Downs syndrom - Vi gjorde abort

Halva mitt inlägg försvann, skriver via iPhone. Nej, jag slapp bli skrapad. De sade att moderkakan var intakt. Jag var helt drogad efteråt av sprutan jag fick, så jag låg och vilade i flera timmar efteråt, och sen fick jag träffa en läkare innan vi åkte hem. Jag blev sjukskriven 2v, men hon sade att om jag behöver förlänga så ska jag bara höra av mig. Känns tomt och konstigt nu...hade svårt att åka därifrån...tänker på min lille pojke

Ryser av din dröm Fairytale. Skönt att det gick rätt snabbt. Jag hade också svårt att åka därifrån, jag ville ju inte lämna henne, kroppen skrek efter att få vara med mitt barn.  Nu börjar nästa sorgefas, gråt och prata om det. Jag gjorde det tills jag var helt tom, så laddade man om och det  kändes bättre någon timme och sen samma sak igen. Kram

Millan: såg nu att du frågat mig om jag hade barn tidigare, sorry jag har missat det i rena kaoset... ja, jag har 2 barn från ett tidigare äktenskap, som är födda -99 och -00, så det var en efterlängtad liten sladdis som skulle födas. Nu blev det inte så...

Tack för att ni tänker på mig..ni är de enda som kan förstå hur det känns...och jag är så tacksam i allt förbannat elände att det finns någon man kan identifiera sig med, även om det är under de mest makabra liknelser man kan finna

Jag ligger här helt apatisk och orkar inte äta, ingenting. Har nog aldrig känt mig så tom någonsin. Kommer på mig själv att klappa på min mage och minns då att det finns inget att klappa mer. Har gått ner 3kg på ett dygn, och då hade jag inte gått upp någonting ändå under de 18 veckorna som gick.

Jag saknar min lille pojke så. Han hade inte  bett om detta, hur usel är man egentligen?! Fan, allting är så jävla orättvist och jag är så himla ledsen och bara gråter i förtvivlan från och till.

En undran  - hur länge väntade ni innan ni pratade med kurator? Eller hur gick ni tillväga efteråt? Vi hann inte prata med någon igår, läkaren sprang in i 5 minuter och hade jättebråttom, kuratorn hade inte tid alls. Läkaren lovade att posta hem ett sjukintyg, that´s it.

Kram på er alla fina <3

åååh, det kommer tillbaka så mycket när jag läser inläggen här. tomheten och saknaden man känner. som att man lever i nån konstig dålig mardröm. det var så många i min omgivning som inte visste om att jag varit gravid, typ kollegor och andra ytligt bekanta. blev så konstigt när jag sedan träffade dem och de frågade (precis som man gör när man träffar nån man känner litegrann) hur läget var. jag kunde verkligen inte ljuga och bara låtsas som ingenting utan jag var så brutalt ärlig mot alla som jag träffade på. stackars människor vad de fick höra. inte riktigt det svar de väntat sig skulle jag tro... men jag var tvungen att få berätta för alla vad som hänt och hur jag mådde. orkade inte hålla uppe en fasad... jag var tillbaka på jobbet bara några dagar efter avbrytandet. tyckte faktiskt det var ganska skönt att inte bara sitta hemma och gråta ihjäl mig. på så sätt kunde jag vara glad ibland på dagarna iaf, mellan all gråt.

ser att ni båda valde att se honom. ganska fantastiskt hur fina de kan vara trots att de är så små och har allvarliga fel! jag har en bild av vår lille Rasmus på mitt nattduksbord och den platsen kommer han nog få ha länge till. ett tips till dig är att förutom att få kontakt med kurator även ta kontakt med sjukhusprästen. det gjorde jag och hon var helt fantastisk och hjälpte oss så mycket i allt kring det här s.k. omhändertagandet. jag visste ju ingenting om det. vilka val man har, hur "folk" brukar göra, vilka rättigheter man har osv. trots att vi inte är med i svenska kyrkan så tog hon på sig att ha en liten minnesstund tillsammans med oss och Rasmus. det blev verkligen det avslut som vi båda behövde.

du lär nog ha några riktigt jobbiga veckor framför dig. det hade jag. de första 2 veckorna kommer jag inte ihåg så mycket av mer än att jag antagligen grät mer än jag inte grät. försökte göra vanliga roliga grejer som att paddla o träna o träffa kompisar. hjälpte för stunden. hann tänka o vara ledsen så mycket ändå.

nu är jag äntligen gravid igen (har försökt sedan augusti) och jag hoppas så att det ska gå vägen den här gången. ska på VUL på onsdag. hoppas de hittar ett hjärta som slår!!

kramar till er alla!

Emuz: vet hur jobbigt det är. Hoppas verkligen du får se ett hjärta slå på onsdag.

För mig har det nästan börjat kännas overkligt att jag har gjort aborter. Fast det bara var i augusti jag gjorde den sista. Men jag minns fortfarande hur min dotter och son som hade DS såg ut.

Jag genomgår IVF med PGD nu och fick i onsdags tillbaka två friska ägg. Testdag är om en vecka och jag hoppas så att de stannar kvar.

Ja visst känns det surrealistiskt att man har varit med om allt det där Kattflickan. Det känns som i ett annat liv eller som en film. Hände det verkligen oss?  Tycker ändå det är skönt att känna så, kanske ett tecken på att man har gått vidare o lämnat det bakom sig.

Är i v 33 nu o längtar som en tok efter vår lilla dotter som just nu bökar runt så det känns som hon är på väg ut genom huden. ;) Det mesta är klart för ankomst, köpte det sista på apoteket nu i veckan så nu är vi redo även för amningen. Vi har kompisar som fick barn för 2 veckor sedan o man längtar ju inte mindre nu efter vår lilla.

Håller tummarna för er Kattflickan. Jag har en bra känsla. =)

Emuz..tack för att du delar med dig... ja nu har det gått 6 dagar och det svänger verkligen kraftigt, tyvärr mest neråt. Fick pratat med läkare igår som konstaterade att jag drabbats av en krisreaktion. Inget kul
Ser fram emot att få prata med kurator nästa tisdag iallafall.
Så härligt att du är gravid igen, ska hålla tummarna för dig på VUL imorgon! Det ger mig hopp att det finns något att se fram emot efter detta elände...

Kattflickan - håller tummarna för dig också att äggen stannar kvar och att det blir ett plus nästa vecka!

Majmamma 1984 - v33 underbart! Inte länge kvar!
Blir tacksam när jag läser att ni nu ser det som det var en dröm, att det inte hänt liksom. Hoppas jag också kommer dit så småningom.

Igår hade jag en ganska bra dag. Vågade mig för första gången utanför huset och begav mig till ett köpcenter för att köpa ett litet silverarmband med en ängel på. Hade tänkt gå in i blomsteraffären också för att köpa en blomma till min bästa väninna som tack för stöd, men där brast det och jag fick rusa till bilen med tårar i ögonen och sen grät jag och grät och grät förtvivlat i sorg och hur jag kom därifrån i bil är ett under. Så det dröjer nog innan jag ger mig iväg ensam ut bland folk. Har aldrig sett så många bebisar och barnvagnar och gravida kvinnor någonsin

Idag blir det bara till att vila...har sovit uruselt och är jättetrött. Tröstar mig med att min lilla ängel hänger runt min handled iaf.

såklart det är en krisreaktion man får. alla hormoner som ska ut ur kroppen, insikten att man inte är gravid längre, att ens efterlängtade lilla bebis inte finns...ja, överlever gör man. konstigt nog! men dippar har jag fortfarande. känns lite bättre nu när jag är gravid igen, men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen.

ååh jag började gråta när jag läste om ditt armband. jag köpte mig ett fint glashjärta som jag satte runt halsen och jag hade det med mig dag och natt. En dag kom det bort och jag var helt otröstlig. Dagen efter ringde min sambos mamma och undrade om det var mitt halsband som hon hade hittat bakom soffan i deras hall. Gud så jag grät av lättnad. Tyvärr tappade jag det bara dagar senare i vårt hårda klinkergolv och det gick i tusen bitar. Jag bröt fullständigt ihop, men efter ett tag kunde jag se det som att han var med mig alltid ändå. Hoppas ditt smycke håller bättre än mitt!! det känns som att man borde undvika glas!

jag struntade faktiskt helt i att jag kunde gå bland folk och öppet gråta. när jag skulle köpa mig en gullig bebisfilt på en barnaffär och expediten frågade mig om det var till min bebis började jag störtlipa. för det var ju till min bebis, bara det att han inte levde. jag orkade inte förklara för henne utan bara sa att jag var lite känslig just nu. likadant när jag köpte blommor till minnesstunden, men då förklarade jag faktiskt för floristen varför jag grät. och då fick jag en kram tillbaka från henne.

jag kan inte heller förstå allt man varit med om. det känns så avlägset, men så himla sorgligt.

hoppas du får en bra kurator som kan hjälpa dig framåt!

lycka till kattflickan och Majmamma!!

Fairytale: det är en jättejobbigt tid för dig nu. Det går inte att stoppa tårarna och det ska du inte heller, gråt ut! Jag ville inte träffa folk på jättelänge efter aborterna.

Det är klart att du har fått en krisreaktion! Du väntade barn! Hoppas du får gå till en bra kurator, jag fick det tillslut, men de närmaste månaderna efter senaste aborten lyckades de sjabbla bort att vi ville träffa en kurator pga semestertider.

Ta hand om dig, ta det lugnt!

Kram!

Millan

Emuz - hur gick det på VUL?
Jag förstår inte hur jag ska orka ta mig in i en blomsterhandel och köpa blommor till någon minneslund. Ligger nog låååångt fram i tiden för mig vad strongt av dig att orka!

Imorgon ska jag träffa en kurator jag träffat en gång tidigare genom mVC. Vad hon vet är jag ff gravid, så det kan ju bli intressant. Tar chansen iaf att gå dit, hoppas få höra något klokt innan helgen.

Har haft en helt ok dag idag, tom varit ute och promenerat i solen. Det blir mer avlägset för varje dag, vilken hemskhet man gått igenom. Nu vill jag bara att det ska sluta blöda, så jag kan gå och träna!

Tack Millan, ja nog är det bäst att gråta. Insåg idag att mina gamla byxor passar inte mig... Har ju inte typ varit utanför dörren förutom kortare ärenden. Och då har jag haft tajts. Började rota bland mammakläderna men blev genast ledsen, kan inte ens förmå mig att ta fram dem

Ska iväg en sväng med bästa väninnan över helgen, blir trevligt...skulle egentligen shoppat babykläder...nu blir det annan shopping istället... Kram