Vad ska jag göra/säga till min pojkvän när han dricker så mycket

Någon smygfilmning har jag inte ägnat mig åt, så du kan vara lugn.
Däremot har jag sett hur ett överdrivet drickande kan te sig i vardagen, och det är inte så svårt att peka ut olika saker när man står utanför och inte har behövt vänja sig vid det.

Problemet med hans sätt att "unna sig" jämfört med dina hundar eller ditt body butter är att hans drickande påverkar hans omgivning negativt.
Att behöva alkohol för att kunna slappna av visar på ett kemiskt beroende och en oförmåga att släppa stressen och ansvaret på annat sätt än att dricka sig onykter.

Och det är väl okej nu om du känner att det trots allt fungerar för dig.
Men när du har ett barn att ta hand om och sätta först - hur ska det fungera då?
Om du t.ex. behöver ta ut hundarna på en långpromenad - kan du då lita på att han kan ta hand om barnet, att han är lyhörd för vad barnet behöver, byter blöjan och värmer ersättningen lagom mycket, inte lämnar tomma ölburkar som barnet kan leka med eller halvfulla som barnet kan knuffa ner från soffbordet, eller rent av låter barnet dricka lite öl 'för pappa gör ju så och h*n ville ju smaka'?

Du är inte alkoholist, men HAN är - för att han dricker så pass stora mängder att du inte ens märker att han är påverkad efter "bara tre folköl". De flesta blir lite personlighetsförändrade efter den mängden. Inte mycket, men så man märker skillnad från "nykter och inte"... Lite mer avslappnad, lite gladare, dedär små förändringarna.
Du är däremot medberoende. En partner som hittar undanflykter åt honom, som underlättar för honom att få sin öl som han "behöver för att må bra", som stöttar, hjälper, står tillbaka med dina egna behov (av stöd i vardagen, hänsyn, att själv bli sedd och hörd) för att han ska få det Han behöver för att kunna koppla av.

Hur mycket av din vardag går ut på att anpassa dina vanor efter hans?
Kan du planera in något alls eller gör du upp planer för "om han inte dricker så mycket så kan vi/jag"?
Har du behövt ändra planer för att han "behöver slappna av och ta det lugnt"?

Du kanske kan få det att fungera nu, men med ett litet barn som kräver full hänsyn och uppoffring av både sömn, planering och mycket annat kan du inte sätta hans behov främst längre.
Han måste också vara beredd att stå tillbaka för ett barn - och kan han inte ens klara sig utan dendär ölen nu "för att kunna koppla av" så lär han inte kunna göra det för ett barns skull heller. Det innebär i regel ännu mer stress och saker att göra än man har innan man fick barn så risken är att han behöver dricka ännu mer för att slappna av den dag ni får det efterlängtade barnet.
(Något jag iofs tror att du längtar mer efter än han...)

Men gör inget överilat.
Fundera över din situation.
Och för att få lite annan syn på saken från andra med erfarenhet av att leva med en alkoholist - kontakta alanon ( http://www.al-anon.se/), läs om deras erfarenheter och fundera över vad du egentligen vill med Ditt liv i framtiden och om du kan uppnå det med denhär mannen i ditt liv - om han fortsätter leva som han gör nu.

Han drack inte igår, bara folköl 3st.

?

Det är medberoende, såg att du frågade om det. Det är när man ständigt tar någon i försvar, när man blundar för felen, när man fyller sin själ med "det kommer bli bättre om bara". Man köper den andras ord totalt, och köpslår med sig själv för att hitta nya vägar de ggr man inte gör det.
Men kolla på din mening. Han drack inte igår, antar du menade alkohol, och i nästa mening det gjorde han visst.
Du går i försvar för honom. Det är samma sak som "Sebbe slår mig inte längre, iaf nästan aldrig"

Senast idag fick jag återigen uppleva det hatet jag känenr för hans drickande...
Jag lovar dig att det är inte lätt med alla hormoner man har i kroppen pga att man dessutom är gravid. Du säger att du älskar honom och det gör du säkert. Jag älskar min sambo, hans ena jag, den andra hatar jag, vilket jag sa senast idag till honom.

En alkolist dricker alltid för mycket. Ett glas för dom är för mycket, en klunk är för mycket. Mängden och styrkan har ingen betydelse.

Tänk igenom riktigt ordentligt innan du ser till att bli gravid med din sambo. Om han inte ändrar sig nu, vad får dig att tro att han gör det sen när ni fåt barn? Jag förstår att du går på hans fylledrömmar, hans ord och dagen efter ångest och den strimma av hopp för att få ditt livspussel att hålla ihop, men när han dricker så kommer du falla djupare och djupare för varje gång... Jag vet. jag är själv i det helvete.

Min sambo har druckit varje dag förutom uppehåll förra söndagen i 1½ månad. Senast idag var var det 10 folköl. Som jag skrev innan för en alkolist så är varje alkoholdryck för mycket. Varken mängden eller styrkan har någon som helst betydelse.

Min sambo håller sig mestandels till folköl, men det kan upptill 24st en fredag och då blir han såklart full även om det knappt är någon promille... Han tappar omdömet totalt då han dricker. Han kastar ur sig hemskheter mot mig. Brukar inte våld mot mig, men det kanske är en tidsfråga?

Jag är dum och naiv och hoppas på en förändring om och om igen...

Läst lite på tråden, den har verkligen spunnit iväg. Jag hoppas att bara det här rådet går fram till en eller två medberoende på tråden, själva ts eller någon annan.

Ni kan inte få er partner att sluta dricka så länge ni är där och hjälper dem att få dricka. Ni är en del av problemet idag. Ni kan gå på utbildning/kurs/möten om medberoende, få lite kunskap kring det. Lär er att komma ur ert problem först sen kan ni faktiskt hjälpa er partner om ni fortfarande så gärna vill hjälpa.
Men så länge ni är en del av deras medhjälpare i drickandet, så kan ni inte få dem att sluta dricka.

Jag hoppas jag blir hörd...

Jag har varit där. Mitt ex. hade, redan när vi träffades, problem med alkoholen men jag såg det inte som annat än att han var ung, kom från en sträng uppväxt i en frikyrklig familj, precis hade flyttat hemifrån och nu ville ta igen det han missat. Att jag själv kommer från en familj med missbruk gjorde också att jag inte visste bättre, det dysfunktionella blir ju lätt "det normala" med tiden.

Han drack, när vi träffades, ca 3-4 ggr i veckan och på helgen alltid tills han blev redlös. Så småningom, efter några år, började han bli personlighetsförändrad när han drack, han blev otroligt svartsjuk, hånfull, muckande osv... Jag gick omkring med ständig ångest för "nästa gång"... Fast jag mådde så dåligt av det möjliggjorde jag hans missbruk genom mörkning och bagatellisering av problemet. Skyddade honom för att han, och därmed jag, skulle få lugn. Jag medverkade till normalisering.

Efter fem år blev jag gravid och trodde i min enfald att allt skulle bli bättre. Det blev det inte. När jag, efter min mammaledighet, började jobba igen vågade jag knappt lämna mitt barn hemma med honom eftersom jag inte visste om han under dagen skulle bli sugen på "en pilsner" (hans definition av starköl i mängder). Ofta fick min mamma vara barnvakt på helgerna då han måste ut och festa, ta en återställare dagen efter och förstås bli full igen.

Det som fick mig att vakna upp:

En helt vanlig tisdag, minns det i detalj, och jag kom hem efter en lång arbetsdag. På golvet i vardagsrummet ligger han, utslagen och i det närmaste okontaktbar. Bredvid honom sitter vårt barn och leker. Lägenheten ser ut som ett slagfält. Dottern har dragit ner saker på golvet för att leka med...blöjan är genomsur och hon är utsvulten. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för detta. Jag hade litat på hans löfte att vara nykter den här dagen. Jag tog mitt pick och pack och lämnade honom samma dag. Jag hade ingenting, inga pengar, ingen bostad...men det ordnade sig med hjälp av vänner och familj.

Och, viktigaste av allt, jag hade lyckats ta mig ur det jag tidigare varit fången i, ett medberoende med lögner, ansvar, ständiga svek och en gnagande känsla av att vara någon annan än mitt sanna jag. Att "leva i en lögn" kommer jag aldrig göra igen.

Han kan fortfarande inte se att han har ett problem. Det är bara jag som är så jävla anti mot alkohol eftersom jag är uppvuxen med alkoholism. Med den bristen på insikt har jag inga förhoppningar om honom.

Missbruksproblem-är när alkoholen påverkar personen själv och sin omgivning, i relationer etc på ett negativt sätt, man belönar sig, tröstar sig, kopplar av, dricker för att stå ut, dricker för att fira...ursäkterna är många men de är bara bevis på ett osunt förhållande till alkohol.

Ts! Lämna nu innan det är för sent. Att skaffa barn med denna kille är nog det sämsta du kan göra, jag vet själv av erfarenhet att ett barn kommer inte förändra er situation. Det låter så bra, "jag kommer sluta när vi skaffar barn" Sen kanske det funkar första månaden/månaderna men jag lovar att ni kommer komma tillbaks till samma sits som ni är i idag tyvärr!

Jag råder dig verkligen till att lämna honom även om det känns tufft nu. Det kommer vara jobbigt i början men om han verkligen älskar dig så kommer han ta tag i sitt missbruk. Men säger du att du ska lämna honom måste du stå fast vid det, vem vet ni kanske blir ett par senare när han mår bra igen? Du kommer få ett så mycket bättre liv då. Slippa vara orolig osv. Det är inte värt det! Belive me.

Har pratat om detta med han idag. Slutade med att han nu varit borta i 3timmar, ännu inte hemma. De sista han sa innan han åkte var att "du bör nog fundera på om vi verkligen ska leva ihop, jag vet inte om jag orkar med någon som ska ändra mig hela tiden".

Visst han ändrats en del sen vi träffades men jag tror inte allt beror på mig, de handlar om personlig mognad.  Han har mest bara vuxit i sig själv och fått mer status.  Han snusar mer och dricker mer, men de kunde jag självklart inte påpeka.

När vi träffades så tog han blodprover varje månad just för att han inte skulle dricka så mycket. Hanhar nämligen kört rattfull för 6årsedan  och blev av med körkortet.
Vilken bright kille jag har träffat tycker ni då. Men han har abslout sina fina stunder också, nästan alltid.

De är så fort han tar i en ölburk då jag tycker de är jobbigt. Men vem bryr sig om mig och vad jag tycker.
Jag ska vara tacksam över att jag får ha någonstans att bo. Vi har en gård för fan!  Jag har allt jag kan önska mig, nästan.  Jag vill inte lämna honom, så viktig är inte hans drickande. Och om de nu är så att han väljer ölen framför barn som tänker jag vänta.

Vilket jag märkte idag så förstod han inte själv problemet. De finns inte i hans värld att sitta och dricka vatten eller mjölk (?) på kvällarna. Inte nog med det så skyllde han på att vårat vatten inte går att dricka (vi har egen brunn) men jag har druckit vattnet varje dag i 4 års tid och de har gått hur bra som helst.

Nej jag vet inte, orkar inte.  Kan inte lämna honom just nu, kan inte stå på egna ben än. 

"hur mycket får jag dricka för dig för att du ska tycka att de är OK" undra han.
Jag sa att. Ingenting!  Du måste bevisa för mig att du inte "Måste" dricka.
De gick han inte med på ( och bara de tyder ju på en sak)

7öl då i veckan sa jag. Så de gäller ju att välja tillfälle.
Han tappade hakan och föreslog hellre 1 öl per dag och 7 vid festliga tillfällen. (7st ve jag ju att han inte håller)  

Idag/nu var han frukansvärt öl sugen därför denna diskussion kom upp, då har de gått 2 dagar sedan han drack dessa 3 folk öl sist, han drack en folköl igår.

Hatar när han åker såhär ifrån mig utan att säga något. Hans hund tog han också med sig. Jag har sms.at och förklarat hur fint jag gjort hemma nu och att jag köpt massor av kläder till honom idag. Inget svar.
Han måste komma hem, får panikatacker annars, då måste jag locka hem honom. Sjuk människa jag är.

Hur är de med sån där personlighetstörning när man dricker. Vad innebär detta?

Det som spelar roll i dethär läget är hans drickande.
Inget annat.

Han åkte inte hemifrån för att det var ostädat eller för att han inte ville vara med dig, utan för att du tog upp hans drickande som ett 'problem', vilket han naturligtvis inte vill erkänna att det är.

Att du försöker locka hem honom är bara ett symptom till på ditt medberoende.
Han är den som förstör för sig själv med alkoholen, men du vill hålla ett öga på honom, hjälpa honom och stötta honom så han ska slippa "må dåligt" och har förmodligen en önskan om att han en dag ska inse hur mycket du gör för honom och att han inte behöver alkoholen längre för 'nu har han ju dig/barnet/det hem han alltid drömt om' osv...
Men det kommer inte att hända.

Han HAR redan dig, framtidsdrömmen om barn, ett fint hem och ett bra jobb och allt detdär...
Om det inte är tillräckligt för att han ska låta bli att dricka så kommer du inte att kunna ge honom något mer för att övertyga honom.

Jag tror (och nu gissar jag vilt så jag kan ha fel) att du har tagit på dig hans välmående som ditt eget ansvar och att du har lagt ditt eget välmående i händerna på hans.
Om han mår bra så mår du bra.
Om han får som han vill så känner du dig lugn för att han har uppnått något slags lugn.
Om du bara låter honom göra som han säger att han behöver så känner du att du gör något bra för honom, och gör du något bra för honom så är det bra för dig, för då har du gjort någon annan lite lyckligare och förtjänar att själv känna lite lycka.