Downs syndrom - Vi gjorde abort

Jag beklagar och är ledsen över att du Fairytale måste gå igenom ett avbrytande!

Jag vill dela med mig lite kort av mitt avbrytande. Vi fick avbryta i augusti i fjol pga. att vår bebis hade hjärnbråck och andra allvarliga hjärnskador. Min första känsla när vi bestämt att avbryta var att försöka klippa alla band till den lille krabaten där inne. Jag ville inte knyta starkare band än vad jag redan hade. Jag ville inte röra vid min mage, inte prata med honom längre och jag lät inte heller min sambo röra vid magen. Efter några dagar kom jag på andra tankar. Då ville jag istället maximera känslan av att jag bar på en bebis. Jag bestämde mig rätt tidigt för att jag ville se honom när han kom ut, mkt just för att min kurator och även annan vårdpersonal som vi träffade rekommenderade det. Det främsta skälet just för att man inte ska måla upp en monsterbild av sin lilla bebis. Min sambo var väldigt osäker och trodde inte han skulle vilja se honom.

Själva avbrytandet tog lång tid. Han kom inte ut förrän efter midnatt. Vid det laget var jag så slut och drogad så jag ville bara sova. Både jag o min sambo fick övernatta på förlossningen och sedan på morgonen kom BM och förlossningsläkaren in till oss för att se hur vi mådde. De frågade om vi ville se vårt barn för isf kunde de komma in med honom. De berättade att han var jättefin och att allt var perfekt på honom förutom den stora utbuktnaden på huvudet, men att de hade gjort en liten mössa till honom som täckte bråcket och som vi kunde ta bort om vi ville se bråcket. Jag o min sambo kände direkt att vi såklart ville ha in honom till oss. Några minuter senare kom BM in med vår lilla bebis och han var så fin. Det var en jättefin stund vi hade tillsammans. Vi avbröt sent i v.21 så han var ganska stor och såg precis ut som en liten minibebis. bara väldigt smal eftersom han inte hade hunnit bygga på något underhudsfett. även huden var väldigt tunn och skör vilket gjorde att han var ganska röd eftersom blodkärlen syntes så väl. Efter ett tag kände vi oss redo att titta på själva missbildningen också och det var faktiskt inte så läskigt som jag hade trott. Det fick mig faktiskt att för första gången verkligen förstå att ett avbrytande var det enda vi kunde göra. Bråcket var så stort.

Min sambo nöjde sig med den enda gången, men jag kom tillbaka till sjukhuset flera gånger under veckan eftersom jag hade svårt att släppa min bebis. BM hade tagit jättefina bilder på honom direkt efter avbrytandet som jag fick med mig och som jag ska sätta in i ett minnesalbum.

Min personliga erfarenhet är alltså att jag är väldigt glad över att vi valde att titta och hålla i honom. Och jag är tacksam över att min sambo också gjorde det då han först då förstod att det även var hans bebis.

hoppas allt går så bra som det kan gå nästa vecka.

kram

åååh, det kommer tillbaka så mycket när jag läser inläggen här. tomheten och saknaden man känner. som att man lever i nån konstig dålig mardröm. det var så många i min omgivning som inte visste om att jag varit gravid, typ kollegor och andra ytligt bekanta. blev så konstigt när jag sedan träffade dem och de frågade (precis som man gör när man träffar nån man känner litegrann) hur läget var. jag kunde verkligen inte ljuga och bara låtsas som ingenting utan jag var så brutalt ärlig mot alla som jag träffade på. stackars människor vad de fick höra. inte riktigt det svar de väntat sig skulle jag tro... men jag var tvungen att få berätta för alla vad som hänt och hur jag mådde. orkade inte hålla uppe en fasad... jag var tillbaka på jobbet bara några dagar efter avbrytandet. tyckte faktiskt det var ganska skönt att inte bara sitta hemma och gråta ihjäl mig. på så sätt kunde jag vara glad ibland på dagarna iaf, mellan all gråt.

ser att ni båda valde att se honom. ganska fantastiskt hur fina de kan vara trots att de är så små och har allvarliga fel! jag har en bild av vår lille Rasmus på mitt nattduksbord och den platsen kommer han nog få ha länge till. ett tips till dig är att förutom att få kontakt med kurator även ta kontakt med sjukhusprästen. det gjorde jag och hon var helt fantastisk och hjälpte oss så mycket i allt kring det här s.k. omhändertagandet. jag visste ju ingenting om det. vilka val man har, hur "folk" brukar göra, vilka rättigheter man har osv. trots att vi inte är med i svenska kyrkan så tog hon på sig att ha en liten minnesstund tillsammans med oss och Rasmus. det blev verkligen det avslut som vi båda behövde.

du lär nog ha några riktigt jobbiga veckor framför dig. det hade jag. de första 2 veckorna kommer jag inte ihåg så mycket av mer än att jag antagligen grät mer än jag inte grät. försökte göra vanliga roliga grejer som att paddla o träna o träffa kompisar. hjälpte för stunden. hann tänka o vara ledsen så mycket ändå.

nu är jag äntligen gravid igen (har försökt sedan augusti) och jag hoppas så att det ska gå vägen den här gången. ska på VUL på onsdag. hoppas de hittar ett hjärta som slår!!

kramar till er alla!

såklart det är en krisreaktion man får. alla hormoner som ska ut ur kroppen, insikten att man inte är gravid längre, att ens efterlängtade lilla bebis inte finns...ja, överlever gör man. konstigt nog! men dippar har jag fortfarande. känns lite bättre nu när jag är gravid igen, men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen.

ååh jag började gråta när jag läste om ditt armband. jag köpte mig ett fint glashjärta som jag satte runt halsen och jag hade det med mig dag och natt. En dag kom det bort och jag var helt otröstlig. Dagen efter ringde min sambos mamma och undrade om det var mitt halsband som hon hade hittat bakom soffan i deras hall. Gud så jag grät av lättnad. Tyvärr tappade jag det bara dagar senare i vårt hårda klinkergolv och det gick i tusen bitar. Jag bröt fullständigt ihop, men efter ett tag kunde jag se det som att han var med mig alltid ändå. Hoppas ditt smycke håller bättre än mitt!! det känns som att man borde undvika glas!

jag struntade faktiskt helt i att jag kunde gå bland folk och öppet gråta. när jag skulle köpa mig en gullig bebisfilt på en barnaffär och expediten frågade mig om det var till min bebis började jag störtlipa. för det var ju till min bebis, bara det att han inte levde. jag orkade inte förklara för henne utan bara sa att jag var lite känslig just nu. likadant när jag köpte blommor till minnesstunden, men då förklarade jag faktiskt för floristen varför jag grät. och då fick jag en kram tillbaka från henne.

jag kan inte heller förstå allt man varit med om. det känns så avlägset, men så himla sorgligt.

hoppas du får en bra kurator som kan hjälpa dig framåt!

lycka till kattflickan och Majmamma!!

Hej,

jo VUL gick bra. Det är ju inte så mycket de kan säga egentligen, men läkaren hittade igen ett hjärta som slog och embryot var så stort som det borde vara med tanke på när jag hade min sista mens. Hon visade mig även gulkroppen och var moderkakan höll på att bildas. Hon tyckte att allt såg normalt ut för att vara någonstans i v.7-8. Så nu ska jag försöka slappna av lite, men det är svårt. Har nästa UL inplanerat i slutet av april då jag är i v.12-13 någonting. Huh, det är nu nästa delmål att klara sig dit! Jäklar vilken skillnad i oro mot min förra graviditet. Då hade jag inte en tanke på att något kunde gå fel och jag mådde hur bra som helst. Nu känner jag en ständig oro och på detta har jag ett konstant illamående. Fast illamåendet får jag försöka se positivt på!

försök ha en bra helg med din kompis!

jag kommer inte riktigt ihåg hur länge jag blödde och hade flytningar. Jag gjorde avbrytandet 19 aug. Sedan vet jag att jag blödde ganska mycket i åtminstone 1 vecka. Så mycket att jag behövde ha de största nattbindorna och ändå kändes det osäkert. Eftersom jag hade binda så mycket o så länge blev jag jätteirriterad i huden så tillslut körde jag utan på natten o så låg jag på en massa handdukar istället. Om jag kände mig fräsch? svar nej... jag var i tyskland i början av september o hälsade på brorsan. Då vet jag att jag hade lite lite blodblandade flytningar. Tänkte att jag nog kunde bada, men jag lät ändå bli för säkerhetsskull. Bättre än så kan jag inte svara.

Eftersom vår bebis hade hjärnbråck som räknas som en neuralrörsskada fick jag utskrivet starka folsyratabletter som jag har ätit sedan dess. Antagligen har jag nu superhöga nivåer i kroppen, men det får vara så. jag vill minimera risken för någon typ av ryggmärgs/hjärnbråck den här gången! något annat vet jag inte om man borde äta? jag har ganska bra järnnivåer i kroppen o äter bra o varierat i vanliga fall så jag försöker undvika kosttillskott, vitaminer m.m. däremot har jag fått föreskrivet levaxin nu eftersom jag har lite för låga nivåer av något sköldkörtelhormon.

Jag hoppas farirytale att det snart lyckas för er igen. Tålamodet är inte det bästa och jag tror det är lätt hänt att man nästan blir lite besatt. Jag är ganska säker på att jag blev gravid igen ganska snabbt (i oktober), men tyvärr fick jag missfall. Jag hann aldrig göra något gravtest den gången, men med tanke på att mensen var 1 vecka sen och jag kände mig konstig i kroppen och mensen var klumpigare än normalt antog jag att det var ett missfall. då kändes det helt ok, typ som att jag kunde se det positiva i det att jag ändå hade blivit gravid o att min kropp fungerade igen. Sedan dröjde det som sagt ända till februari innan jag blev gravid igen och tiden fram till då var faktiskt ganska jobbig. Flera av mina kompisar blev gravida under hösten och det direkt medan vi försökte o försökte, men ingenting hände. Att jag inte heller var gravid i januari då jag var beräknad var också skitjobbigt. Med detta vill jag alltså bara säga att det kan ta tid och att det är jättejobbigt!

veckorna tickar på oändligt långsamt tycker jag nu. det är alldeles för många veckor kvar innan de "magiska" 12 veckorna har passerat, men man får ta en dag i taget. har haft en lite småjobbig helg då det vid några tillfällen varit lite lite blod i mina flytningar, men alla försöker lugna mig o säger att det är ganska vanligt och att det inte är någon fara så länge det inte är några mängder. Jag känner mig ju fortfarande väldigt gravid så det är nog lugnt.

lycka till o fortsätt fråga. jag försöker svara så gott jag kan

kram