Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Jag startade en tråd om samma ämne för ett par dagar sen. Vad glad jag blev när den här dök upp!

Jag är 26 år nu och har vuxit upp med både mamma och pappa som är alkoholister. De har druckit så länge jag kan minnas.
Pappa har nu fått obotlig cancer och mammas drickande har eskalerat så pass att hon utgör en fara för sig själv och andra. Och hon klarar inte av att hjälpa pappa som nästan inte kan röra sig. Han dricker inte lika mycket för tillfället, men när han dricker blandar han morfintabletter med alkohol.

Jag har vuxit upp hos pappas kompisar. Mina föräldrar skärpte sig ett tag när min bror var riktigt liten, men jag har fått vara väldigt mycket "mamma" åt honom och är fortfarande, nu har han dock en egen familj att ta hand om och är inte lika utsatt längre sedan han flyttade hemifrån vid 20 års ålder.
Jag flyttade när jag var 18 och har flera gånger innan och efter försökt att prata med dem om drickandet.
Mamma sopar det under mattan och pappa blir arg.

Nu har jag och min bror ställt ultimatum, att om mamma dricker när vi kommer dit eller ringer så lägger vi på/vänder i dörren. Min bror vägrar framförallt att komma dit med sitt barn som är 1 ½ år, han vill inte utsätta barnet för det han själv fick utstå.
Jag har pratat med beroendecentrum där jag bor och även en öppen mottagning för kvinnor med missbruksproblem. Mamma har lovat att kontakta dem, men jag vågar inte lita på att hon kommer att göra det.
Mina föräldrar har berövat mig på så mycket. Att man blir "sin egen förälder" stämmer verkligen.

Jag jobbar varje dag för att inte bli som dem. Att vara ärlig, be om hjälp, vara öppen och sympatisk.

Stödkramar till er alla, ni är inte ensamma.

Anonym (dotter)

Äldre 30 Dec 20:13

#29

Anonym (Jen) skrev 2010-12-30 11:48:12 följande:

Min föräldrar är också väldigt martyrliknande och kan säga saker som att "ja du vill ju inte ha med oss att göra" osv. Jag slits mellan önskan att få lämna allt bakom mig och släppa detta JÄVLA ANKARE och en önskan att kunna få in dem på rätt spår. Jag är 36 år gammal och ligger i perioder vaken hela nätter med ångest över mina föräldrar! Det är ju fan i mig inte klokt! Hur känner ni andra? Fler än jag som önskat livet ur sina föräldrar? Eller dras med ångesten över att vara en dålig dotter?

Jag vet vad du menar. Min mamma kan ofta säga saker som "Ja, det vore ju trevligt om ni brydde er om oss", etc.
Jag tror det är vanligt att personer med missbruk tycker oerhört synd om sig själva. De dricker för att må dåligt och mår dåligt över att de dricker och så blir det en ond cirkel med självömkan.
Mina föräldrar (speciellt mamma) har alltid varit väldigt bra på att skuldbelägga både mig och min bror. Det är svårt att skaka av sig, men jag har lärt mig att säga ifrån på skarpen att "Det här är inte mitt fel och du kan inte beskylla mig för det!" Hon ska inte tro att hon kan trycka ner mig för att hon mår dåligt.

Jag har flera gånger valt att skita i deras drickande och tänkt "sup ihjäl er, för fan!" men jag vill ju att de ska vara nyktra och kunna träffa sina barnbarn etc. Jag och min pappa har haft en bra relation trots hans drickande och jag vill inte att min mammas numera hejdlösa drickande ska drabba honom också. Jag vill att mina framtida barn ska kunna träffa sin morfar (om han inte hinner dö först pga cancern).
Men ja, jag har önskat att de ska supa ihjäl sig så att jag kan få gå vidare och inte behöva tyngas av deras problem utan gå vidare och aldrig själv göra om samma misstag.

Anonym (dotter)

Äldre 31 Dec 13:49

#33

solstugan skrev 2010-12-30 22:41:25 följande:

Jag är både anhörig och har även ett missbruk bakom mej. Min erfarenhet säger mej att man dricker/knarkar inte för att må dåligt, man gör det för att om möjligt döva skammen och känslorna lite.

Jag menade givetvis "dricker för att DE MÅR DÅLIGT", inte att man dricker för att må dåligt, det blev fel! :P

Vidare så är jag fullt medveten om att det aldrig varit mitt fel att mina föräldrar dricker. Pappa har enligt min äldsta syster (som är född på 70-talet) alltid druckit, så det är inget nytt. Jag har nog alltid vetat om att jag inte har någon del i någon av mina föräldrars missbruk. Varför vet jag inte, jag har bara inte reflekterat över huruvida det skulle kunna vara mitt fel, vilket det såklart inte är.

Anonym (dotter)

Äldre 11 Mar 17:49

#130

Hej igen. Länge sen jag skrev här. Det är skönt att man inte är ensam, men jag blir samtidigt så ledsen av att läsa att det är så många som fått en taskig uppväxt och blivit skadade av sina föräldrars drickande och knarkande samt andra missbruk.
Jag är så imponerad över hur starka vi egentligen är! ${#emotions_dlg.flower}$

Sedan jag senast skrev har pappa hunnit dö av sin cancer. Det gick oerhört fort.
Mamma har sedan jul när vi konfronterade henne lovat att inte dricka mer och har faktiskt överraskande nog inte druckit alls.
Jag talade om för henne att jag var orolig att hon skulle trilla dit igen, men att jag är stolt att hon klarat det så här länge själv. Hon blev jätteglad och började gråta.
Förrförra helgen berättade hon att hon druckit vin hemma hos en vän. Hon säger att det bara var ett glas, men efter alla år så kan jag ju inte tro henne fullt ut. Hon har bevisat i 25 års tid att hon inte klarar "ett glas vin".
Helgen som var drack hon ytterligare ett glas vin. Min bror blev vansinnig över detta då han var där med sitt barn och han uttryckligen sagt att han kommer att åka hem om hon dricker, vilket han också gjorde.

Mamma säger att hon inte dricker för att hon är rädd att kollapsa nu när hon äter ångestdämpande medicin på grund av stressen och sorgen efter pappas död. Men jag är rädd att hon ska återfalla i gamla mönster totalt när ensamheten är ett faktum och när hon slutat med sin medicin (vilket jag hoppas att hon kommer att kunna göra).
Mamma har blivit mitt "ansvar" till en stor del. Det var min stora mardröm när pappa blev så dålig som han tillslut blev. Jag har förklarat flera gånger att det inte fungerar för mig att ta hand om henne men att vi får finnas för varandra ändå så gott det går.
Jag tror att mamma inser att hon kommer att bli ensam om hon dricker igen, att vi barn kommer att ta avstånd. Jag har sagt åt henne att söka hjälp på den öppna kliniken här i stan, för hon kommer inte att klara detta själv. Har man varit alkoholist i 25 år (eller mer) är det inte bara att sluta, men det verkar hon inte vara medveten om. Hon viftar bort det med att "det går bra" etc. Hon undviker att prata om det och skyller över problem på mig. Så fort jag inte håller med henne är jag "elak" mot henne.
Skuldbeläggning, som det har varit hela mitt liv.

Jag är nästan arg på pappa för att han har lämnat mig med henne, att han gav upp.

Anonym (dotter)

Äldre 12 Mar 10:56

#132

Anonym (Medberoende) skrev 2011-03-12 07:32:38 följande:

Vad är det för ångestdämpande medicin hon äter? Det funkar ju som ett bra substitut för alkoholen eftersom det tillfredsställer samma beroende, så det är inte "konstigt" att hon inte dricker just nu.

Du har ALLDELES rätt, hon klarar inte det här själv, hennes sjukdom är alldeles för utbredd och har skadat henne för mkt för det. Hon kommer behöva hjälp resten av livet. Glasen hon har druckit räknar jag som återfall. Och iom att hon tar lkugnande (någon benso-sort antar jag) så räknas hon tyvärr inte som ren. Skulle hon inte kunna prova antidepressiva istället? Hon har kanske inte varit ärlig mot sin läkare misstänker jag? Annars räknar jag det som ett tjänstefel att skriva ut benso till en alkoholist. Det är bara att bana väg för tyngre missbruk.

Att hon lovade er att sluta känns också fel. Så funkar det inte, och det löftet har hon ju redan brutit. Man kan aldrig lova att man ska vara ren, man kan bara lova att man ska jobba med sitt tillfrisknande. Om man lovar det så erkänner man sig inte maktlös inför alkoholen.

Så länge någon "tar hand" om din mamma så förlänger ni hennes sjukdom. Då håller hon sig över ytan och kan fortsätta med sitt destruktiva beteende. Det är INTE att hjälpa henne. SLUTA hjälpa henne. Ni kan ändå vara ett stöd för henne. Det är inte elakt av er, det är bara hon som försöker lägga sin egen skuld på er. Det är dags för henne att ta av sig sin offerkofta, men den värmer ju så gott =)

Hemskt tråkig situation, det är inte lätt det där hur man ska förhålla sig, var man ska dra sina gränser. De blir ju så arga, och vänder en ryggen. Och man vill ju inte förlora dom!

Jag tror det är Sobril eller motsvarighet. Ingen aning om verkan av den medicinen egentligen, det är hon som sagt att den är ångestdämpande.
Dock äter hon inte så många tabletter per dag längre. Ett tag var det maxdos (6 st/dag) men nu tror jag hon är nere på 2 (om hon nu berättar sanningen).
Hon har med all säkerhet inte talat om för läkaren att hon har alkoholproblem.

Jag har själv haft ett tablettmissbruk i sena tonåren och fått ett par återfall men är nu "friskare" än jag varit. Därmed inte sagt att jag är ren, men det är inte i närheten av vad det varit.

Vi har försökt det senaste halvåret att få henne att inse att hon behöver hjälp. Jag kontakade en öppen klinik i stan och pratade med en alkoholterapeut där. Gav numret till mamma som faktiskt efter många om och men ringde och bokade en tid - men avbokade den p g a att pappa var väldigt dålig (han dog bara ett par dagar senare).
Nu tycker hon liksom att "det har ju gått bra hittills att sluta själv så jag behöver inte kontakta kliniken om jag inte börjar dricka igen".
Fast det är ju det vi vill förebygga, att hon inte börjar på nytt som förut!
Har förklarat 1000 gånger att jag eller mina syskon inte kan sluta dricka åt henne, utan hon måste sluta själv. Vi kan bara ställa de ultimatum vi gjort.

Efter att pappa gick bort så är det som att det bara är hon i hela världen som mår dåligt...

Anonym (dotter)

Äldre 16 Jun 14:04

#137

Hur går det för er alla?

Min mamma har med 2 mindre återfall gått på samtal och möten på en öppen klinik där vi bor sedan 4 ½ månad tillbaka, och har inte visat tecken på att hon druckit eller varit bakfull.
Känns jättebra och jag är stolt över henne vilket jag även talar om för henne, men vågar inte lita på att det kommer att hålla - hon äter nämligen antidepressiva tabletter fortfarande, och det känns lite som att missbruket av alkohol har ersatts av tabletterna för tillfället.

Hon säger själv att hon kanske kommer att ta 1 eller 2 glas vin på fest i framtiden, men det är ju just det hon bevisat i över 20 år att hon inte klarar av.
Framtiden får väl utvisa det.

Kram till er allihop.

Anonym (dotter)

Äldre 6 Jul 16:24

#151

sunshine86 -
Tyvärr kan man ju inte hjälpa någon som inte själv vill ha hjälp. Det tog mig åratal att få min mamma att "förstå" att hon behövde hjälp - och det var först när hon fick en tankeställare i form av att hon satte sig i bilen och tänkte köra, stupfull.
Grannen stoppade henne och tog nycklarna (är så fruktansvärt tacksam för att grannen brydde sig nog för att göra det!!). Detta var strax innan min pappa gick bort. Han led av att se detta och jag vet att mamma har skuldkänslor för att hon söp sig igenom hans sista tid i livet.
Jag har dock inte klandrat henne för detta.

Min bror som har ett barn ställde ultimatum att hon inte fick träffa sitt barnbarn om hon fortsatte dricka, och det tog skruv.

Ställ ultimatum!
Det är ju svårt när dina systrar bor hemma, de kan inte bo hos dig ett tag?
Om de inte är myndiga kan du ju faktiskt kontakta soc. Din mamma blir med all säkerhet jättearg för det, men det är ju för hennes eget och dina syskons bästa...

Anonym (dotter)

Äldre 24 Jul 22:17

#152

Hoppar in här... Har en pappa som jag idag får kalla för alkoholist. Har egentligen hållt på hela livet men inte så att han dricker dagligen eller blir stupfull alltid. Han har alltid druckit en eller 2 kvällar på helgen och förr var det alltid groggar med minst 50% sprit. Minns att han alltid kollat %-halten på alkoholen. Minns även de ggr han spårade ur och skrek på oss och ramlade ute i trädgården osv. =( Minns även att han druckit vin innan han skulle ha mina barn en stund då vi skulle till banken.
De sista åren sen vi alla flyttat hemifrån har han druckit om helgerna då mamma jobbat. Vi har konfronterat honom och han åkte in till psykakuten m mamma en gång då han ville ha hjälp. Fick åka hem igen o kontakt m ngn psykolog som ej blev till ngn hjälp och det fortsatte. Sist ( ca 3 månader sedan) hade han festat till det på krogen både fredag/lördag kväll samt dagen på söndagen. Det slutade då med att han kom hem m ambulans ca 17:30 då han ramlat på krogen och slagit sig i huvudet. Efter detta kontaktade vi personalchefen som vidare kontaktade ngn alkoholterapeut och han var helt nykter i ca 3 månader. Han har varit glad, positiv öppen och jag hade äntligen börjat koppla av och då händer det! I går kväll hade han varit på bolaget och köpt 2 öl vardera till honom och mamma och hon accepterade det m orden : det var ju så länge sen han drack. Hur jävla korkad får man bli?!!! En alkoholist kan väl inte dricka då och då när han precis börjat bli nykter!!! Känner mig så grymt besviken på dom båda och har inte pratat med dom idag=( Vet inte vad jag ska göra längre. Har dessutom en lillebror som tar detta väldigt hårt då han var den av oss som bodde kvar längst hemma och fick ta en del av denna skiten ensam samt heller inte tål spriten riktigt vilket han själv insett tack o lov! Känner mig bara så deppig =(

Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

INNEHÅLL