Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare
nu har jag läst, vartenda ord ni har skrivit, och tårarna forsar! Kändes som en dolk rätt in i hjärtat å det bara brast!
Har det nästan exakt som er, barndommen, i dagsläget, allt!
Jag är inte ensam!
Visst, har ja fattat det, men nu blev det så tydligt.
Det är fruktansvärt hur våra föräldrar kan utsätta oss för det här, att dem inte har hjärna å hjärta att fatta!?
Å sen i sin tur ska vi få se hur våra barn ska lida för det oxå, och bli ledsna 
....
Jag är så jävla medberoende så jag blir galen på mig själv!!
Vet inte vad jag ska ta mig till?
som solstugan skrev "Jag GRÅTER HYSTERISKT inombords för pappa men INGEN förstår! Alla säger bara att jag ska skita i han men hur i helvete kan man BARA SKITA I SIN FÖRÄLDER??? DET KÄNNS! "
Min mamma dricker å min pappa knarkar.
Själv har jag oxå haft mina svängar i knarkvärlden till å från. men lyckats tagit mig ur det själv.
Har lyckats dölja det för myndigheter. Men ibland vet ja inte om det kanske varit bättre om dem vetat, ja vet inte.
Mitt liv är en ond cirkel och en katastrof. Depressioner jämt och orkar aldrig ta tag i mitt liv.
Har en son på 16 med adhd, själv ska ja på utredning nu i januari, stått i kö för det i 4 år.
Känner ofta att ja inte orkar med det här livet.
Min förra sambo orkade inte med mig och nu är ja livrädd att min nuvarande snart kommer känna likadant.
Jag e 36 år och har aldrig haft ett riktigt jobb, känner mig så jävla misslyckad.
Tycker jag bara ägnat mitt liv åt att ta hand om föräldrar, kompisar, föredetta karlar som nästan alla varit i missbruk plus att ja kämpat som en galning i 16 år för min sons skull, så att hans liv ska bli bättre än mitt. och det har inte varit lätt pga hans problematik, och min.
Har sökt hjälp åt alla håll å kanter men lyckas aldrig träffa nån som förstår, tror på mig eller kunnat hjälpa mig i rätt riktning! Vet inte hur länge ja ska orka känns de som. Jag bara sitter här å stänger in mig, har knappt nå vänner, och dem få jag har har svårt för mitt sätt, att ja ofta inte orkar, drar mig undan samt har svårt att hålla det vi bestämt att göra.
Hjälp!! Vart vänder man sig?? vill ha ett värdigt liv! å ingen verkar förstå, jag e bara en lat jävel som inte vill göra nånting....
.