Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Vad glad jag blev när jag hittade hit =) Jag är oxå uppvuxen i missbruksfamilj. Pappa har missbrukat sen han va i unga tonåren och han är född -51. För 6 år sedan dog min mamma utav hepatit c som hade slagit ut hennes lever och gett en hel del följdsjukdomar. I samma veva som hon dog hade jag själv gått från depression till missbruk. Varje nyår har jag årsdag och nu på lördag tar jag 5 år som ren. Narkotika va mitt missbruk men jag dricker heller ingen alkohol för då släpper ju spärren till drogerna.
Min pappa lever ännu. Vad jag vet får jag väl säga. Han är periodare men hans torra perioder är bara ett par veckor nuför tiden. Och det är så jävla typiskt att varje gång vi bokat in en träff så super han fan till det! Jag vågar inte berätta för min familj när Morfar ska komma för ungarna är så glada i honom och blir så besvikna när han inte kommer. Så när morfar kommer på besök är det alltid en överraskning för kidsen. Jag har nolltolerans till min pappa. Vi har INTE kontakt när han är aktiv. Han får ringa mej när han inte tagit NÅGONTING på en vecka! Då vet jag att han är någotlunda redig i huvudet. Det är skitjobbigt att aldrig veta hur det är med pappa. Jag är snart 29 och äldst i släkten! Pappa super och knarkar och jag vet ju aldrig när jag har honom. Jag tror ibland att han är aktiv för sista gången. Att han snart stryker med. Det har hänt så mycket sen mamma dog! Pappa krockade på fyllan när han åkte med sin polare och han blev återupplivad 4 gånger innan ambulansen kunde köra iväg med honom, efter det hamnade han på infektion och hade större mage än mej som va i 7e månaden. Hans lever va ordentligt uppsvullen då och vi va säkra på att han skulle dö. Sen har vi min mormor som inte har missbruksproblem men hon är gammal! Och börjar bli dement! På 5 minuter kan hon fråga samma sak 6 gånger utan att minnas, nästa samtal vi har är hon klar och redig.. Men hon har ingen hygien och vägrar hjälp så jag vägrar åka dit, vill inte sitta i hennes kissfläckar!
Utöver dessa två människor har jag en syster som är 21 men som inte kommit över mammas död och pappas missbruksproblem, hon tar allt personligt och jag får agera hennes mamma, för det är som mamma hon haft mej när våra föräldrar varit långt ifrån sisa sinnens fulla bruk. (vår mamma hade oxå problem men i perioder).
Sen har jag min älskade sambo och våra 3 underbara barn. Jag vet faktiskt inte altid hur jag ska orka vara en bra sambo och mamma. Jag är så trött på min pappa. Jag har ju ingen kontakt med han när han är full och aktiv men jag har ju känslor! Jag GRÅTER HYSTERISKT inombords för pappa men INGEN förstår! Alla säger bara att jag ska skita i han men hur i helvete kan man BARA SKITA I SIN FÖRÄLDER??? DET KÄNNS!
Mormor suger musten ur mej, som vill att jag ska ställa upp och hjälpa henne hela tiden men jag hinner ju inte! Jag har en egen familj! Och jag måste börja jobba nu efter föräldraledigheten!
Och hitta hjälp till min syster, för jag orkar inte vara mamma/syster/moster/mormor till 2 personer, det är alldeles för mycket! Jag vill vara bara jag, mamma, sambo, syster och moster. Jag är så trött på att vara medberoende. Jag orkar inte!!
Det kanske inte är någon som orkar läsa mitt svammel men det va skönt att få skriva av sej!
Hur gör ni för att orka med era missbrukande familjemedlemmar?

Jag orkade läsa hela och det lät som att du har en otroligt stor börda på dina axlar, som du vill släppa, men inte vet hur det ska gå till. Du är uppenbarligen en stark människa som varit ren i 5 år och orkar (även om det är nätt och jämt) ta hand om allt och alla. Frågan är väl kanske om du borde göra det? Vems är ansvaret för en människas liv? I mina ögon- ens eget, så länge man inte är barn. För oss missbuksbarn har det ju tyvärr inte varit så att vi som barn slapp det ansvaret, tvärtom fick vi ta över den axlande rollen och den verkar vara jättesvå att släppa igen.

Det jag tvingades göra var att tänka "egoistiskt", vad behöver JAG? Det tror jag inte egentligen är egoistiskt, de flesta fungerar så men det fungerar inte i den bild vi fått av oss själva sedan barnsben. Jag måste tänka på MIG för att ha en chans till ett lyckligt liv och för att fungera som mamma, sambo och komma någonstans i min egen personliga utveckling. Jag gör så som du att jag umgås inte med pappa när han är full och han får inte träffa sitt barnbarn då heller. Men istället för att jämt oroa mig och ta ansvar för honom så har jag bestämt vägrat. Min farmor undrar t.ex hur det ska gå med hans ekonomi och vem som ska hjälpa honom om hon dör. Jag har ärligt sagt att det får han själv göra. Jag finns i hans liv, tar gärna en kopp kaffe och jag älskar honom, men jag tar inte ansvar för sådant som han som vuxen man själv ska klara av. Behöver han hjälp med det får han fixa behandling, en god man till ekonomin osv. Man behöver inte skita i någon för att sätta gränser. Precis som du inte torkar en 10-åring i ändan när han själv ska ansvara för det, utan att för den sakens skull vara egotrippad eller kallhjärtad.

Jag läste häromdagen på någon hemsida (tror det var al-anon) att man som vuxet barn till en missbrukare får bli förälder åt sig själv, sitt eget barn inom sig. Det tycker jag var riktigt klockrent. Den förälder min pappa aldrig var till mig måste jag vara nu. Det jag tycker att mitt barn har rätt att få och rätt att slippa det förtjänar jag att ge mig själv också. Jag är värd det! Jag har haft en taskig barndom, varför inte försöka väga upp det med en bra nutid och framtid?

Ja det är sant, jag vill slippa allt ansvar över min pappa, min mormor och min syster. Men fy fan vad svårt det är! Mormor är gammal och på början till dement. Ibland hoppas jag att det ska gå fort så jag kan sätta henne på ett hem utan att hon fattar det. Jag vet att det låter så fruktansvärt hemskt men jag orkar inte! Och min syster vill jag ska ta ansvar för sitt liv. Hon lägger alltid alla problem på alla andra och hela hon är en historia för sej, hon ber om råd men bara det som passar henne för stunden är gott nog. Får hon fel råd eller blir emotsagt bryter hon kontakten. Hon har fått en son nu och jag känner att jag måste spela med för att få ha chansen att få träffa min underbara systerson. Igentligen vill jag bara säga vad jag tycker och tänker och känner men då bryter hon!
Pappa sen, man vill ju ha städ från sin förälder! Dela glädje och sorg. HAN ska ta hand om min syster så JAG slipper! Han ska ta hand OM SEJ SJÄLV! Tänk att det är han som har valt att leva som en aktiv och det är JAG som ska dra åt helvete enligt honom! Det absolut värsta är att vi lever i en liten stad och min pappa är a-lagare. När han ser mej brukar han skrika efter mej, tjockis är standard. Och även andra otrevligheter. Barnen vet att de alltid måste fråga mej om de får gå fram till morfar om de ser honom men jag går omvägar när jag vet att han är i stan, om jag verkligen MÅSTE in samtidigt. Sen jobbar jag som personlig assistent med och det innebär oxå att jag måste ut med min brukare. Det har hänt att jag sprungit på pappa då! FY.. sist vi rök ihop var jag som tur är själv på stan. Jag hade varit på ett personalmöte och blivit ordentligt kränkt och orättvist behandlad av min chef och jag va både arg, ledsen och vansinnigt förbannad när jag gick till bussen och då kommer pappa min och kallar mej det ena och det andra! Då va det sekunder från slagsmål, pappas kompis gick imellan och fick dra bort honom. Jag är inte våldsam av mej men jag tackar mamma för att det inte blev slagsmål mitt på stan! Det är så frustrerande! Jag vet inte vad som hände, och sådana här situationer har vi hamnat i förut oxå. Jag kan inte kontrollera det när han flyger på mej och jag blir så arg!
Jag vill oxå tänka egoistiskt men jag kan inte riktigt släppa allt. släpper jag pappa HELT vet jag ju inte om han lever och jag vill inte att han super ihjäl sej när vi är ovänner. Mamma dog när vi inte hade det så bra mellan oss. Jag känner ändå att det löste sej i sista sekunden, jag satt och vakade sista dagarna och höll hennes hand när hon dog. Det är det värsta jag varit med om. Jag är verkligen rädd att pappa ska gå samma öde till mötes!
Släpper jag min syster (som oxå har missbruksproblematik i bakgrunden och jag är säker på att hon har någon form av borderline) så vet jag inte att hon sköter sonen som hon ska och släpper jag mormor så vet jag inte om hon ligger hemma en vacker dag.
Min sambo har svårt för hela situationen. Jag kan inte riktigt prata om pappa med honom, han tycker att jag ska bara bryta men jag vet att det är för att han är rädd att jag ska må dåligt och det kan inte sambon hantera. Sambon har oxå missbruk bakom sej men har varit ren i 7 år snart.
Denna julen har jag varit otroligt tacksam över min sambo och våran och hans familj. Jag har ett barn sedan tidigare och satt och tänkte på om jag inte hade träffat min underbara livskamrat hade jag suttit själv över hela julen! Pappa super, syster håller ihop med pappan till sonen helt plötsligt (han har INTE varit snäll och det har varit mycket hot och förföljelser under hennes graviditet) och mormor då som jag inte går hem till, och stora sonen har varit hos sin pappa.
Jag är otroligt tacksam för hur långt jag kommit idag men det har inte varit smärtfritt. Och det är inte helt smärtfritt idag heller. Ett halvår innan min mamma dog kändes det som ett slag i magen när jag körde bil, jag ringde min svägerska och sa att inom 6 månader kommer mamma, pappa eller mormor vara död. Hon tyckte jag va lite knasig men jag brukar få "sannkänslor" och tro fan att mamma dog efter 6 månader. Jag brukar kunna säga namnet på kompisars flörtar innan de berättat och sådana saker och det utan att jag vet att de har träffat någon! Det bara ploppar ur mej, -och hur går det med xxx? och både jag och kompisen blir helt frågande och till svar får jag -HUR visste du det? tja, jag vet inte, fick bara en känsla!
Nu känner jag att det är något med pappa men jag hoppas verkligen inte att det är så!!! Varje gång han har varit nykter någon vecka har vi kontakt igen och jag tar alla tillfällen att träffa han, och låta mej och barnen ha en pappa/morfar så fort det går. Men det tär på mej och jag vet inte alls hur jag ska hantera detta :(

Rent spontant låter det som att ni hade behövt gå i famijeterapi, men frågan är väl om de andra hade accepterat det? Annars hade jag nog om jag var i dina skor själv gått till en samtalsterapeut av något slag, för du har mer att bära än någon orkar med. Det är inte konstigt att du mår dåligt och inte vet hur du ska hanterad det, det hade nog ingen gjort i dina skor.

Angående din mormor så hade jag ringt till socialförvaltningen och förklarat situationen. Deras biståndsbedömare kanske kan prata med henne och få henne att ta emot hjälp. De är vana vid människor med demens.  Om inte annat kanske hon accepterar att få ett trygghetslarm ifall hn skulle gå och trilla eller något.

När det gäller systern hade jag hållt mig utanför hennes problem så mycket jag kunde. Det är nog bättre för er relation om du slutar ta ansvar och ger goda råd eftersom hon inte är intresserad av att få dem.

Jag har faktiskt funderat på att skaffa någon att prata med, den stora frågan just nu är bara vart jag ska få tiden ifrån. Men det ska nog gå att ordna, jag känner själv att det är alldeles för mycket nu. Mycket från det förfluta med som ligger och spökar.
Vi har varit hemma hos mormor 2 gånger med en biståndshandläggare men hon bedyrar att hon har så mycket vänner och klarar av att sköta sej själv under mötena som varit. Men sen i tele sitter hon och och säger att det är så tyst och tomt och ingen som hälsar på. Jag har inte hjärta att säga till henne att jag inte vill komma för att det luktar så illa hos henne, det är jättesvårt :( Hon föll ur sängen en natt när hon skulle göra mycket plats till sin katt i sängen. Hon hade legat en bra stund innan hon hade kommit upp men inte ens då gick hon med på ett trygghetslarm. Hon är så sablar envis!
Jag har gjort klart för min syster att jag inte vill veta av hennes kille efter allt han har gjort mot henne och jag vill inte prata med henne om pappa heller. Hon har fått mej att ställa upp så ortoligt mycket mer än vad jag igentligen orkar och sen har hon gått bakom ryggen på mej. Hon har svikit mej ordentligt alldeles nyligen och då pratade vi nog inte på en månad. Jag reagerade rent fysiskt i mitt dåliga mående och fick ont i hela kroppen, tappade aptiten och gick ner ett par kilo och hade konstant huvudvärk. Hade hon inte haft sin son som jag saknar oerhört hade jag inte brytt mej mer om henne men nu sväljer jag och ler för att få träffa honom. Det är helt galet alltihop! Jag sa till henne på julafton att hon måste söka proffshjälp för att komma över sorgen på mamma och även komma längre i sej själv när det gäller pappa. Hur mycket ovänner vi än är så ringer hon till mej och gråter när det är tufft och då axlar jag genast "mammarollen" och försöker prata med henne. Men det är svårt eftersom jag måste tänka på varje ord så hon inte misstolkar mej, det är som att prata med ett barn. Jag fick nog aldrig vara barn och hon har aldrig fått växa upp.
Familjeterapi hade ingen gått med på. Pappa anser nog att ensam är stark och syster vet alltid bäst och ingen av de hade nog velat gå. Är pappa nykter är han helt fantastisk och då mår syster rent automatiskt mycket bättre. Vilket resulterar i att det är lugnare för mej =)
Jag ska ringa bistångshandläggaren igen och se vad jag kan göra med mormor. När de va där hade mormor några "tomma stunder" när hon bara tittade rakt fram och sen inte visste vad som sagts. Hon hade även an använd kattsandsspade i diskstället.. Och när katten kräktes på mattan tod hon först disktrasan och gnodde in allt i mattan sen kökshandduken, och hängde tillbaka allt på sin plats. Detta såg handläggaren men det har ändå inte händ någonting!
Ibland känner jag för att adoptera bort min familj. Det händer att jag avundas min storasyster som jag knappt känner för pappa lämnade henne och mamman när hon va bebis så hon har sluppit allt detta.
Tack för svaren =) Det är skönt att någon lyssnar (läser) :)

hej hej allihop =)

ja är ett vuxet barn till en mångmissbrukande "pappa" jag och mina tre bröder har alla klarat oss och är starka individer utan problem i våra liv, då vi sa hej då till den hemska människan för några år sedan, det har varit våld och droger hela livet men som tur är så har våran mamma aldrig tagit en droppe eller misbrukat överhuvud taget hon har levt för oss <3

jag håller på att avsluta terapi som pågått i lite mer än två år och ska nu skaffa mitt första barn med miun sambo så jag vet att livet kan bli bra bara man orkar kämpa, och det har faan inte varit lätt!!

men nu ser man ljuset och att det finns ett liv!

Tack så jätte mycket :)

nu har jag läst, vartenda ord ni har skrivit, och tårarna forsar! Kändes som en dolk rätt in i hjärtat å det bara brast!

Har det nästan exakt som er, barndommen, i dagsläget, allt!
Jag är inte ensam!
Visst, har ja fattat det, men nu blev det så tydligt.
Det är fruktansvärt hur våra föräldrar kan utsätta oss för det här, att dem inte har hjärna å hjärta att fatta!?
Å sen i sin tur ska vi få se hur våra barn ska lida för det oxå, och bli ledsna ....
Jag är så jävla medberoende så jag blir galen på mig själv!!
Vet inte vad jag ska ta mig till?
som solstugan  skrev "Jag GRÅTER HYSTERISKT inombords för pappa men INGEN förstår! Alla säger bara att jag ska skita i han men hur i helvete kan man BARA SKITA I SIN FÖRÄLDER??? DET KÄNNS! "

Min mamma dricker å min pappa knarkar.
Själv har jag oxå haft mina svängar i knarkvärlden till å från. men lyckats tagit mig ur det själv.
Har lyckats dölja det för myndigheter. Men ibland vet ja inte om det kanske varit bättre om dem vetat, ja vet inte.

Mitt liv är en ond cirkel och en katastrof. Depressioner jämt och orkar aldrig ta tag i mitt liv.
Har en son på 16 med adhd, själv ska ja på utredning nu i januari, stått i kö för det i 4 år.
Känner ofta att ja inte orkar med det här livet.

Min förra sambo orkade inte med mig och nu är ja livrädd att min nuvarande snart kommer känna likadant.
Jag e 36 år och har aldrig haft ett riktigt jobb, känner mig så jävla misslyckad.

Tycker jag bara ägnat mitt liv åt att ta hand om föräldrar, kompisar, föredetta karlar som nästan alla varit i missbruk plus att ja kämpat som en galning i 16 år för min sons skull, så att hans liv ska bli bättre än mitt. och det har inte varit lätt pga hans problematik, och min.
Har sökt hjälp åt alla håll å kanter men lyckas aldrig träffa nån som förstår, tror på mig eller kunnat hjälpa mig i rätt riktning! Vet inte hur länge ja ska orka känns de som. Jag bara sitter här å stänger in mig, har knappt nå vänner, och dem få jag har har svårt för mitt sätt, att ja ofta inte orkar, drar mig undan samt har svårt att hålla det vi bestämt att göra.
Hjälp!! Vart vänder man sig?? vill ha ett värdigt liv! å ingen verkar förstå, jag e bara en lat jävel som inte vill göra nånting....