FruW skrev 2010-07-05 21:44:33 följande:
Förlåt tjejer - men jag måste få beklaga mig lite.. Har haft några nära vänner som har kämpat tillsammans med mig för att bli gravida.. Under bara några veckors tid har alla dessa fått sina pluss, är givetvis jätteglad för deras skull, jag vet ju vad de har kämpat, men känner mig ensam kvar, o misslyckad eftersom det inte funkar för oss..
Närmar mig också en större födelsedag, en "brytpunkt" där jag tidigare alltid tänkt att när jag är sååå gammal, DÅ kommer jag att ha barn! (Naivt, jag vet!) När detta närmat sig har jag tänkt att DÅ kommer jag iaf att va gravid, få fira min födelsedag med fin mage... Ytterligare tid & några mf till har jag tänkt att när jag fyller år DÅ kommer jag att kunna berätta för släkt & vänner att vi väntar barn... Nu blir det inte så, bara några veckor kvar, kan på min höjd kanske hinna plussa om det skulle vilja sig den här månaden... Känns värre än någonsin nu att inte ha blivit gravid (o få behålla det då...) Krasst nog spelar det ju ingen roll om jag blir gravid nu eller om ett par månader, förutom att jag längtar så jag tror jag blir tokig, men den där födelsedagen gör sitt för själen & humöret...
Ber om ursäkt för deppinlägget, lovar att komma tillbaka om ett tag o va gladare..
Kram på er..
Åh, jag känner igen det där så väl. Är precis likadan! Ser olika scenarion framför mig när jag är gravid och hur man berättar för folk vid olika tillfällen. VIlle så gärna bli gravid till semestern. Nu blir det så att ÄL är precis i början av semestern. Ska man då vara nykter ända fram till mens sen för att vara säker? Näe, det vill jag inte. Samtidigt är man ju nojig. En klen tröst är att man kan dricka rosévin i solen på semestern och det vill man ju inte försaka.
Om det kan vara nån tröst så är jag 30+ och har inga barn och får massor av gliringar och pikar från folk hela tiden. Dock är det många vänner i min ålder som inte heller har barn. Behöver kanske inte tillägga att jag bor i Stockholm... :)