Vad ska jag göra/säga till min pojkvän när han dricker så mycket
Jag har varit där. Mitt ex. hade, redan när vi träffades, problem med alkoholen men jag såg det inte som annat än att han var ung, kom från en sträng uppväxt i en frikyrklig familj, precis hade flyttat hemifrån och nu ville ta igen det han missat. Att jag själv kommer från en familj med missbruk gjorde också att jag inte visste bättre, det dysfunktionella blir ju lätt "det normala" med tiden.
Han drack, när vi träffades, ca 3-4 ggr i veckan och på helgen alltid tills han blev redlös. Så småningom, efter några år, började han bli personlighetsförändrad när han drack, han blev otroligt svartsjuk, hånfull, muckande osv... Jag gick omkring med ständig ångest för "nästa gång"... Fast jag mådde så dåligt av det möjliggjorde jag hans missbruk genom mörkning och bagatellisering av problemet. Skyddade honom för att han, och därmed jag, skulle få lugn. Jag medverkade till normalisering.
Efter fem år blev jag gravid och trodde i min enfald att allt skulle bli bättre. Det blev det inte. När jag, efter min mammaledighet, började jobba igen vågade jag knappt lämna mitt barn hemma med honom eftersom jag inte visste om han under dagen skulle bli sugen på "en pilsner" (hans definition av starköl i mängder). Ofta fick min mamma vara barnvakt på helgerna då han måste ut och festa, ta en återställare dagen efter och förstås bli full igen.
Det som fick mig att vakna upp:
En helt vanlig tisdag, minns det i detalj, och jag kom hem efter en lång arbetsdag. På golvet i vardagsrummet ligger han, utslagen och i det närmaste okontaktbar. Bredvid honom sitter vårt barn och leker. Lägenheten ser ut som ett slagfält. Dottern har dragit ner saker på golvet för att leka med...blöjan är genomsur och hon är utsvulten. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för detta. Jag hade litat på hans löfte att vara nykter den här dagen. Jag tog mitt pick och pack och lämnade honom samma dag. Jag hade ingenting, inga pengar, ingen bostad...men det ordnade sig med hjälp av vänner och familj.
Och, viktigaste av allt, jag hade lyckats ta mig ur det jag tidigare varit fången i, ett medberoende med lögner, ansvar, ständiga svek och en gnagande känsla av att vara någon annan än mitt sanna jag. Att "leva i en lögn" kommer jag aldrig göra igen.
Han kan fortfarande inte se att han har ett problem. Det är bara jag som är så jävla anti mot alkohol eftersom jag är uppvuxen med alkoholism. Med den bristen på insikt har jag inga förhoppningar om honom.
Missbruksproblem-är när alkoholen påverkar personen själv och sin omgivning, i relationer etc på ett negativt sätt, man belönar sig, tröstar sig, kopplar av, dricker för att stå ut, dricker för att fira...ursäkterna är många men de är bara bevis på ett osunt förhållande till alkohol.