Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Sitter och tänker på hur många gånger min mamma har svikit mig, lögnerna och bortförklaringarna. Kommer ihåg när jag var 16 år och skulle fira nyår med min mamma, min lillasyster oxå. Pappa ringde i förväg och sa att om hon dricker en enda droppe alkohol åker vi därifrån. Det gick jätte bra under kvällen tills 12-slaget och champagnen åkte fram. Jag bråka ordentligt med henne den natten. Stack med första bästa tåg på morgonen och åkte till min bäste vän i Gbg. Min pappa bor i Lkpg och min mamma i Varberg så det var ju inte bara att åka. Min lillasyster vägra åka med, hon va rädd för att såra mamma. När jag kom till Göteborg så ringde min pappa till min mamma och sa "Som du nog har märkt har Carro stuckit" mammas svar va "Nä, hon ligger och sover skorna står i hallen". Jag hade 2 par skor. Sen hette det för alla att jag stack för att umgås med mina vänner.Härlig lögn mamma drog för min mormor och morfar.

Sen har vi min student som hon förstörde, hon skulle komma men sa i sista minuten att hon var tvungen att jobba, det förstodf jag eftersom dem har en restaurang så kan det alltid händ ngt i sista sekunden. Bara några dar innan studenten fick jag reda på att hon åkte till Turkiet. Jag kom hem tidigt den kvällen för jag bara grät, bra minne från en utav stora dagarna i ens liv.

Sen har vi ju första gången hon träffa min son, var hon full. När min son skulle döpas ringde hon efter vägbeskrivningen, hon blev skjutsad av en vän, och hon var dyngrak! Min pappa fick ta telefonen och be henne vända om. Detta skedde 1 timma innan dopet.

Senaste gången jag blev riktigt äcklad utav henne var när min morfar dog, mamma blir sådär sliskig och kladdig när hon är full. Ska ta på alla och bara kramas. Blir illamående utav det, men när han dog var vi alla samlde hos honom, mamma var full och det enda jag kunde tänka var hur mycket jag hata att hon kunde komma dit full på morfars dödsbädd, hade hon ingen skam i kroppen. Jag ville bara skrika åt henne och spy galla. Kunde inte ens sörja morfar för jag satt där och äcklades när hon krama och pussa morfar i sina tafatta sätt att ta farväl.

Alla dessa svek är det som skadar mig mest och det är det jag måste skydda mig ifrån, men dem har även stärkt mig som människa, tack vara min familj oxå. Det har även gjort så att jag har bestämt mig för att plugga och utbilda mig så att jag får arbeta med missbrukare. Dra nytta utav mina erfarenheter och vända det till ngt positivt. Hjälpa andra som fått gå igenom samma skit som oss. Läste Svenska C i höstas och där skulle jag skriva om ett ämne på 12 sidor. Jag valde Alkoholism i familjen, passande va? Tog med mina erfarenheter och fakta från en bok jag blev förälskad i, Jaget och Missbrukaren. Men jag vågade aldrig berätta för mamma vad jag skrev om...

Vart lite långt men kände bara för att skriva av mig

Min mellanson är 3,5 år och vet inte om att morfar är "sjuk". Jag har nämnt det men inte vidareutvecklat det, finner ingan annledning att traggla på om det till barnen. Däremot vet de två äldsta (10 år och 3,5 år) att morfar bor långt från oss (4 mil åt "rätt" håll) och de vet att när de ser honom på stan så får de inte springa fram till honom utan att fråga mej först. Sitter han i parken är han alltid full.. Går han på stan kan vi se på gångstilen i vilket skicka han är. Stora killen vet sedan några år tillbaka att morfar dricker och inte alltid blir rolig och snäll och han vet att det är en sjukdom som gör att morfar inte kan sluta dricka. Så "enkelt" va det men jag tar inte upp det med dom utan det är när de frågar efter morfar.

Åh så skönt med ett sådant här forum!

Jag har suttit här och läst en massa inlägg och tänker bara "Sjukt att man som barn ändå kan klara sig så bra som man gör när man har en missbrukande förälder"

Jag är 24 år gammal och dotter till en alkoholiserad mamma. Jag har alltid trott att det är normalt att ens mamma tittar på en glasartad blick på kvällarna, inte kommer ihåg vad man har pratat om och är allmänt konstig efter att klockan slagit 17. Jag har två yngre systrar (5 och 6 år yngre) som är helt fantastiska men jag kommer ihåg sedan jag var liten att de sprang omkring på morgonnen med överfyllda blöjjor där avföringen hade börjat klättra upp på ryggen medan hon låg och snarkade i sängen. Mamma var hemma med oss när vi var små och började arbeta igen när jag var i 18-årsåldern. Efter det har hon druckit på kvällarna och det är värst när pappa är bortrest eller ska ut på kundmöte på kvällarna....då kan hon dricka hur mycket som helst. Min pappa är en aktiv man och sportar ganska mycket vilket innebär att han är hemma sen om kvällarna ibland vilket gör min mamma fruktansvärt svartsjuk. Pappa har sedan länge fört dagbok över hur mycket hon dricker genom att väga vinboxarna hemma innan han går till jobbet och väger dom igen när han kommer hem. Ibland kan boxen vara 2 kg lättare när han kommer hem. Jag har även lagt beslag på mammas kontoutdrag och räknat ihop att hon dricker upp ungefär 3000 i månaden. Hon köper alltid bara billiga vinboxar så det blir ett antal i månaden...

Min sambo gjorde mig uppmärksam på att mamma drack mycket när jag var 20 år gammal och bott hemmifrån i ett halvår. Då hade jag plötsligt fått perspektiv och insåg att ja- mamma är alkoholist, vilket var jättesvårt att ta in och acceptera. Efter detta har jag blivit allt öppnare med att mamma är alkoholist och har även frågat släktingar om hur dom har upplevt mamma och alla säger samma sak - hon har varit alkholist i över 20 år! och det är här min vrede startar....hur i helvete kan släktingar, mostrar, farbröder, mormor, farmor - ja ALLA bara stå brevid och titta på? Jag kan bli fantastiskt arg på min pappa också som är den största medberoenden av oss familjemedlemmar...han är värd så mycket bättre och jag lider verkligen av att se honom tampas med skuldkänslor och en önskan om att allt bara kunde försvinna. Han borde ge henne ett ultimatum. Honom eller alkoholen. Till saken hör också att pappa har försökt få henne till familjeterapi men hon är så förbannat rädd och vill inte gå dit och då blir jag arg på pappa för att han inte tvingar dit henne.

Jag har trots allt klarat mig väldigt bra såhär långt i livet, vilket är till stor del på grund av att jag har en så fantastisk sambo som har hjälp mig något enorm. Värre är det dock med mina syskon och jag är så orolig för dom. Den ena är deprimerad och har fruktansvärt dåligt självförtroende och den andra tampas med anorexi. Jag vet att jag inte kan axla mammarollen för dom och säger till dom att min dörr alltid står öppen men försöker att inte oroa mig så mycket för dom...men det är svårt. Vad gör man?

Jag kan helt ärligt säga att jag inte älskar min mamma längre. Enda anledningen till att jag åker till min hemstad och hälsar på ibland är för mina syskons skull. Dom bor fortfarande hemma så jag behöver förbereda mig mentalt i flera dagar innan jag åker till dom och hälsar på plus att jag alltid mår dåligt när jag kommer tillbaka hem igen.

Min största farhåga är hur mycket av hennes agerande som ligger dolt inom mig. Jag är rädd för att allt bara ska brista en dag. Kommer jag bli en fungerande människa när jag blir äldre?

jag älskar fortfarande min mamma. men det är så himla jobbigt.

min mamma är så långt nere i skiten. hon försöker sluta men är så svag o mår så psykiskt dåigt att hon inte klarar det. henens stackars kropp klarar snart inte mera heller o det är så tragiskt och gör så ont.
hon har slutat svara i telefonen o skäms för att prata med oss.

tur man själv har en familj så man kan fokusera på det o skjuta iväg de jobbiga tankarna ett tag.

ja det är konstigt att man har kommit ut så bra som man gjort ur det hela. men kanske just därför man har blirvit som man blivit. även om man märker av lite spår efter det hela.

Nu går jag och väntar på ett samtal.. ett samtal som kan komma hjälpa mig att berätta för min mamma vad jag känner inför hennes drickande nu när hon ska bli mormor..
Fick tips om en öppenvårdsenhet som även hjälper