• Maia

    Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

    Anonym (bipolär) skrev 2010-04-20 21:07:00 följande:
    Jag förstår precis vad du menar! Jag har gjort några riktigt dumma saker i maniska perioder o med alkohol inblandat. Sånt som kunde spräcka mitt äktenskap... Jag kan inte fatta vissa saker jag gjort och hur elak jag har varit periodvis... Apropå din medicinering... Det är viktigt att du får något stämningsstabiliserande! Jag hamnade i början av en psykos när jag åt antidepp och fick en manisk period... Det slog över totalt! Gå in på www.1177.se och skriv "bipolär" i sökrutan uppe till vänster... Det står massor om vår sjukdom och det är uppdelat i olika avsnitt... Superbra info!
    Bra tips!
    Ska dock inte läsa för mycket då jag inte mår bra och suger åt mig av allting.
  • Maia
    LiNdA med SaBiNa o JoPPe skrev 2010-04-20 21:45:29 följande:
    Jag ansluter mig hit. Jag är för tillfället så jäääävla speedad. Alltså hypoman. Nu är det inte kul längre...
    Hej!
    Att vara hypoman är inte alltid roligt. Jag brukar vara jäätte energisk fast jag är helt slut i huvudet. Går inte att stoppa sig och varva ner. Hur länge har du varit uppvarvad?
  • Maia

    Ok, ett känsligt ämne, nästan tabu för mig men måste få skriva det och se om nån har åsikt eller erfarenhet.


    Jag håller på att tappa kontakt med min son på 17 månader. Är det för att jag är i en depp tro? Jag "känner" inte lika för honom nu. Jag älskar honom och gör allt för att han ska ha det bra fast det kör slut på mig varje kväll när jag nattat honom. Tycker det är väldigt skrämmande att inte känna samma kontakt och ork för honom. Så var det förra året när jag försökte ta mitt liv. Som att jag känslomässigt drar mig ifrån.
    Jag känner mig på gränsen till att brista och har tydligen svårt att förklara mig på psyk då de inte riktigt tar mig på allvar, skyller på det ena eller det andra.
  • Maia
    susye skrev 2010-04-21 14:38:58 följande:
    låter på migs om att din depp kan få dig att inte orka känna samma känslor men jag är ju ingen expert
    Hej Susye!
    Saknar dig men förstår att du inte orkar så mycket. Tänkte skriva, hoppas du har det bra, blir ju lite fel.. Tänkr på dig iaf. *kram*
    Tack för svaret, det är nog lite så.
  • Maia
    Dolliver skrev 2010-04-22 19:37:24 följande:
    . Och mannen kommer då in och försöker stoppa mig.. "men jag ska bara.." brukar min standardfras låta..Haha! Fan vad tokigt det kan bli ibland! Jaja, jag är iaf intresserad av att höra hur er vardag funkar och hur ni klarar av både depp & hypo! Hoppas det är ok att jag är så sablans nyfiken :D!
    Hej och välkommen!
    Jag känner igen det där, jag ska bara.. ;) Min sambo brukar ryta till ordentligt till slut och då sätter jag mig väl ner men så fort han vänder huvudet till annat så är jag igång igen. Hehe, inte så lätt faktiskt.
    Är inne i en turbulent period så jag har väldigt skiftande humör men mest ångest och depp.
    Fråga på du bara och var hur nyfiken du vill. Det är ju det såna här trådar går ut på.
  • Maia
    Dolliver skrev 2010-04-22 20:19:06 följande:
     Och sen är det lite att jag vet ju liksom inte hur orken ser ut imorgon och då måste jag ju passa på liksom.. Eller?! Öööörkh!, kan bli så knäpp på mig själv ibland alltså..! Och i dagens samhälle så är man ju sååå duktig och ihärdig när man har tretusen järn i elden - så det känns ju så motsträvigt att stoppa det med mediciner! Men jag vet ju också att jag förr eller senare brakar in i väggen om jag kör på i den takten. Snacka om att känna sig ambivalent!
    Samma här. Vill på nåt sätt passa på när jag är hypoman för jag vet ju inte när det tar totalt slut och man orkar ingenting.
    Ja, man ska klara mycket på kort tid nu för tiden ute i samhället. Det sorgliga är att jag VAR sån. Sen blev jag mindre och mindre stresstålig. Nu fixar jag inte mycket. När jag börjar nya jobb, som jag alltid söker hysteriskt när jag är hypo, så går jag på mer än högvarv i några månader upp till ett år. Sen är kraschen oundviklig och jag säger istället upp mig, i hysteri.
  • Maia
    Anonym (orolig) skrev 2010-04-22 21:38:49 följande:
    Hej, Jag vill inte alls stjäla tråden för er, men undrar om någon härinne vet vart jag kan vända mig. Min dotters pappa är bipolär med flera självmordsförsök bakom sig. För hans del började det i 15-årsåldern och eskalerade kring 23-24. Hans mamma var också bipolär och tog livet av sig när han var liten. Min dotters pappa har de senaste åren fått helt fantastisk hjälp, och lever idag ett bra liv, är gift och verkar trivas med livet i största allmänhet. Jag har läst att bipolär går i arv, och blir orolig för min dotter. Hon börjar nu närma sig den ålder hennes pappa var i då han blev sjuk första gången. Jag har letat efter anhörigföreningar, men känner att jag liksom inte hör hemma där. Hennes pappa är ju inte min "anhöriga" längre. Känner ni till något ställe dit jag kan vända mig? /Tacksam för hjälp
    Hej.
    Jag googlade lite, bara lite det är för tidigt än, har inte ens fått i mig morgonkaffe.
    En sida hittade jag,http://www.foreningenbalans.nu/index.htm Vet inte om det kan vara nåt. Annars är mitt tips att fortsätta googla, det finns mängder med sidor om just bipolära och även en hel del för anhöriga. Det är trixigt och jag förstår din oro. Jag är oxå orolig för min son och då är han ändå bara 17månader, orolig att han ska ärva mitt psyke. Vet inte om du kan göra så mycket om hon inte visat tendenser. Prata med pappan oxå om din oro. Försök att inte se monstret innan det visar se. (snygg metafor)
    Har inget annat tips men kanske nån annan här har senare. *kram*
  • Maia

    Susye; du återkommer när du orkar och vill, vi väntar tåligt på dig här.. Varma kramar.

  • Maia

    Sovit skit kasst inatt. Känner mig ganska pigg nu, ska till ssk för mediciner 08.15. Idag ska vi åka och hälsa på sambons farmor o farfar. Det ska bli kul men... Jag träffade tydligen hans farmor förra året, finns tom bildbevis på det. Jag kommer inte ihåg ett skvatt!! Har ju glömt vääldigt mycket från speciellt förra året, hon kommer säkert bete sig som att , åh vad roligt kul att se dig igen... Vet inte vad jag ska säga? Vet inte hur mycket hon vet om förra året.


    Är hon sympatisk så får jag nog säga lite fint att jag faktiskt inte minns.
    Nåja. Det märks.
  • Maia
    Anonym (bipolär) skrev 2010-04-23 11:36:54 följande:
    Jag är likadan! Det värsta är att när man "landar" igen, så börjar man fundera på vad man dragit igång och då känns det plötsligt omöjligt att slutföra! Jag har sökt jobb och utbildningar förr i en galen takt och rätt va det är så inser jag att jag kanske inte ALLS vill göra det! Känns som om man lurar folk lite när man drar igång saker, lovar osv osv. Men när man är mitt uppe i det så fattar man ju inte. Sen är det ju som någon annan sa: att man saknar ju de maniska perioderna, för då får man mycket gjort och man är glad och uppåt! Skumt hur det kan funka...
    Hehe. Jag fick svar idag från ett ställe jag sökt jobb på att de ville träffa mig. Absolut inte nåt jag skulle klara av men jag var hypo när jag sökte så.. Sa att jag tyvärr inte kan jobba hos dem. Så var det med det. :/
Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2