Carlanderskatöserna del 19
Tack tjejer för all den värme ni skickar mig.
Jag blev så okontrollerat ledsen att jag stod och störtbölade utanför kliniken mitt framför en massa folk. Satt folk i väntrummet och behövde se mig storma förbi med tårar i ögonen. Jag var så chockad att jag knappt minns ett ord Göran sa. Tur att min man var där och lyssnade åt mig. Jag minns att jag frågade om hjärtat slog. Han sa nej och där gick jag in i en bubbla eller nått.
Nu börjar det hela sjunka in lite, när jag fått gråta och leka med Ella...inse att det inte är slutet utan livet går vidare oavsett hur man gör. Svårt att plocka upp bitarna och se framåt när missfallet inte vill komma igång. Får ta en dag i taget.
Ni är så himla underbara. Jag vet inte vad jag skulle göra utan ert stöd (blir gråtmild bara av att tänka på hur mycket ni har gett mig). Tack för att ni finns!