Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Hej! Hitta precis denna tråden. Jag är barn till en mamma som är alkoholist och hon lär fortsätta vara det tills den dagen det tar död på henne eller hon blir så sjuk att hon kommer dö om hon dricker 1 droppe till, om ens det skulle hjälpa. Jag är 23 och hon har varit alkoholist i drygt 20 år så länge jag minns henne alltså.

Jag har alltid haft min underbara pappa som ställt upp för mig, dem skiljde sig när jag var liten, så han har gjort allt för att skydda mig och mina 2 syskon. När jag bodde i Göteborg gick vi på Bona Via, som vuxen har han alltid stöttat mig och mina 2 syskon. Vi har alltid stöttat varandra. Jag och min stora syster som är 6 år äldre än mig minns allt för väl, vår lillasyster är 3 år yngre än mig hoppas fortfarande på att mamma ska bli frisk. Hon minns inte lika mycket och gör tyvärr dem tabbarna som vi varnar henne för.

Det största problemet är väl att jag inte klarar av att prata med min mamma om hennes problem. Jag är nog mest rädd för att mista henne, för trotts allt älskar jag henne. När vi var yngre kunde hon försvinna i långa perioder ibland blev det nåt år utan att kontakta oss. Det sätter djupa spår och rädslan att hon försvinner helt finns där hela tiden. Något som jag tror ni alla här känner igen är la sveken och löftena som aldrig uppfylldes. Jag såras fortfarande utav henne fast att jag inte vill tycker att jag borde ha lärt mig. Jag och min sambo är mitt uppe i en separation men han har aldrig förstått varför jag inte kan släppa taget om henne, för vi skulle nog alla må bättre utav det. Men jag har även en son på 3 år som jag tycker förtjänar att träffa sin mormor när hon är nykter. Tack och lov bor hon 2 timmar ifrån mig så vi ses väldigt sällan.

Det blev väldigt långt detta inlägget, men har en fråga.

Kan i hjälpa mig samla mod till att berätta för henne att jag och min sons far ska separera? Hon har aldrig tyckt om honom och det känns som om jag ger henne rätt. Hatar det, men vill inte berätta försent heller eftersom hon då kommer bli sur, något jag kan klara mig utan. Var på väg att berätta det häromdan men hon var inte nykter, inte helt iaf och det är ju något man hör tydligt som barn till en alkoholist även i telefon.

Anonym (Carro)

Äldre 29 Jan 09:28

#91

Anonym (ännu en) skrev 2011-01-24 08:05:47 följande:

jag läser o känner med er allesammans.

min pappa är idag nykteralkolist och han är världens bästa pappa nu.

men min mamma är aloklist och är så långt nere i skiten just nu att det är inte sant.
jag mår så dåligt över det o saknar min mamam så mycket.

min dotter fyllde 2 nu för inte så länge sedan o min mamma som alltid brukar bry sig o vara så varm hörde inte av sig. hon visade tydligt att det är flaskan som betyder mest.
själv orkar jag inte ringa henne får ont magen av att bara tänka på det.
mår bäst så länge jag inte tänker på henne överhuvudtaget då kan jag tillåta mig att må bra o glömma att det finns.
men sen kommer verkligeheten tillbaka.

hon har varit på alla typer av behandling men klarar inte av att vara nykter. just nu så har hon supit bort världens bästa man som itne orkar längre, jobbet kommer hon förlora vilken dag som helst då hon inte går dit. o hur ska det då sluta hon kommer ju säkert hamna på gatan.
hon dricker sig redlöst varje dag och äter inget.

det västa är att hon har sagt att slutar hon inte dricka så leder det rakt in i döden....
inga roliga ord att höra.
men varför akn man då inte bara sluta.
hon har allt stöd så länge hon är nykter men så länge hon dricker så är det ingen som vill prata med henne.

min dotter undrar över sin mormor men vad säger man??

saknar min mamma så innerligt o hoppas på det bästa även om utsikterna inte ser bra ut =(

Jag har oxå funderat hur blir om min mamma hamnar på gatan. Har personligen sagt till hennes sambo (dem har bott ihop i 10 år, han har reaturang med andra ord tillgång till sprit) flertalet gånger när han ringt och bett oss ta hand om henne att han ska slänga ut henne på gatan. Hennes sambo har sina goda och dåliga sidor. Han är oxå från turkiet och är van vid att hela familjen hjälper till om en familjmedlem är sjuk. Vilket innebär att han har svårt att förstå varför vi inte vill ha hem vår fulla mamma till våra barn. Men jag vill nu mer att han ska slänga ut henne på gatan hon skulle såklart vilja bo hos oss, någon utav sina döttrar men vi skulle vägra. Tyvärr har hon juh sin mamma, vår mormor som tar emot henne och mår dåligt utav hennes drickande. Vad ska man göra?

Hur gammal är din dotter? Min systerdotter är 10 år och fick för ngt år sedan reda på att "mormor" är sjuk. Detta hade ju hon märkt sedan lång tid tillbaka. Undrar själv när man bör berätta för min son, han är bara 3½ och så länge han inte frågar efter henne är jag nog tyst.

Anonym (Carro)

Äldre 30 Jan 08:36

#93

Sitter och tänker på hur många gånger min mamma har svikit mig, lögnerna och bortförklaringarna. Kommer ihåg när jag var 16 år och skulle fira nyår med min mamma, min lillasyster oxå. Pappa ringde i förväg och sa att om hon dricker en enda droppe alkohol åker vi därifrån. Det gick jätte bra under kvällen tills 12-slaget och champagnen åkte fram. Jag bråka ordentligt med henne den natten. Stack med första bästa tåg på morgonen och åkte till min bäste vän i Gbg. Min pappa bor i Lkpg och min mamma i Varberg så det var ju inte bara att åka. Min lillasyster vägra åka med, hon va rädd för att såra mamma. När jag kom till Göteborg så ringde min pappa till min mamma och sa "Som du nog har märkt har Carro stuckit" mammas svar va "Nä, hon ligger och sover skorna står i hallen". Jag hade 2 par skor. Sen hette det för alla att jag stack för att umgås med mina vänner.Härlig lögn mamma drog för min mormor och morfar.

Sen har vi min student som hon förstörde, hon skulle komma men sa i sista minuten att hon var tvungen att jobba, det förstodf jag eftersom dem har en restaurang så kan det alltid händ ngt i sista sekunden. Bara några dar innan studenten fick jag reda på att hon åkte till Turkiet. Jag kom hem tidigt den kvällen för jag bara grät, bra minne från en utav stora dagarna i ens liv.

Sen har vi ju första gången hon träffa min son, var hon full. När min son skulle döpas ringde hon efter vägbeskrivningen, hon blev skjutsad av en vän, och hon var dyngrak! Min pappa fick ta telefonen och be henne vända om. Detta skedde 1 timma innan dopet.

Senaste gången jag blev riktigt äcklad utav henne var när min morfar dog, mamma blir sådär sliskig och kladdig när hon är full. Ska ta på alla och bara kramas. Blir illamående utav det, men när han dog var vi alla samlde hos honom, mamma var full och det enda jag kunde tänka var hur mycket jag hata att hon kunde komma dit full på morfars dödsbädd, hade hon ingen skam i kroppen. Jag ville bara skrika åt henne och spy galla. Kunde inte ens sörja morfar för jag satt där och äcklades när hon krama och pussa morfar i sina tafatta sätt att ta farväl.

Alla dessa svek är det som skadar mig mest och det är det jag måste skydda mig ifrån, men dem har även stärkt mig som människa, tack vara min familj oxå. Det har även gjort så att jag har bestämt mig för att plugga och utbilda mig så att jag får arbeta med missbrukare. Dra nytta utav mina erfarenheter och vända det till ngt positivt. Hjälpa andra som fått gå igenom samma skit som oss. Läste Svenska C i höstas och där skulle jag skriva om ett ämne på 12 sidor. Jag valde Alkoholism i familjen, passande va? Tog med mina erfarenheter och fakta från en bok jag blev förälskad i, Jaget och Missbrukaren. Men jag vågade aldrig berätta för mamma vad jag skrev om...

Vart lite långt men kände bara för att skriva av mig

Anonym (Carro)

Äldre 31 Jan 10:35

#96

Anonym (ännu en) skrev 2011-01-31 08:12:47 följande:

min dotter är 2 år.så än förstår hon ingenting. så jag kommer inte säga ngt heller. från hon blir äldre o föstår mer.

min dotter fyllde 2 för ett litet tag sen o min mamma var för full o ringde inte ens o sa grattis ingenting, det känndes lite.

det är skönt att ha denna tråden att få skriva av sig till likasinnade, det är ju itne så att man kan prata med det med vem som helst.

jag tycker du ska försöka ta mod till dig att prata med din mamma om seperationen även om det är jobbigt, kanske du bara behöver nämna det i förbifarten om det är jobbigt.

Det känns när dem inte ringer vid sådana tillfällen, även om ens barn är förlitet för att förstå så sårar det en själv. Jag är väldigt öppen om min mamma missbruk men det är få som förstår, tack och lov får man la säga för man måste ha gott igenom det själv för att fatta.

Jag är bara rädd att hon ska börja snacka ännu mer skit om min sons pappa. Hon har gjort det innan, när vi träffades låg han i lumpen och hade då rakat av sig håret. Min mamma sa till sin sambo (som inte är svensk) att han var en rassist. Vilket gjorde att han inte blev välkommen hem till dem efter det. Sen så har hon försökt få fram ett erkännande från mig om att han skulle ha slagit mig. Vilket aldrig har hänt! På min systers bröllop för 3 år sedan hamna min föredetta nu bredvid min mammas sambo. Under hela festen vägrade min mammas sambo tala med honom. Dock på min morfars begravning så fick han en kram utav honom men det hela är bara ett bevis på hur hon kan snacka skit om andra och få dem att tro på det! Jag älskar inte min sons pappa på det sättet att jag vill leva mitt liv med honom men jag älskar honom på så sätt att jag vill han ska slippa det skitsnacket. Men ska ringa henne idag när sonen sover och försöka berätta, förutsatt att hon e nykter.

Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

INNEHÅLL