EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

PelleX3 -Tänker på er och hoppas, hoppas, hoppas.

PennyJenny: En dag i taget sakta men säkert... *Viskar till bebis -stanna läääänge i magen, det är roligare där!*

Inatt var vi barnfria jag och min man då vi håller på och jobbar med utbyggnaden och trädgården så tog mormor barnen med sig till landet igår. Tänk att det kan vara så tyst i vårt hus! Saknar dem samtidigt som det är skönt.

Nu ska jag ut och lägga sten framför entrén. :)

Hoppas att alla har haft en lugn natt. Tänker på er!

Är lite nere idag. Min bror och hans fru väntade barn men igår så fick de MA konstaterat.  Trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt att stå brevid och inget kunna göra. Har ju varit där själv och helt plötsligt blossade alla de känslorna upp igen. Hu!
Försöker finnas där för dem men de är ännu i chockfasen förstås.

Går in och kollar på mina sovande underverk och blir alldeles gråtfärdig av att jag får vara mamma till dem och att de är såååå underbara.

På väg hem från kompisar där vi varit och grillat ikväll sa äldste sonen -Det känns som om jag kan klara vad som helst bara vi är tillsammmans mamma. Underbara vackra kloka barn!

Pellex3: Så mysigt med bad! Hur är det med dina guldklimpar idag?

PennyJenny: Hoppas att bebisen håller sig på plats ett tag till. Tänker på dig.

Bambis: Ang. amningen / syrgasen så var det likadant med Elias när vi började. Han dippade massor och tog ut sig när han åt. Jag körde lite amning och lite i sonden för att han inte skulle bli så trött i början.
Elias låg på lite syrgas lääääänge. Det krympte och krympte men tog väldigt lång tid innan han var sladdlös.
De fyra fem sista veckorna var bara ett segt väntande och ammande och skruvande på syrgasen...
Det tyckte jag var den segaste tiden -då ville man ju bara hem. Vi kom hem när han var 38+4 på hempermis. och sedan tog det ytterligare tre veckor innan vi blev utskrivna.  

Pelle X3 håller tummarna för att operationen idag går bra :)

Idag glädjs jag åt 25 fullgångna veckor och en lyckad ductusoperation på lillebror.

Tänk att man kan bli tårögd över hur det går för folk som man egentligen inte känner?!

Mina12: Elias håller just nu på att kämpa med att lära sig gå. Han klarar ett par steg här och där. Han är född vecka 29 och är nu 20 månader okorr.

Kram på er allihop

Ja undrar un det finns något samband med arvsanlag. Mina barn har kommit v.39, v.36 och vecka 29.

Första barnet hade jag hysteriska foglossningar med -satt i rullstol de sista två månaderna men han stannade inne till v. 39. Säkert hjälpe det till att jag satt och satt och satt.

Andra barnet hade jag massor med sammandragningar med. Tror jag hade sammandragningar minst var tjugonde minut från vecka 16-17 någonstans. Regelbundna som blev mer värre om jag rörde på mig det minsta. Låg hemma i soffan hela graviditeten typ. De stoppade henne tre gånger på förlossningen innan vattnet gick i v. 36.

Tredje hade jag ju problem med moderkakan som var föreliggande och blödningar från den så den graviditeten är ju lite annorlunda. Mycket av orsaken dock till att det blödde så mycket var ju att jag hade så mycket sammandragningar hela tiden. Trots dropp och sängläge så slutade det inte att gå rejäla kurvor på ctg:n. Så jag tror ju givetvis att han hade kommit tidigare också även om inte moderkakan hade strulat.

Till saken hör att både min man och min pappa är prematurer. Båda födda vecka 32. Både min svärmor och min farmor var sängliggande i de graviditeterna med prematura värkar och ordinerade sängläge.

Jag har inte alls upplevt den där känslan av att vara "dålig mamma" på neo. Vi har ju två storasyskon hemma som vi också var tvugna att ta hand om. Jag upplevde det som att vi hade mycket självbestämmanderätt på sjukhuset.
Den första tiden på intensiven gick de som på tå runt oss. Det var ju där Elias fick sin överdos så personalen kände sig säkert lite skyldiga. Vi hade möten med avdelningschefen och med överläkaren jämt kändes det som.
Så där ifrågasatte de oss aldrig.

På Mölndal sedan på vårdavdelningen så hade de en tavla där man fick skriva upp när man åkte när man skulle komma tillbaka. Däremot hade de ju inte rum där som man kunde bo över i förrän man skulle börja försöka amma. Jag tvingade till mig ett rum när jag kände att det var dags. Sa bara att jag kommer att sova i dagrummet inatt med Elias eftersom jag inte har fått något rum. Jag vill ha ett riktigt rum när det går men till dess så sover jag här med honom med start på annandag jul vilket är imorgon. Sov två nätter i dagrummet och sedan fick vi ett rum.

Fick väl några goda råd av uskorna men då jag sedan tidigare känner mig säker i min mammaroll sedan de två tidigare barnen så var det inget som jag tog åt mig av. Jag kände nog mest: Jag känner honom bättre än du så -F*ck off!
Tror det gick fram till dem att det inte var läge liksom.

Det var inte förrän vi kommit hem och det gått säkert 8-10 månader som jag bröt ihop och blev en blöt liten pöl. Mest för att jag inte orkat bearbeta allt kring sjukhusvistelsen och neoupplevelsen innan dess.

Nu har min fina kille äntligen lärt sig gå. 20 månader gammal okorr.

Kolla in!
 http://www.youtube.com/user/moje75

Nu ska vi snart till landet och koppla av :)