att mina föräldrar skulle sluta dricka, om inget annat så för att jag inte ville att de skulle träffa barnbarnen när de drack. Ingen lycka - bara mindre kontakt.

Jag har idag knappt någon kontakt med dem. Har sagt att de inte får ringa om de druckit, vilket de skiter i. Vilket gör att jag mår skit i flera dar efteråt. Å så ringer de och beklagar sig om sin skröpliga hälsa som ju är HELT beroende av att de dricker. Jag SPYR! Jag önskar idag att de ska dö så att jag kan få glömma allt skit och bara minnas de fina stunderna (några finns det nog). Min bitterhet når inga gränser när det gäller dem, sorgen över att blir bortvald till förmån för alkohol är monumental.

Känner igen mig i det flera skrivit ovan, kontrollbehovet. Om någon bestämmer något ska det hållas annars blir jag orimligt besviken. Tar så fruktansvärt hårt på det som jag ser som svek. Känner att en del av mitt hjärta förvandlats till sten och har många gånger önskat att jag får dö. Är så glad åt min familj som håller mig ovan ytan.

och angående julen - de lovade såklart att komma nyktra (vilket ju är omöjligt), så de ringde naturligtvis på julaftonsmorgon och sa att de var sjuka. INGEN blev förvånad, men min avsky växte ett snäpp till.

Trött på att må såhär, men finner stor styrka i att inte vara ensam.
KRAMAR J

Glömde säga att jag tycker att ni andra som skrivit i tråden är fantastiska - starka! Önskar alla välgång och lycka.

Detsamma till dig gumman..och säger desamma.
är för deppig för å orka skriva mer just nu, men ville säga det i alla fall.

Hoppas tråden håller sig kvar, vi behöver varann

Messed up girl, jag hoppas att utredningen ger dig någonting så att du kan få hjälp (och din son). Min bästa väninna sedan jag började högstadiet har ADHD (plus manodepressivitet) så jag känner igen det du skriver och att det faktiskt kan vara väldigt jobbigt för oss som är vänner till folk med den diagnosen. Många är gångerna jag har varit nära att skita i det och många är gångerna jag har ringt och skällt på henne, trots att jag vet att hon har svårt för det. Men hon har fått hjälp både av mediciner, psykologer och genom en utbildning om ADHD. Så hjälp finns om man  letar och tar en fight om det! Ge inte upp!!

Jen: Jag har också letat som jag skrev i TS... tycker det är konstigt att alla grupper för missbrukare och deras anhöriga grundar sig i 12-stegsmodellen. Det är omöjligt att en modell kan passa precis alla människor.. borde finnas åtminstone ett annat alternativ. Min pappa gav faktiskt AA ett försök trots att han också är ateist, men det fungerade inte alls. Minns hur han satt där med sina hemläxor och svor och fräste och frågade mig om hjälp. Jag tyckte det var lika konstigt som han får jag säga. Trots att de menar att man kan använda något annat än gud som högre makt kan jag inte se på det så. Funkar inte i min hjärna och man måste väl tro på en modell för att det ska fungera.

Ja och det där om att ställa in saker med dåliga bortförklaringar är vardagsmat här med. Nu för tiden förväntar jag mig aldrig att han ska dyka upp vad det än är. Är det viktiga saker brukar jag ringa dagen innan och kolla läget och påminna om att han bör försöka hålla sig nykter. Ibland funkar det och ibland inte, men jag tror han försöker faktiskt. På julafton gick det faktiskt bra i år! *glad* Han dök upp nykter och drack hyfsat måttligt under kvällen och vi hade det riktigt trevligt. Han lyssnar på mig ganska mycket jämfört med andra faktiskt. Hur beviken jag än må vara mellan varven så är jag säker på att han försöker och jag vet även hur dåligt samvete han har och hur mycket han ser ner på sig själv. Det är inget han är lycklig över men det är ett komplext problem. Det är inte BARA ett fysiskt beroende som många verkar se det som, inte för de jag känner med missbruk iaf. Många är gångerna han t.ex sagt "men vad skulle jag annars göra, alla jag känner super ju. Jag har inga andra vänner, jag hade blivit helt ensam. Jag vet att jag är en kass fyllehund, det är för sent för mig." Så det är både ett fysiskt, psykiskt och socialt problem och det är väl kanske därför det är så svårt att ta sig ur. Känns bara så jävla surt på en människa som min pappa, som är så intelligent, rolig och trevlig.. men som blir så tragiskt, tråkig och dryg när han dricker.

Jag startade en tråd om samma ämne för ett par dagar sen. Vad glad jag blev när den här dök upp!

Jag är 26 år nu och har vuxit upp med både mamma och pappa som är alkoholister. De har druckit så länge jag kan minnas.
Pappa har nu fått obotlig cancer och mammas drickande har eskalerat så pass att hon utgör en fara för sig själv och andra. Och hon klarar inte av att hjälpa pappa som nästan inte kan röra sig. Han dricker inte lika mycket för tillfället, men när han dricker blandar han morfintabletter med alkohol.

Jag har vuxit upp hos pappas kompisar. Mina föräldrar skärpte sig ett tag när min bror var riktigt liten, men jag har fått vara väldigt mycket "mamma" åt honom och är fortfarande, nu har han dock en egen familj att ta hand om och är inte lika utsatt längre sedan han flyttade hemifrån vid 20 års ålder.
Jag flyttade när jag var 18 och har flera gånger innan och efter försökt att prata med dem om drickandet.
Mamma sopar det under mattan och pappa blir arg.

Nu har jag och min bror ställt ultimatum, att om mamma dricker när vi kommer dit eller ringer så lägger vi på/vänder i dörren. Min bror vägrar framförallt att komma dit med sitt barn som är 1 ½ år, han vill inte utsätta barnet för det han själv fick utstå.
Jag har pratat med beroendecentrum där jag bor och även en öppen mottagning för kvinnor med missbruksproblem. Mamma har lovat att kontakta dem, men jag vågar inte lita på att hon kommer att göra det.
Mina föräldrar har berövat mig på så mycket. Att man blir "sin egen förälder" stämmer verkligen.

Jag jobbar varje dag för att inte bli som dem. Att vara ärlig, be om hjälp, vara öppen och sympatisk.

Stödkramar till er alla, ni är inte ensamma.

Va enormt skönt det va att läsa ditt svar, att någon förstår äntligen och inte dömer. Någon som vet vad det handlar om osv....
Tack maskrosbarnet

Jag ahr faktiskt läst om och funderat seriöst på om jag är sk manodepressiv, det känns verkligen så i alla fall. just nu är ja djupt nere i en period, tar mig inte ut, orkar ingenting förutom att åtminstone ta hand om hemmet.  Men det har nog med min "bacillskräck" eller ocd eller vad man ska kalla det, att göra.

Gud va skönt de känns att äntligen kanske få nån sorts hjälp "på riktigt" så jag kan börja leva ett värdigt liv som jag förtjänar...
jag kanske står där ensam i slutändan, men då va de inga vänner att ha tycker jaG.

Är det fler än jag som skäms över att vara lite "jobbiga", på vårat sätt, som har med sånt här att göra?? Alltså att man hamnar i depp-perioder å drar sig undan å inget orkar ta för sig? jag känne rmig skit skamsen över detta :(

Jag lyssnar å pratar gärna med er likasinnade =)

Det kan ju vara så, men som jag fattat det så kan diagnoserna ge så pass lika symtom att man ibland förvillas och får fel diagnos tom. Tog ett tag innan de fattade att min vän hade adhd. Antar att det kan vara för att hon är kvinna också eftersom adhd:n brukar visa sig lite annorlunda då än hos killarna. De blir ju ofta mer utagerande, medan hon mest har självmedicinerat med amfetamin, varit deppig, koncentrationslös, inte skött praktiska saker som möten och räkningar eftersom hon är så jäkla "förvirrad" och glömsk osv. Inget bråkigt eller störande beteende alltså och därför dröjer det ibland innan man fattar att det är adhd och lättare drar slutsatsen att det är något i stil med manodepressivitet. Om du inte har läst så mycket om kvinnor med adhd så gör det, för det skiljer sig en del faktiskt! Det jag skulle vilja säga är att var inte rädd för att ge medicinerna en chans om det är adhd.. och våga prova igen om den första sorten inte funkar. 

Messed up: Jag har en 14-årig dotter med adhd. Hon är fantastiskt snäll och rar, glad och vacker. Har aldrig varit särskilt utåtagerande (i skolan!) som många killar med samma diagnos blir. Men däremot ofokuserad, glömsk, rastlös, "överreagerar" med alla känslor (såväl glädje som ilska), lite atonal (dvs, inget tydligt känslospektra i rösten, lätt att missförstå som ointresserad eller dryg), gillar inte böcker, svårt för ords innebörd mm. Min uppfattning är också att tjejers/kvinnors adhd kan skilja sig mycket från killars/mäns ofta mer synliga, märkbara adhd. Så jag hoppas du får komma till din utredning snart, det finns ju hjälp att få!

Efter att ha läst alla inlägg i tråden har jag en fråga. Jag är själv så vansinnigt bitter över mina föräldrars kärlek till alkohol att den (bitterheten) liksom förtär mig. Jag vacklar mellan en önskan om att de ska dö och låta mig sörja allt som varit och kunde varit och ett fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte hjälper dem. Jag vet att bekanta och släktngar till mig och mina föräldrar tycker att jag är en "bitch" som bara skäller och vänder dem ryggen istället för att stötta. Min föräldrar är också väldigt martyrliknande och kan säga saker som att "ja du vill ju inte ha med oss att göra" osv. Jag slits mellan önskan att få lämna allt bakom mig och släppa detta JÄVLA ANKARE och en önskan att kunna få in dem på rätt spår. Jag är 36 år gammal och ligger i perioder vaken hela nätter med ångest över mina föräldrar! Det är ju fan i mig inte klokt! Hur känner ni andra? Fler än jag som önskat livet ur sina föräldrar? Eller dras med ångesten över att vara en dålig dotter?

Kram

Jag vet vad du menar. Min mamma kan ofta säga saker som "Ja, det vore ju trevligt om ni brydde er om oss", etc.
Jag tror det är vanligt att personer med missbruk tycker oerhört synd om sig själva. De dricker för att må dåligt och mår dåligt över att de dricker och så blir det en ond cirkel med självömkan.
Mina föräldrar (speciellt mamma) har alltid varit väldigt bra på att skuldbelägga både mig och min bror. Det är svårt att skaka av sig, men jag har lärt mig att säga ifrån på skarpen att "Det här är inte mitt fel och du kan inte beskylla mig för det!" Hon ska inte tro att hon kan trycka ner mig för att hon mår dåligt.

Jag har flera gånger valt att skita i deras drickande och tänkt "sup ihjäl er, för fan!" men jag vill ju att de ska vara nyktra och kunna träffa sina barnbarn etc. Jag och min pappa har haft en bra relation trots hans drickande och jag vill inte att min mammas numera hejdlösa drickande ska drabba honom också. Jag vill att mina framtida barn ska kunna träffa sin morfar (om han inte hinner dö först pga cancern).
Men ja, jag har önskat att de ska supa ihjäl sig så att jag kan få gå vidare och inte behöva tyngas av deras problem utan gå vidare och aldrig själv göra om samma misstag.

Jag är både anhörig och har även ett missbruk bakom mej. Min erfarenhet säger mej att man dricker/knarkar inte för att må dåligt, man gör det för att om möjligt döva skammen och känslorna lite. Jag tror att en stor procent av de som missbrukar helt enkelt inte orkar med känslorna. Jag orkade inte känna och de flesta jag pratat med säger detsamma. Jag har läst en del trådar och kommentarer att man inte kan gå på na, aa, alanon etc för att man är aetist (eller hur det nu stavas när man inte har någon tro). Jag tror inte på gud i himelen och skapare av våran jord och allt annat i biblen. Och visst att många grupper använder sej av tolvstegsmetoden och GUD. Jag reagerade stark på mitt första na-möte mot just GUD, men det står inte för gud i himelen. Man kan se det som en förkortning på något. T.ex glad utan droger. GUD som nämns i tolsteg är den högre makten.
Jag ser det såhär, när jag missbrukade gjorde jag det för att jag stod inte ut med att känna. Jag va inne i en djup depression, jag lät min son flytta till sin pappa, jag blev vräkt, jag började missbruka, mamma dog i mina armar. Jag såg mitt missbruk som enda sättet att överleva, det hade INGENTING med min son att göra. Jag dövade känslorna med narkotika för att inte känna och för att inte göra ett nytt självmordsförsök.
När jag sen slutade med droger så va jag tillbaka i ruta ett. Jag kände mej svag och visste inte hur i hel*ete jag skulle klara av alla känslorna? Jag tänkte inte ta mer droger! Och inte dricka!
Då gick jag på mitt första na-möte. I takt med att jag lärde känna drogfria människor, och fick kontakt med gamla bra vänner så började jag känna mej starkare.Så GUD för mej är min egen styrka. Min egen förmåga att klara av att hantera mina känslor så jag håller mej nykter och drogfri och klarar av att leva mitt liv. Jag har aldrig haft det såhär bra!
Det finns inga alanon-möten i min hemstad men hade det funnits hade jag gått på dessa. 12stegsmetoden handlar inte om kristendom, utan om att lära känna sej själv och kunna hantera sina känslor så man vågar må utan att handla på känslan.
Hoppas ni förstår hur jag menar =)
Men det är viktigt att komma ihåg att det är INTE ERAT FEL ATT ERA FÖRÄLDRAR MISSBRUKAR! Min pappa började när han va i tidig tonåren, mamma började på 70talet vad jag vet, jag är född-82 så det finns ju inte en chans att det är mitt fel.
På frågan om jag önslar livet ur min pappa.. NEJ. Men jag önskar livet ur alkoholisten i honom!
Gott Nytt År på er alla och en stor kram till er!!!