Hoppas du kan sova i natt. Jag hade längtat, oroat mig och sovit dåligt så länge inför snittet att natten före då jag inte trodde jag skulle få en blund så sov jag som en stock. Lycka till och gosa, snusa på den lille från mig.
Grattis Barbabok! Mysigt med baby,de är ju så underbara när de är alldeles nya. Själv har jag en kille på snart nio kilo,helt galet hur de växer fort.
Grattis Kasperina till fint RUL! Skönt att det gick bra. Melkerina funkar väl som namn? Eller varför inte Maria?
Mrs Fisk, vi hade storebror hemma länge efter att lillebror kommit eftersom min man var hemma. Det var ju på vintern och både RS, vinterkräksjuka och influensan härjade och jag ville inte ha hem dem. Dessutom tyckte jag att det var bra för storebror att få vara med. Han var mycket känslig och orolig och mådde bra att få vara med oss mycket. Det var jobbigt i början, speciellt för mig eftersom han ville vara med mig jämt men eftersom lillebror är så "snäll" och sover mycket så funkade det bra ändå. Om det hade varit sommar så hade han fått gå lite på dagis men vara hemma mer än vanligt för jag tror att alla behöver få komma in i det nya livet.
Mina pojkar är inte lika tycker jag men det tycker de flesta andra. Däremot var storebror vid födseln en kopia av pappa.
Chiqita, vad kul att han växer så bra! De säger ju att man kan börja med riktig mat vid sex månader så nog borde du kunna börja jobba vid åtta månader?
Håller med Pysslig, märkligt hur olika man är, jag vill också vara hemma och trivs så bra med mina små. Gillar även amningen och är fascinerad över att det är jag som gett allt som gjort att sonen vuxit från en cell till snart nio kilo!
IdaVi, trevlig resa!
Resande, snyggt jobbat med amningsnedtrappning. Hoppas du får sova lite mer nu.
Jag fick tillbaka mensen när storebror var tre månader trots att jag helammade i sex månader. Nu har den inte kommit än, så skönt.
Galia, förstår att det var jobbigt. Hoppas det var bra också.
Just nu längtar jag extra mycket efter den dag jag kan börja introducera mat då Hugo verkar ha ytterligare en av sina ökningsdagar. Jag känner mig bara passiv ibland och less på detta.. Är det normalt att känna så? Ngn typ av förlossningsnergång eller bara en övergående fas? Ska ringa BVC i morrn och höra med dem.. Det som skrämmer mig lite är att känslorna blir liksom starkare.. 
Mrs Fisk hoppas allt är bra! Imponerad att du erbjöd lasagne efter att ha läst hur du haft det!
Resande, som Ela säger, BVC borde kunna ge bra hjälp snabbt. Du kan ju drabbas av förlossningsdepression eller "vanlig" depression. Prata med någon är ett bra steg på vägen.
Mer som kan underlätta är att få sova! och äta regelbundet. Kan ni på något sätt få nätterna att bli bättre? Jag vet att ni försökt (slutat med amning etc.) men nåt mer? Kanske kan din mamma komma upp och ta nätterna en vecka så du får sova? Eller Kan maken ta hela helgerna och du sover hos svägerskan eller nåt?
Äter du bra? Kanske kan ni hjälpas åt att göra storkok på helgen så att du bara tar fram fryslådor på vardagarna för att minska stressen och så att du får i dig mat.
Säger också precis som Ela, jag är hemma hela dagarna och hjälper er gärna. Avlastning eller träffas och prata? Förutom torsdagar då jag har storebror hemma så är jag fri som en fågel och har inga tider att passa.
Stor stor kram. Har ju själv varit nere och vet att det är pest men det finns vägar upp igen.
Skulle blivit knasig av oro om jag fått gå över tiden under lillebrors graviditet. Hoppas alla får sina skatter de dagar de vill!
Alltså på FBbilderna ser de ju jätte lika ut i mina ögon! Lika söta!
då! För lika söta är de ju så klart, precis som alla trådbabysar!
Fru Fisk, denna gång var det lättare eftersom jag "kunde" amning, vanor och visste hur jag ville ha det. Sen är lillebror mycket lättsam (sover och äter mest hela tiden) så det "jobbigaste" var och är storebror. Han var jätteglad i början och är fortfarande otroligt glad och stolt över lillebror. I början var dock väldigt känslig, behövde jättemycket tid och uppmuntran, speciellt från mig. Nu är han treårstrotsig och bästa sättet att få uppmärksamhet är ju att slå till lillebror...
Jag tycker också att få första barnet var en betydligt större förändring. Då visste man ju ingenting. Jag kommer så väl ihåg när vi kom hem med storebror från BB och lade honom i vagnen i hallen och sen? Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss för. Och sen föll allt över en, amning, Dolly Parton bröst, sårig rumpa etc. Nu känner jag mig som en världsvan mamma (fast kanske inte i alla lägen...).
Jag har försökt lära sonen att inte peka på folk i tunnelbanan, på bussar etc. Idag när vi åkte tåg sa han att ett av småbarnen pekat på honom på dagis och han tyckte inte om det. Kunde höra mina egna ord när jag försökt förklara att inte alla gillar att man pekar på dem (speciellt inte med hans kommentarer till...). Jag sa till honom att det förstår kanske inte småbarn men att man ju inte bör peka på folk. Då sa han "ibland pekar jag på mig själv mamma". Kunde höra hur folk omkring fnissade och kunde knappt hålla mig själv för skratt.