30+ som väntar/har fått syskon, del 8
jag skrev tidigare i dag ett långt inlägg som dock försvann när jag skickade det, jag hade kopierat, men klistrade in en länk därefter och glömde att kopiera igen, typiskt.
Hur som helst var det angående detta med barn som föds för tidigt som jag kände att jag ville göra ett inlägg. Det är ett område jag är lite extra engagerad i liksom utvecklingsstörning (och lite annat) och därför både undervisar lite om och även planerar ett forskningsprojekt kring. Intresset väcktes när jag arbetade på barn- och ungdomshabiliteringen och mötte de familjerna. Det jag tänkt mycket på är att de föräldrar jag mött med för tidigt födda barn ofta sagt att de bara fått höra från "alla att det inte ska ge några men att barnet fötts för tidigt". (Detta gäller de som inte fått extremt för tidigt födda barn för de får ofta hjälp tidigt om det blir bekymmer). Många av de föräldrarna har därför inte fått hjälp och kommer ganska sent till utredning. De uttryckte ofta att de önskade att de hade vetat mer eller fått mer information tidigare och menade att de skulle stått på sig mer om hjälp tidigare från tex BVC om de bara hade vetat att det finns vissa typer av svårigheter som oftare drabbar barn som fötts för tidigt, även de som inte är så mycket för tidigt födda.
Många läkare säger ju att de flesta klarar sig utan men, men även de som är födda mellan v 34+0-36+6, som kallas "Late preterm born children" har mer svårigheter än de som är födda i tid. De har inte lika mycket svårigheter och inte i samma omfattning som de som föds mycket eller extremt mycket för tidigt, men ändå som grupp mer svårigheter än fullgångna. Sedan beror det även en del på vilken vikt de har i förhållande till sin födelsevecka, de som väger mindre än väntat för sin vecka löper större risk för svårigheter.
Om man tittar på forskningssammanställningar, jag har nyligen läst en från 2012, så ser man tex att den gruppen som kallas "late preterm born" oftare får medicinska besvär (tex astma, diabetes och CP-skador) och oftare får psykologiska svårigheter, då framförallt kognitiva. När det gäller kognitiva svårigheter har denna grupp svårare med läsning och stavning i skolan (det gäller även de som är födda v 37 och 38). Fler barn i denna grupp behöver specialundervisning i skolan. De har också oftare än andra svårt med uppmärksamhet, visuo-spatiala förmågor och minne. Min erfarenhet är att de som söker hjälp ofta kommer med just bekymret att barnet i skolan har svårt med uppmärksamhet och minne. Det gör att barnet kan få det svårt på olika sätt i skolan. Det finns också studier som visar att även en del i denna grupp kan få svårigheter med hyperaktivitet (det är ju annars mest diskuterat att ju tidigare fött barnet är desto större risk för ADHD).
De ovanstående exemplen på svårigheter som kan uppstå drabbar alltså bara en del av barnen i denna grupp! De allra flesta går det bra för (och det är ju de som det inte gått bra för som jag mött i mitt jobb). Det finns även andra faktorer som spelar roll för hur mycket svårigheter man får, man har tex sett att de som växer upp i en socio-ekonomiskt mer ogynnsam miljö tenderar att ha mer av svårigheter. Och sätter man bekymret i proportion till att man räddat barnet till livet och att det mesta fungerar utmärkt är det ju förstås av mindre art, men det kan fortfarande ge en del svårigheter och få barnet att känna att det inte alltid fungerar som andra. Min upplevelse är att föräldrarna känt sig bortviftade och inte fått gehör för sin oro, just för att många utgår från att denna grupp barn inte förväntas ha några större svårigheter. Och jag tror att det egentligen är det jag vill säga med detta långa inlägg. Och att jag vänder mig lite mot att man så ofta får höra att "nu är det ju ingen fara om du föder" det är ju ändå oftast bäst att barnet är kvar så länge som möjligt (även om det i vissa fall absolut är bättre att barnet får komma ut). Jag hoppas att ni förstår ´hur jag menar och att jag inte oroar någon med detta inlägg!
Grattis också till en lillasyster! 
Chefen har fortfarande inte planerat något, men jag har ju som tur är underbara kollegor som plockar bort saker i rask takt just nu vid terminsstarten. Fast jag försöker låta bli att klaga ser de ju tex att jag har svårt att ta mig fram (men till min stora lycka klarar jag att cykla, så jag har cyklat till jobbet iaf en sträcka per dag), kliar mig, är trött osv. De säger också att de känner mig vid det här laget och att det inte är någon ide att fråga mig själv för då kommer jag aldrig släppa taget, så de bara plockar bort grejer. Jag har känt mig helt knäckt varje gång de tagit bort något för att jag har så svårt att släppa. Det jobbiga är att jag känner mig så dålig för att de behöver rycka in och fixa och många gånger är det de själva som åker på att ta allt och jag vet ju hur slitit de har det ändå.