Downs syndrom - Vi gjorde abort

Fairytale: de frågade oss innan. Om man vill se det eller inte. Vi ville inte så de tog bara diskret bort det. Sen kremeras fostret och läggs i en minneslund. Vill man får man ordna egen begravning och så.
Vill man så obducerar de.

Jag tog tablett på måndag och på tisdag lades vi in. Värkarna startade direkt när jag fått medicin på sjukhuset. Det jag ångrar var att jag inte bad om stark smärtlindring direkt. Alvedon hjälper inte ,.. Sen fick jag hur mycket morfin jag ville men borde ha bett om det tidigare.
Det drog ut på tiden för oss. Fostret kom ut 30 h efter igångsättning sen blev det skrapning efter det.
På många är det över på bara några timmar.

mrsC74... tack för att du delar med dig... en undran...har du ångrat dig att ni inte såg fostret efteråt? Jag vet egentligen inte vilket som är det bästa för mig, jag har aldrig sett någon död alls och tanken på att det första jag ska se är mitt eget barn det gör mig så full av sorg att jag inte ens kan sätta ord på det...samtidigt är jag rädd att jag inte ska kunna gå vidare om jag inte ser det...

Usch vad jobbigt med 30h...stackare! Vad bra att du tipsar om smärtlindring, då är det väl lika bra att köra det racet om man känner att man behöver det...

Vilken vecka var du i när det skedde? Kram

Nej jag ångrar mig inte alls. Ville inte fördjupa relationen ytterligare så för oss kändes det rätt. Man är så olika där.

Jag gick in i v 17 samma dag som avbrytandet.

Blir så ledsen för din skull Fairytale. Vet precis hur du känner dig. Ja, man slutar gråta till slut, det blir glesare oc glesare mellan gångerna. Jag är nu gravid i v 32 och jag har helt bearbetat det som hänt och ser bara fram emot vår älskling i magen.

Mitt förlopp gick rätt snabbt den där dagen för 1 1/2 år sedan. Blev inlagd kl 9 och kl 15 kom hon ut. Jag ångrar också att jag inte bad om mer smärtlindring redan från början som de hade erbjudit. Alvedon hjälper inte ett dugg och när jag väl bad om morfinet så hade jag haft ont länge.

När det var över och hon var ute så tog BM ut henne och torkade av henne och vi fick återhämta oss lite. Jag/vi hade inte helt bestämt om vi ville se henne eller inte. Var nog mer inne på att inte göra det. BM och kuratorn hade dock rekomenderat oss att titta då de enligt deras erfarenhet är så att fantasin oftare är värre än verkligeheten och att det det kan vara skönt att ha sett för bearbetningen sen.

Efter drygt 1 timme kände vi oss redo, vi ville se henne. Hon var ju ändå vårat barn. Det kändes lite som vårt ansvar att ha sett och varit med henne. Hon var ju vår! Vi avbröt i v. 14 och hon var ca 10-15 cm lång. Ansiktet ser lite alienaktigt ut men resten var så fint! Små fingrar o tår. Vi ångrar inte att vi "umgicks" med henne ett tag. Jag strök lite på henne med fingret och kände på henne. Jag tror att när stunden är inne så kommer ni också att känna vad som är rätt för er.

Man överlever även om det är det värsta som jag någonsin tvingats gå igenom. Kram!

Åhh så kul millan. Jag håller alla tummar jag har! (även den mitt i handen)   ;)
Håll oss uppdaterade sen.

Kan ju säga oxå Fairytale att jag gick bra hjälp efteråt av en kurator. Så ta all hjälp
Ni kan få.

Jag beklagar och är ledsen över att du Fairytale måste gå igenom ett avbrytande!

Jag vill dela med mig lite kort av mitt avbrytande. Vi fick avbryta i augusti i fjol pga. att vår bebis hade hjärnbråck och andra allvarliga hjärnskador. Min första känsla när vi bestämt att avbryta var att försöka klippa alla band till den lille krabaten där inne. Jag ville inte knyta starkare band än vad jag redan hade. Jag ville inte röra vid min mage, inte prata med honom längre och jag lät inte heller min sambo röra vid magen. Efter några dagar kom jag på andra tankar. Då ville jag istället maximera känslan av att jag bar på en bebis. Jag bestämde mig rätt tidigt för att jag ville se honom när han kom ut, mkt just för att min kurator och även annan vårdpersonal som vi träffade rekommenderade det. Det främsta skälet just för att man inte ska måla upp en monsterbild av sin lilla bebis. Min sambo var väldigt osäker och trodde inte han skulle vilja se honom.

Själva avbrytandet tog lång tid. Han kom inte ut förrän efter midnatt. Vid det laget var jag så slut och drogad så jag ville bara sova. Både jag o min sambo fick övernatta på förlossningen och sedan på morgonen kom BM och förlossningsläkaren in till oss för att se hur vi mådde. De frågade om vi ville se vårt barn för isf kunde de komma in med honom. De berättade att han var jättefin och att allt var perfekt på honom förutom den stora utbuktnaden på huvudet, men att de hade gjort en liten mössa till honom som täckte bråcket och som vi kunde ta bort om vi ville se bråcket. Jag o min sambo kände direkt att vi såklart ville ha in honom till oss. Några minuter senare kom BM in med vår lilla bebis och han var så fin. Det var en jättefin stund vi hade tillsammans. Vi avbröt sent i v.21 så han var ganska stor och såg precis ut som en liten minibebis. bara väldigt smal eftersom han inte hade hunnit bygga på något underhudsfett. även huden var väldigt tunn och skör vilket gjorde att han var ganska röd eftersom blodkärlen syntes så väl. Efter ett tag kände vi oss redo att titta på själva missbildningen också och det var faktiskt inte så läskigt som jag hade trott. Det fick mig faktiskt att för första gången verkligen förstå att ett avbrytande var det enda vi kunde göra. Bråcket var så stort.

Min sambo nöjde sig med den enda gången, men jag kom tillbaka till sjukhuset flera gånger under veckan eftersom jag hade svårt att släppa min bebis. BM hade tagit jättefina bilder på honom direkt efter avbrytandet som jag fick med mig och som jag ska sätta in i ett minnesalbum.

Min personliga erfarenhet är alltså att jag är väldigt glad över att vi valde att titta och hålla i honom. Och jag är tacksam över att min sambo också gjorde det då han först då förstod att det även var hans bebis.

hoppas allt går så bra som det kan gå nästa vecka.

kram

Tänkte också dela med mig av mitt avbrytande. Dom upptäckte på ul i v 19 att den lille hade en tumör på halsen. Blev skickad till specialist som undersökte och fick fram att det var en elak tumör som kommer växa o bli gigantisk. Vi fick en tid på oss att besluta vad vi skulle göra, men vi båda var direkt inställda på att göra abort. Ingen visste hur det skulle sluta efter den fötts. Hade inte haft så många fall av denna tumören och de dom haft hade suttit på rumpan på fostret och inte slutat bra sen. Och vår satt på halsen på halspulsådern. Så vi bestämde oss och fick sen en tid till en kurator. Där pratade man om vårat förhållande och vad man kände o mådde o så. Sen skickade hon en redogörelse till stockholm, eftersom det är där det beslutas om en abort får göras så sent. Och det blev beviljat. Tog en pilla på lördagen som avbröt grav, döda barnet. Sen mån morgon innan vi skulle komma till kk skulle man stoppa in pilla där nere som skulle starta förlossning. Sen fick man sån var tredje timme. Och kunde få smärtstillande när man ville därinne. Men var bara skit dom gav en o inget hjälpte ändån. När väl värkarna starta så gick det undan. Kom dit kl 08 och sen föddes han kl 13. Men från 08-11 ca hade jag bara små värkar. Sen startade det rejält.. Man rekomenderades att gå på toaletten ofta för det var oftast där den kom ut. Så det fanns typ en potta i toan som den skulle komma ut i. Och till sist så gick vattnet när jag skulle på toa, och bara några sekunder efter ploppade det ut min son. Var så fruktansvärt obehaglig känsla just att den kom ut där. Var inte beredd på det alls där och det gick så fort. Vi hade redan bestämt oss för att inte titta på den, så barnmorskan kom o klippte navelsträngen och bar ut pottan med honom i. Sen ca 30 min efter kom moderkakan ut.  Sen kom kuratorn in och pratade med oss och berättade att det var en son och gav oss hand o fot avtryck som dom hade tagit på honom, jätte sött. Sen pratade man om begravning och kremering. Och dom skulle undersöka barnet riktigt så dom fick fram exakt allt om tumören och se om det var något ärftligt och allt. Så han skulle skickas till köpenhamn där dom skulle göra undersölningen, sen kremeras han o begravs i vår hemstad. Är nu 6 v sedan det hände , har fått hem ett brev att vi ska komma till kk nu i slutet på mars o få reda på allt som dom kollade.  Lite nervös att det är något som kommer från pappan eller mig, eller att det kan hända igen.  Vill ju så gärna ha en liten till så fort som möjligt. Och har precis fått tillbaka min mens igen så gick relativt snabbt , men ska vänta lite till innan vi testar igen. Får vänta o se vad läkaren säger om svaren. Jag var i v 21 när jag gjorde aborten. Skönt att skriva av sig lite..kram från mig

Fairytale: Jag har varit med om två avbrytanden pga att fostret hade DS. Det är mycket ovanligt, så oroa dig inte för att det ska hända dig igen. Vid båda tillfällena valde jag att se fostret och jag har inte ångrat det, men faktum är att när jag är lesen ibland så ser jag bilden framför mig med mina foster och då känns det jobbigt. 

Vårt första avbrytande tog ca 8-10 timmar och det andra gick lite snabbare. Be om så mycket smärtstillande som du kan. Jag känner verkligen med dig. Vet hur fruktansvärt det är. Jag orkar inte berätta så mycket mer om mina avbrytanden, det är för jobbigt fortfarande.

Jag gjorde äggplock idag och tyvärr fick vi bara ut 4 ägg. På måndag får jag höra om de blivit befruktade och växt vidare och först på tisdag när vi är på plats får vi reda på om det finns något friskt att sätta tillbaka.

Millan 

Tack underbara ni som delar med er av era historier. Jag har läst här nu och känner mig trygg med att veta hur förloppet går till. Är iväg över helgen med en väninna på en sedan länge inplanerad weekendavkoppling och det verkar skingra tankarna en del...vet ju vad som gäller måndag och onsdag, och nu ska jag försöka fokusera över helgen och koppla av och hämta energi inför vad som komma skall. Tack o lov har jag minimalt känt av fostret röra sig...det bästa hade varit att det somnade in av sig själv nu lägligt, försöker intala mig det iaf...

En fråga som oroar mig - när i förloppet "avlider" fostret? Det vet jag inte och undrar om ni vet?

Stor kram