Vi som plussat efter IVF i mars/april 2009

pust, en tiomånadersbebis här som blir allt labilare i humöret, känns det som. Börjar gråta när något inte går som hon vill, när hon inte får som hon vill etc... Idag vägrade hon någonting annat än att gå själv (med en hand att hålla i) när vi var påväg hem från ett dop och det gick långsamt, så långsamt för hon var ju trött. Senaste veckan har det varit mycket snabba humörsvändningar och missnöjd bebis. Pust, pust som sagt. Någonting som känns igen?

Men, enligt "växa och utvecklas" så ska bebisar ungefär nu bli gnälligare, klängigare och gråta mer för att de är mitt uppe i ett omtumlande utvecklingssprång- så det tror vi på

ÖnskanS: kul att höra hur andra ska göra!

Idag har vi varit på dop förresten, det var fint men sååå kristet. Ångrade lite att vi inte döpt Agnes (vore så fint att samla släkt och vänner och fira hennes existens) men å andra sidan hade det känts så fel för oss allt det här med att tas in i Guds gemenskap och allt det där. Agnes småpratade sig igenom hela ceremonin- men bebisens mammor sade efteråt att det var så roligt att det var andra barn där, att det lättade upp stämningen så det gjorde ingenting.

Monamona: intressant, när S är hemma så ammar Agnes klart mer nu än tidigare. Tidigare ville hon bara amma när S kom hem från jobbet (och hade ingenting att bli erbjuden någon mer gång) men nu vill hon göra det typ varje gång hon ser henne... pekar eller rycker i tröjan. Samtidigt accepterar hon helt på dagarna när jag är hemma att äta mer mat istället.

Var på RPC idag, kändes lite konstigt, grät en liten skvätt i smyg rent utav och kramade om finaste bebisen som sov på min mage. Så GLAD att vi inte hör till dem längre som går dit titt som tätt. Kände då att det dröjer innan vi är redo att tänka på syskon, är i och för sig riktigt bebissugen redan men nu vill jag bara få njuta i ett par år till minst innan vi ger oss in i det där igen.

Kan ni hjälpa mig med argument förresten?

Vi har tänkt låta Agnes börja dagis i augusti 2011, jag älskar att vara föräldraledig, S trivdes inget bra och är inget sugen alls på att vara hemma mer och jag kunde inte hjälpa att vara avundsjuk när inte jag fick. För mig är det enkelt- låt mig vara hemma tills dess! Det är en häftig tid som inte kommer tillbaks, och jag är beredd att offra det mesta för att få njuta helhjärtat av denna tid.

S håller inte med. Hon tycker typ att "man får inte alltid som man vill", hon tycker att det är självklara är att jag börjar jobba igen så fort jag fått ett jobb och att jag bör börja söka jobb snart (är ju inte så bra arbetsmarknad för biologer)."Ingen av oss kommer att tycka om situationen, men du måste ju ha ett jobb", typ. Är hennes åsikt. Det har utannonserats ett jobb som jag bör söka, en doktorandtjänst. Jag tvivlar på att de vill hålla det så länge åt mig om jag skulle få det. Ska jag söka? Tidigare har jag sagt att jag ska börja söka jobb efter jul och ta det jag får när jag får det. MEN JAG VILL INTE. Inte så snart!

Jag vill inte börja tänka på sådant redan! Och jag känner det som att om jag får vara föräldraledig ett halvår extra så tar jag risken för längre arbetslöshet. Känner jag nu, för jag älskar att vara hemma med Agnes.

Tack för alla svar! !

Hinner inte skriva någonting nu egentligen, Agnes mormor är här och snart ska vi äta middag. Jag mailade fd jobbet och frågade ungefär när jag måste vara beredd att börja jobba för att vara intressant och han svarade vid årskiftet. Så jag lutar faktiskt åt att inte ens söka men har dåligt samvete av tanken...

Nja, jag vill nog egentligen inte ha doktorandtjänsten (hur många gånger har jag inte lovat mig själv att jag inte ska bli forskare för det är inte värt prestationspressen), det är nog mer av rädsla jag skulle söka då detta känns som ett jobb som jag har  stor chans att få och det känns som om det inte kommer att hända igen...