30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Ja, även Resandes beskrivning stämmer väl in på tillvaron.

Det handlar som jag minns det från vad jag läst om barns utveckling om att de ska utveckla sina "jag"; sina viljor, lära sig handskas med sina känslor, prova sina känslor med de som de är trygga hos osv. Spela ut hela registret. Och få bekräftelse på vad som är ok och inte, att de ändå är älskade, vad det får för reaktioner från mamma/pappa när man gör si eller så.
Men inte tusan hjälper det mig att veta sådant här i situationen de uppstår...
När var det som det skulle gå över, PW? Tills de fyller 30? 

Lyllos er! Bara 23 år av dagliga konflikter kvar då!

Härligt med flera syskongravida här i tråden! Grattis och välkomna!

Hemulen: Roligt med en tvillinggravid här i tråden! Det var på tiden, ingen har varit det sedan jag och Allic var det samtidigt för fyra år sedan... Hoppas att dina tvillingar stannar inne i magen sisådär 10 veckor till, men att gå över tiden är dock inte att rekommendera alls.

Ela: Jag tror inte du (eller ngn annan) blir förvånad när jag skriver att jag fullkomligt förstår dig.
Jag har haft perioder de ¨senaste 3 åren där jag verkligen inte kännt mig färdig med att bära och föda barn och ha en bebis. För min del har det mkt haft att göra med att mina tre tänkta graviditeter ännu inte varit just tre, även om antalet barn är det.
Det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är en artikel, troligen i Vi Föräldrar som handlar om den srogeprocess många kvinnor går igenom när vi lämnar vår barnafödande priod i livet. Det kan vara genom att bestämma att "Nej, vi ska inte ha fler barn" eller på andra sätt, t.ex. genom klimakteriet eller annat. Det liknades vid att man haft andra perioder som kan kännas svåra att länma; såsom studenttiden. Jag är väl inte ensam om att ha träffat på eviga studenter på högskoletiden, de som fortsätter och fortsätter att plugga, trots att de borde söka och haft jobb i flera år? En sannan sådan här fas kommer vi hamna i om sisådär 20 år, den när våra barn flyttar hemifrån och det bara blir vi och våra män/sambos kvar i hemmet...
Så. Det är nog så att vi är i sällskap med många andra. Att känslorna inför beslutet/faktumet att det inte ska bli fler barn är tudelade, lite som att förnuftet vill en sak men känslorna kanske inte riktigt vill vara lika definitiva.

Därmed inte sagt att det behöver vara så för dig/er. Kanske är ni inte färdiga? Kanske ska ni ha ett fjärde barn för att känna er "mätta"?
Min barnmorska jag haft sedan jag fick sista barnen (min tidigare gick i pension) är suverän och hon berättade att hon hade kännt så när hon hade tre. Nu är hon ju dock barnmorska till yrket... Och enligt henne har många barnmorskor många barn. Själv var jag den gången i fasen när banen är drygt 1 år och kvinnokroppen hormonellt ofta längtar efter en ny bebis...
F.n. är jag fullt tillfreds med våra tre guldklimpar, men som du vet har jag i perioder önskat ett barn till. Troligen kommer det inte bli ett fjärde barn, men jag vill inte säga att det helt säkert inte blir det.

Så kul att du är här i tråden, Vi4!
Jag håller också tummarna för att du stannar kvar här permanent nu och att det kommer ett litet syskon till A och E om sisådär 30-33 veckor.

chiquita: Jobbigt när det verkar ha blivit en så pass negativ förändring av kroppen som du inte känner att du eventuellt kan trivas med alls. Själv har jag också liten byst som jag varit glad över att ha fått upp lite i storlek som gravid (har dock inte fått ngn amning att fungera mer än delvis under korta perioden) och hade resultatet efter barnen varit att den byst jag hade helt försvunnit, kanske jag hade kunnat överväga en operation. Men troligen inte. Jag vet inte, kanske mest är att jag har svårt att se mig själv göra en operation som inte är nödvändig för att överleva fysiskt. Men att få psykisk och sexuell livskvalitet är ju också viktigt. Känner att det är svårt att sätta sig in i stiuationen fullt ut när den inte finns hos mig. Du får låta tankarna mala lite och låta tiden hjälpa dig att komma fram till ett beslut.

Bra sammanfattat - och med en mycket viktig slutmening som jag tänkte men inte fick med i mitt inlägg. Jag hade inte kunnat låta mannen göra ett sådant ingrepp innan jag var absolut bombsäker på att det inte ska bli fler barn. Och i mitt fall ligger det närmare 8-10 år bort...
 

Tack!
Jag kan inte låta bli att undra hur många inlägg vi får ihop om vi räknar samman alla vårt nätverks trådar totalt...  Så skönt att det inte bara är jag som tänker de där extrema tankarna om vad som s k u l l e kunna hända i ett worst case scenario. Det du beskriver är ett av de två skälen för att jag inte vill låta mannen sterilisera sig. Det andra är att jag ju ändå vill kunna välja att vilja ha och försöka få ett fjärde barn.

hemulen: När har du BF?
Vore roligt om ni som är gravida och känner er redo för det, skriver in er i BF-llistan. Länk finns i TS.   
 
Vi4: Jag hoppas att du snart får må bättre igen. Måste vara fruktansvärt och verkligen hämma hela tillvaron.
När jag försöker föreställa mig gravidillamående så känner jag mig nästan svimfärdig, jag som har sådan kräkfobi. Är tacksam över att ha sluppit det. Och ja, jag VET att jag skriver detta då och då, dvs när ngn drabbas av sådant starkt gravidillamående.

Tänker på dig och håller tummarna imorgon, Vi4.

Kram

Åh vilken lättnad att läsa om det lilla fina hjärtat som slår, Vi4.

Blir så glad för din/er skull.

Varmt grattis, Resande! Så roligt att läsa.

BF-tråden!