Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Jag känner sådan oror för mina barn, har en 22-månaders och en i magen som kommer om två månader. Pappan har precis lämnat mig för en aktiv amfetaminist och är inte längre seriös med sitt itllfrisknande, har ljugit i flera månader om en massa har jag precis fått reda på. Jag har försökt prata med honom för att se om han har insikt och är villig att förändras men det känns helt hopplöst, han resonerar sjukt. Alltså känner jag mig nu tvungen att begära ensam vårdnad eftersom vi inte kommer att ha någon relation och jag anser att han är olämplig. Jag vet inte om han drogat själv eller inte, men annars är han nära, han är själv heroinist. Han tycker jag är fruktansvärd som vill göra detta och jag får så dåligt samvete, jag vill ju egentligen bara att han ska älska mig och komma tillbaka och bli sitt friska jag igen.

Så ni som barn till missbrukare, hur ser ni på den här situationen? Om era föräldrar var i denna situationen, hur hade ni velat att mamma/pappa agerade då? Gör jag rätt? Och jag vet, jag är den enda som kan bestämma det i slutändan.

Jag känner bara att pappan är inte redo att förändras, och jag vet att jag måste släppa taget och låta honom falla. Men jag vill inte att hans fall ska drabba mina barn (vad som helst kan ju hända! Och barnen är så små!) Så för att kunna låta honom falla med gott samvete, måste jag göra det jag kan för att skydda mina barn, och jag vet att det inte är alls säkert att jag får ensam vårdnad, men då är det iaf inte JAG som bestämmer att han är lämplig. Låter detta rimligt?

Pappan manipulerar ju mig såklart och får mig att känna mig som en usel, hämndlysten, svartsjuk föredetta som berövar mina barn deras fader..... Suck....

Anonym medberoende: Jag växte upp med missbrukande föräldrar både mamma och pappa. O det har ärrat en ordentligt. Dock är allt mycket bättre idag men vissa saker försvinner aldrig ur minnet. Mina föräldrar har idag vart nyktra o drogfri i över 10 år ( jag är 26) Men perioden de missbrukade var hemsk. Alkohol o amfetamin i mängder. Värsta perioden var när jag var mellan 11-16. Pappa i fängelse mamma på behandlingshem så såg det ut. Dock var inte mamma på behandling när pappa satt utan det var ngt år efter. Så har aldrig vart omplacerad. Hag tycker du gör rätt i släppa taget om den missbrukande pappan, det skadar dina barn mer än vad du tror, man tar på sig allt ansvar o lägger skulden på sig själv att det är ( barnet till missbrukarens fel) mitt fel. Vad har jag gjort för fel osv. Ett barn ska inte behöva växa upp med droger runt sig. Tänk om han skulle ha sitt heroin på en höjd så att din 22-månaders får tag på det? Du tänker rätt! Du tänker ju på dina barn och finns inget fel med att vara rädd om dom!

Anonym medberoende: Gör dig av med honom! Låt inte dina barn växa upp med honom, det är inte nyttigt. Båda mina föräldrar missbrukade både knark och alkohol, pappa dog i en överdos när jag var 16 och båda två har åkt in o ur fängelse/behandlingshem under hela min o mina syskons uppväxt. Jag började själv med sånt när jag var 12, jag var bara ett barn och barn ska inte behöva ha det så. Gör dig av med han innan det är för sent, kontakta någon, vem som helst o se till att få hjälp om du känner att du behöver det :)

Tack för era ord, de stärker mig. Han säger att jag drar mina gränser alldeles för snävt, detta resonemang skrämmer mig. Han säger att han ALDRIG skulle begära ensam vårdnad, det tror jag inte ett dugg på, hade jag knarkat och han hade varit frisk hade han gjort samma sak. Hans argument är att det kunde vara värre.... Ja, men det kunde vara värre när du satt i en trappupgång med sprutan i armen också. Hans argument håller inte.

Han har förstått att jag är orubblig, att det inte går att manipulera mig. Han har därför slutat prata med mig. Det är svårt att sätta gränser, resultatet blir att han hatar mig och vänder mig ryggen. Men gränser är kärlek. Han kan inte sätta gränser för sig själv för han älskar inte sig själv just nu.

Att upprepa sina misstag är idiotiskt, att upprepa sina misstag och tro att konsekvenserna inte ska bli desamma är idiotiskt. Hur många gånger ska han behöva falla för att inse att han är maktlös inför drogerna?

Jag är så arg på sjukdomen, den är som en orkan, den förstör allt som kommer i dess väg. Alla relationer, allt som de bygger upp. Allt går förlorat. Och barnen, de stackars barnen. Men ni är så starka! Att ni orkar, jag är imponerad. Ni har fått uppfostra er själva i princip ju. Att det kan gå så bra när det gått så fel. Fantastiskt, människor är fantastiska.

Till Ranbaxy: Läst ditt inlägg nu angående din alkoholiserade mamma. Och det är bara du som kan bestämma vart du drar dina gränser, hur du vill frigöra dig. Frigörelsen kan vara känslomässig och/eller fysisk.

Men personligen tycker jag att du gör heeeelt rätt. Du KAN inte rädda din mamma, och att dina anhöriga lägger den uppgiften på dig visar bara på okunskap eller förnekelse från deras sida. Men det blir jobbigt för dig i vilket fall. Det förstår jag. Det får ju dig att känna dig självisk och känslokall kan jag tänka mig.

Personligen kan jag inte ha sjuka och aktiva personer  i mitt liv. Jag blir så påverkad, jag är lättmanipulerad. Och plötsligt står man där och mår uselt och har tagit på sig den sjukes all skuld. Man får inget ut av en sådan relation, man bara ger och ger och ger, och får inget tillbaka.

Man måste ställa sig frågan: vad behöver jag just nu för att må bra? Och i mitt fall brukar svaret bli mina friska sunda vänner, mina barn, mina Nar-anon-möten, ett liv i tillfrisknande, och avhållsamhet från det sjuka.

Till Anonym (Medberoende):  Tack för de orden, det betyder mycket. Jag känner att jag gör rätt men samtidigt så är det inte lätt för mig att såra någon. Mamma har dock sårat både mig och alla andra i sin omgivning otaliga gånger under åren pga sitt missbruk. Jag känner att nu orkar jag inte bli sårad mer av henne, i alla fall inte pga det.

Vissa i släkten är heltoförstående, de förstår inte, vill inte tro, att jag verkligen vill bryta. Men det vill jag så länge läget är som det är. Jag får bara vänta och se om de och hon förstår en dag.

Socialen har varit hemma hos mamma två gånger nu, men jag vet inte än om det ledet någonvart. Hon säger till folk att det är försäkringskassan som hälsar på....

Är det något som står mig upp i halsen så är det all förnekelse, alla lögner och allt hon gör för att dölja saker och ting.

Jag tycker du gör rätt som begär ensam vårdnad. Är han inte frisk så kan han inte vara en närvarande förälder. Jag är "Lyckligt lottad" på det sättet att min mamma var totalt nykter tills jag var i 16-års åldern, så jag fick uppleva en normal barndom. Vågar inte ens tänka på hur det hade varit att se henne påverkad när jag var liten. Som vuxet barn tycker jag att det är skitjobbigt att se henne påverkad, att se henne vingla och inte kunna prata, att se henne totalt personlighetsförändrad. Det måste vara ännu värre för ett litet barn som inte riktigt förstår vad som pågår egentligen. Dessutom så är risken för barn till missbrukare stor att de själva trillar dit, i alla fall enligt den tragiska statistiken.

Ursch, skrev en lång rad här innan om mitt liv..
Skrev att min mamma suttit under LVM lagen i örebro under 6 månader, hon kom ut nu i december.
Det tog två månader (vad jag vet) innan hon föll dit igen..
Min lillesyster ringde henne och då var hon dyngrak. Nu har jag gett upp hoppet om att få tillbaka min mamma, ha en framtida normal mormor till mitt barn.
Hon har sumpat allt, sina barn och sina barnbarn.. Hur kan man ens göra såhär mot sina barn? Betyder vi så sjukt lite?
Hon kommer inom en snar framtid att dö precis som sin egna pappa. Han hittades i sin lägenhet, dött pga sin alkolism.
Känner mig så sjukt besviken och arg på henne. Hon har låtit oss gått igenom så mycket skit och jobbiga perioder och hon kan inte ens försöka komma ur sitt missbruk, hålla sig ren för att få en normal framtid..
Kan dom inte se hur mycket dom sårar oss?
Vet inte vad jag ska göra för henne mera. Vi har prövat allt och nu när hon varit inlagd 6 månader o att inte ens de funkar så funkar nog inget..
Ursch för såna här människor.

Av min Nar-Anon-grupp fick jag det här brevet:

En tillfrisknande beroendes önskan!

DU kan inte får mig ren, jag vet att du vill att jag ska bli ren, men jag blir inte ren förrän JAG VILL bli ren. Du kan inte älska mig ren. Jag blir inte ren förrän jag älskar MIG SJÄLV!

Jag vet att du har funderat på hur du ska kunna älska mig ren, när jag är mitt i en livsstil fylld av självhat och självdestruktivitet. Jag kan lära av mina egna erfarenheter. Jag kan lära av de konsekvenser jag får av mina egna misstag. Jag kan lära genom att få tillåtelse att LIDA av KONSEKVENSERNA av MINA VAL. Livet har ett märkligt sätt att lära oss läxor, som vi behöver lära.

Jag vet att du lider när du ser hur jag skadar mig själv. Jag vet att du vill hjälpa mig, jag vet att du vill rädda mig. Hjälpen du ger mig lättar DIN smärta, men jag tror inte att du förstår att du förstör för MIG när du hjälper mig. Förstå detta: trots att jag ser ut och låter som din älskade så är JAG, min person, innestängd långt inne i mig.

Vad du ser framför dig är en beroende vars hjärna är styrd, kidnappad av drogen. Det ENDA som är viktigt för en beroende är att mata beroendet. Jag har matat beroendet tillräckligt, snälla hjälp mig INTE.

Den enda vägen för personen inne i mig att bli fri är att få falla, precis så långt jag behöver falla för att finna min inre styrka för att kunna slå tillbaka och bryta mig loss.

Hur kan jag bli ren? På samma sätt som jag gick in i beroendet går jag in i tillfrisknandet - JAG GÖR DET SJÄLV!

Genom att du tillåter mig att nå min botten, lämnar du över och tillåter mig att finna min egen väg tillbaka. Det är i striden att komma loss som jag kommer att hitta mig själv. Det är i striden jag lär mig att älska mig själv. Ju mer jag älskar mig själv, desto mer gör jag för mitt tillfrisknande.

Jag vet att när jag använder så spelar jag rysk roulette med mitt liv. Jag vet detta och det är en chans vi tar med våra liv när vi använder droger. Beroendet i mig är villig att ta den chansen bara för att bli hög.

Min botten är EN ENDA KONSEKVENS ifrån. Jag kan inte komma dit om DU blockerar vägen!

Snälla, för den personens skull, som finns djupt nere i mig. Gå ur vägen, och låt mig falla för att NÅ MIN BOTTEN! Och be för mig att jag inte dör när jag faller, jag vet att detta är din största rädsla.... Men händer det, snälla berätta min historia så att andra kanske lär och får ett liv.

Din Beroende.