tizzel skrev 2010-12-19 19:01:18 följande:
Underbart att hitta denna tråd!!
Vi fick vårat 3:e barn den 8/12 i vecka 25+4, en liten tjej på 810g och 30,5 cm lång.
Jag är helt förkrossad och livrädd för allt vi har framför oss. Ständigt dåligt samvete då vi har 2 grabbar på 7 och 10, vart jag än är så mår jag dåligt för att jag inte är med den/dom andra.
Den enda gången jag är lugn är när jag ligger med henne på bröstet och jag vet att grabbarna är i skolan eftersom jag inte träffar dom den tiden i vanliga fall heller..
Hur tar man sig igenom detta med lite vett kvar? När slutar man vara panikslagen och livrädd för att ens barn inte ska klara sig?
Jag försöker att inte tänka på det värsta som kan hända men kan inte låta bli...
Hej..
Grattis till dottern.
Jag kan inte komma med råd till hur man kan träffa barn och samtidigt ligga inne för min lilla tjej är mitt första barn.
Paniken du pratar om känner jag igen.. Nu va min lilla tjej bara 6 v för tidig men jag trodde varje dag de skulle hända något. Va och kolla andningen även om hon hade övervakning. Vågade knappt ta i henne om de skulle hända något m.m.
När dom la henne för att sola trodde jag hon va sjuk. Man är inte sig själv när man ligger där..
Fast de inte alls är längesen vi kom hem så kommer jag knappt ihåg tiden på NEO och vi va där i lite mer än 1 månad. Men de blev min vardag och personalen ens familj. Paniken kommer släppa till slut. Den sista veckan så kände jag mest panik över att hon inte orka amma och tänkte att vi kommer få flytta in permanent där.
Man kände sig sjukt hjälplös..