Jag minns inte hur det var när han var bebis, vet bara att det tog lång tid att komma till att det ÄR ok med nässpray innan man sover. Nu funkar det bra, men han fyller ju 3 nästa vecka. Båda de år jag suttit och sovit med honom i knät delar av vintern har det INTE varit ok med nässpray...
Kate, nu är väl du så där ung och fräsch, men vi som är lite äldre kan alltid anföra åldern som skäl till igångsättning eller hinnsvepning eller så. De vill ogärna att vi som är över 40 går så länge över tiden eftersom moderkakan blir sämre snabbare.
Åh GRATTIS Kate med familj! Härligt!
Nu kastar jag in en fråga här, den där pysventilen som jag vet att Mrs Firren hade stor glädje av, var hittar man en sån?
Och bästa sjaltipset?
Min granne fick bebis för drygt två veckor sedan och har fått den där modellen som skriker hela tiden, har jättemycket gas och inte vill bli nerlagd. Ni vet vilken modell jag menar… den där som inte sover om nätterna.
Eftersom hon inte har detta fantastiska stöd som 30+-tråden är, så frågar jag för att vidarebefordra goda råd! Jag mötte nyss hennes hålögda man på väg till jobbet...
Jag vill försöka göra vad jag kan för dessa grannar. Hon skulle egentligen verkligen behöva hänga här, men jag tror att hennes svenska inte är riktigt vad den borde vara för att det skulle funka. de har fem mf bakom sig, ett väldigt sent, och sedan på det en sån där graviditet och förlossning man inte önskar någon. Fragminsprutor, levaxin, foglossning, you name it.
Så, apropå amning, därför hade hon bestämt sig för tidigt att någon amning var det inte tal om. Men hon ville gärna ge bröstmjölken en chans och bestämde sig för att pumpa och flaskmata. Jag tror de kör helt med ersättning nu, och det var väl lika bra, för krångligare liv än att pumpa och sen mata kan jag inte tänka mig.
A är också sån, han vill inte heller gå till föris om det finns minsta chans att slippa. Är G sjuk (och borde vara hemma utan brorsan och vila) vägrar han, nån är ju ändå hemma. Är jag sjuk (jag kände mig hängig igår kväll) vill han heller inte gå. Han försökte övertala mig att jag borde vara hemma i morse, gullet! G däremot går gärna, så jag tror absolut att det kan vara en åldersgrej.
Det är ju så himla mysigt att vara hemma och se på film och mysa i soffan och sitta i knät och så… Jag upplever att A just nu har ett större behov av närhet, bekräftelse och gos än vanligt, så det stärker mig i den tron. De håller ju på att bli stora, det händer mycket i deras världar som kanske är jobbigt att hantera utan extra mycket kramar.
Vi har faktiskt gjort en liten stillsam revolution hemma. Det har varit så himla jobbigt ett tag, så mycket bråk och skrik och trotsiga barn.
Maken var borta sö-fr för några veckor sedan och när jag var ensam med dem blev det så tydligt för mig hur jag själv reagerar och varför, hur barnen reagerar på olika saker och hur vi hanterar det.
Det blev uppenbart för mig att jag lättare blir arg när maken är med, antagligen så blir jag det för att jag tror att han förväntar sig det. När jag insåg det och vi hade klarat av två dygn utan höjda röster var det som om det la sig en liten vänlig filt över hemmet.
Barnen blev lugnare och gjorde som jag sa (mer än vanligt, i alla fall), jag blev lugnare, måltiderna blev bättre. Inte kortare, vilket skulle vara önskvärt, men bättre. Man kan ju inte få allt.
Det blev mycket lättare att få saker att hända och en sak som vi hade pratat om tidigare gick plötsligt av sig självt i skarpt läge. Vi har pratat om att man ibland tycker att barnen tar sån tid, men så ska det ju inte vara, vi ska ju GE dem tid. Plötsligt, när jag inte kände någon press från någon annan att göra saker i viss ordning eller tid, så gav jag barnen tid, vi lekte och gjorde saker barnen tyckte var roliga.
Det var inte alls svårt att då stanna upp och säga "nej, nu måste jag faktiskt fixa middag" och så göra det utan att barnen gick i spinn, som de annars ofta gör när man måste göra en "vuxengrej".
Jag skrev ner mina tankar om det till maken, så när han sen kom hem har vi fortsatt i samma harmoniska anda.
Jag vet inte hur det blev så tokigt som vi hade det innan, antagligen har all stress kring A och hans mat och dåliga växande satt käppar i hjulet. Vi hade kommit in i ett ekorrhjul av tjat kring bordet som förstör hela tillvaron, främst vid matbordet men stämningen följde liksom med i allt annat.
Chiqita, frågan jag ställde mig var om man verkligen MÅSTE bråka? Vad vinner jag på att härja på barnen för att de är just barn?
Sedan pratade jag med min syster om det där, hon har tre barn. Hon sa också något klokt som jag tog till mig: Om man bestämmer att man har EN tillsägelse om dagen, då får man ju spara den tills den verkligen behövs!
Jag bestämde mig för att inte höja rösten om det inte handlar om farliga saker. Att man inte kan sitta stilla vid bordet är ju faktiskt inte hela världen, de kommer att lära sig det tills de blir större.
När jag slutade tjata om det och lät det vara ett tag, så sitter de faktiskt frivilligt vid bordet oftare och längre.
Asap, även min man har röstresurser... jag vet att han inte hör det själv, men han har sin konferensröst med sig hem från jobbet väldigt ofta. Det blir lite bisarrt att sitta vid matbordet med två ungar som tjoar och en man som pratar inför 25 personer - i köket. Själv är jag av det lågmälda slaget...!
För oss har den här "revolutionen" också handlat om att vi insåg att A av någon anledning kände sig osäker på vår kärlek. Han har under en period ofta avslutat oenigheter med att yla antingen "ni vill inte ha mig" eller "ni vill att jag ska döööö".
Det är ju otroligt provocerande, men under min ensamvecka blev det av naturliga skäl mer mys och gos eftersom jag nattade dem ihop. Jag märkte att det hade effekt och tänkte prova vad som hände om jag helt enkelt lovebombade. Så det blev vääälddigt mycket sitta i knät, kramas, "jag älskar dig" osv.
Nu har det börjat betala sig genom att A istället säger "du älskar mig" och jag säger "jaa, det gör jag. Du och G är det finaste som finns!". Då säger han att han älskar mig också, och så är det bra med det. Då är han nöjd och struntar i att provocera, som han gjort förut.
Nu låter det som att vi aldrig sagt så förut, men det har vi så klart och barnen kallas ofta för "älskling" istället för namnet. Jag insåg att det kanske inte alltid räcker, utan man måste faktiskt vara tydlig och helt ärlig. Så vi har pratat en del om att vi ALLTID kommer att älska barnen, oavsett vad de gör. Däremot händer det att vi inte är så glada i vad de gör. Det tycks nu ha sjunkit in hos A, och han verkar mer trygg i sig själv.
Bara för att jag hade tänkt skriva det här för två timmar sedan, spårade kvällens läggning ur totalt.
A gjorde absolut allt för att provocera och dra igång nåt. Mitt mantra i såna situationer har blivit "steady as a rock", och det är verkligen precis det som krävs. Inget får rubba mig. Då löser det sig.
Det tar ju ändå precis lika lång tid att låta A stångas och stå stadig tills han tröttnar, som det tar att bli arg, skrika, stampa därifrån, trösta och lugna och komma tillbaka till utgångspunkten - dock med snyft i halsen hos A och hes hals hos mig. Då känns det bättre att, om man orkar, stå stadig och sedan somna glad och sams utan snyft i halsen
Ja, precis, är han inte typ nyfödd, B?! G tog det också lugnt med sittandet och fötterna och det där. Han har överlag tagit mer tid på sig med allt än vad A gjorde - men det häftiga har ju varit att när han väl bestämt sig för att det där med att sitta kan man ju testa, så har han suttit som fastlimmad. B kanske också är en sån, som väntar tills han känner sig mer säker på vad det handlar om?
Vi5, det där med ritualer kan ju få en att gå i taket ibland! G har en massa ritualer, A har nog inga. Så sent som i morse fick G spel för att A hade försökt förekomma hans ritual. Jag har gett upp det där, det tar mycket längre tid om man struntar i ritualerna. Följer man hans frukostritual (vilken skål vill du ha? Mårran? Tofslan & Vifslan? En vit? - Ska du ha kräm i? Gul? Röd? Yoghurt?) så går det som en dans även om man får lov att ta en ur diskmaskinen och diska först. I morse sa han redan innan vi gick ner hur han ville ha det, A hörde och sprang ner och sa till sin pappa hur det skulle vara. Det han missade var att JAG skulle hälla upp. Så vi fick börja om - ny skål, ny sked, ny kräm...
Jag tycker det är lika bra att de får ha sina mönster om det ger nån form av trygghet, det är så mycket annat de inte får bestämma över!
Kate, ja, visst är det svårt när det inte blir som man själv har tänkt, men å andra sidan måste man ju ändå ha en plan B och en plan C när man har små barn. Har man dessutom en bebis måste man nog även ha en plan D och en backup-plan som innehåller klädbyte på en eller flera...! Som Firren skrev så handlar det ju mycket om vad man förväntar sig. Jag tror att man ska försöka ha så lite förväntningar som möjligt och liksom bara surfa med och se vad som händer!